Sannolikt finns vissa kvarvarande effekter av organiska miljögifter på individnivå hos pilgrimsfalk och havsörn, men dessa effekter är antagligen inte av någon vä- sentlig betydelse för populationsutvecklingen.
Den relativt låga populationstillväxten hos vikare i Östersjön samt att livmoder- förträngningar fortfarande förekommer hos vikarna tyder på att det också idag finns miljögiftsinducerade effekter hos sälarna.
Miljögifter kan fortfarande tänkas begränsa utbredningen av uttern i vissa delar av Sverige. En del utterindivider har så höga PCB-koncentrationer i kroppen att deras reproduktionsförmåga sannolikt kan vara påverkad.
C. SVÅRBEDÖMT I DAGSLÄGET. EFFEKTER MED MÖJLIG KOPPLING TILL MILJÖGIFTER/MILJÖGIFTSHALTER SOM MÖJLIGEN ORSAKAR EFFEKTER.
Till denna grupp räknas effekter där det i nuläget inte finns indikationer på in- blandning av något miljögift, men heller inte något som utesluter en miljögifts- koppling. Här inkluderas också förekomst av miljögifter i halter som kan tänkas orsaka effekter, men där kunskap saknas idag.
Fiskar
Den observerade kraftiga minskningen av yngelproduktionen hos kustfisk i Öster- sjöns ytterskärgårdar är en allvarlig biologisk störning. Brist på djurplankton till följd av storskaliga förändringar i öppna havet anses vara en trolig orsak till att fiskynglen svälter ihjäl. Någon direkt koppling till miljögifter har inte kunnat påvi- sas, men den kan inte helt uteslutas.
Någon klar koppling mellan M74-syndromet hos Östersjölax och miljögifter har inte heller kunnat fastställas. Symptomen orsakas av brist på tiamin, men varför denna brist uppstår är fortfarande inte löst. Förändringar i näringsväven i Östersjön som ett resultat av eutrofieringen förs ofta fram som en primär orsak. M74 är den allvarligaste och mest storskaliga störning av fortplantningen hos någon fiskart som observerats i svenska vatten. Det är därför angeläget att olika tänkbara orsaker, inklusive inverkan av miljögiftsbelastningen, blir föremål för fortsatta studier.
Fortsatt hög kadmiumbelastning kan möjligen orsaka toxiska effekter hos de fiskar i Östersjön som har de högsta halterna. Samma bedömning görs för fisk med höga kvicksilverhalter i skogssjöar.
Det kan inte uteslutas att den fortsatt höga dioxinbelastningen i främst Botten- havets kustområden kan orsaka effekter hos fisk.
De relativt höga koncentrationerna av perfluorerade ämnen och HBCD hos många fiskarter väcker en viss oro. Även om det inte finns några belägg för att dessa ämnen skulle orsaka allvarliga toxiska effekter hos fiskar, så kan möjliga effekter inte uteslutas.
De höga halterna av TBT i sediment längs våra kuster orsakar idag hormon- störningar, s.k. imposex, hos marina snäckor. På grund av att TBT är ett mycket potent hormonstörande ämne hos ryggradslösa djur, kan det inte uteslutas att fiskar, främst bottenlevande fiskarter som exponeras för höga halter, kan drabbas av lik- nande hormonella störningar och påverkad fortplantning.
Kunskaperna om läkemedels spridning och effekter i vattenmiljön är idag be- gränsad. Det finns inga indikationer om allvarliga och utbredda toxiska effekter på fisk av rester av läkemedel som kommer ut i vattenmiljön via reningsverk eller genom läckage från avfallsdeponier. Mot bakgrund av att läkemedel innehåller biologiskt aktiva substanser bör man dock ha fortsatt hög uppmärksamhet rörande möjliga effekter på fisk och andra organismer. Redan påvisat effektivt upptag av etinylöstradiol och observerade östrogena effekter på fisk indikerar att denna typ av hormonpreparat kan utgöra ett lokalt problem i närområdet till utsläppskällorna.
Fåglar och däggdjur
Den ökade dödligheten bland trutar och andra sjöfåglar under senare år skulle kun- na vara kopplad till miljögiftsexponering, men i nuläget finns inte några belägg för att så skulle vara fallet.
Kvicksilver och kadmium finns i så pass höga koncentrationer hos fåglar och däggdjur att de möjligen kan orsaka toxiska effekter på individer. Effekterna är numera knappast så omfattande att de visar sig på populationsnivå.
PFOS-koncentrationerna i sillgrissleägg är höga. Om andra fågelarter är lika känsliga som höns för PFOS kan embryotoxiska effekter tänkas uppträda, men det finns varken experimentella data i andra arter än höna eller fältdata som stöder detta.
De halter av PBDE som har uppmätts har inte kunnat kopplas till toxiska effek- ter men ett mindre bidrag till den totala dioxin-lika effekten är troligt. De ökande koncentrationerna av HBCD i sillgrissleägg är anmärkningsvärda, men det finns i dagsläget inte något som tyder på att substansen orsakar toxiska effekter.
Orsaken till att tarmsår förekommer frekvent hos gråsälar i Östersjön är okänd och det är möjligt att miljögifter bidrar till effekten. Man har dock inte funnit någon korrelation mellan halter av de klassiska miljögifterna och förekomsten av tarmsår.
Knubbsälarna i Västerhavet har drabbats av sjukdomsepidemier 1998, 2002 och 2007. Det finns inget som tyder på att miljögiftsexponering, och därav orsakad immunosupression, är primär orsak till epidemierna. Däremot kan epidemierna ha fått en ökad utbredning genom att miljögifter orsakat nedsatt immunfunktion hos sälarna.
Koncentrationerna av PFAS-ämnen i svenska i uttrar är höga men kan i nuläget inte kopplas till effekter. Kunskapen är dock mycket bristfällig när det gäller effek- ter som kronisk exponering för dessa ämnen kan orsaka hos vilda djur.
Metaboliter av miljögifter kan vara persistenta och bioackumulerande, som t.ex. metylsulfoner av PCB och DDE. I andra fall är de kortlivade men kan genom att de bildas kontinuerligt ändå tänkas orsaka effekter. För flera av de kända miljö- gifterna är kunskapen om effekter av deras metaboliter bristfällig.