Fåglar 1 Metaller

HALTER AV TUNGMETALLER I FLERA FALL KRING MISSTÄNKTA EFFEKTNIVÅER

Kvicksilverkoncentrationen i 75 havsörnsägg insamlade längs Östersjökusten 1965 – 1978 var i medeltal 4,6 (1,1 – 12,4) μg/g torrvikt (Helander et al., 1982). I 167

fiskgjuseägg insamlade 1962 – 73 var medelvärdena för kvicksilverkoncentrationen

i 6 olika regioner i Sverige 0,6 – 1,7 μg/g torrvikt (Odsjö & Sondell, 1982). I ägg

av pilgrimsfalk som insamlades under 1971 – 81 var kvicksilverkoncentrationen

i den norra populationen 2,73 μg/g torrvikt och i den södra populationen 2,45 ug/g

torrvikt (Lindberg et al., 1985). Lommar har visats innehålla relativt höga ug/g

koncentrationer kvicksilver och i 7 ägg från smålom insamlade i sydvästra Sverige 1978 – 1991 var medelhalten kvicksilver 9,5 μg/g torrvikt med en variationsbredd på 6,2 – 14,2 μg/g torrvikt (Eriksson et al., 1992). I storlomsägg var halterna lägre och skilde sig mellan icke försurade sjöar (1,5 μg/g torrvikt) och försurningspåver- kade sjöar (4,0 μg/g torrvikt). I en studie av ägg insamlade 1981 – 1997 var halter- na också högre i smålomsägg än i storlomsägg (Eriksson & Lindberg, 2005). Me- delhalterna var 6,8 μg/g torrvikt och 2,11 μg/g torrvikt för smålomsägg respektive storlomsägg insamlade på Sydsvenska Höglandet och 3,04 respektive 1,21 μg/g för ägg från Svealand. Evers et al. (2003) bedömde risken för störning av fortplant- ningen hos svartnäbbad islom (Gavia immer) i Nordamerika som mycket stor vid kvicksilverhalter i äggen över 6,1 μg/g torrvikt. Efter genomgång av ett antal studi- er rörande effekter av kvicksilver på fåglar drog Thompson (1996) slutsatsen att kvicksilverkoncentrationer i ägg upp till ungefär 0,5 μg/g färskvikt (cirka 2,5 μg/g torrvikt) troligen inte har någon större påverkan på reproduktionen. Samma nivå i ägg, 0,5 μg/g färskvikt, har använts av Giesy et al. (1995) som NOAEC (no obser- vable adverse effect concentration)-värde för embryodödlighet orsakad av kvick-

silver vid en analys av olika miljögifters eventuella effekter på vithövdad havsörn (Haliaeetus leucocephalus). Halterna i ägg från havsörn, fiskgjuse, pilgrimsfalk, smålom och storlom i Sverige har alltså i flera fall legat runt den nivå som anses ge fortplantningseffekter, och i en del fall betydligt högre.

Hos rovfåglar som dör av blyförgiftning ligger blyhalterna i lever och njure ofta i området 5 till 40 μg/g färskvikt (Franson, 1996). I en studie av 10 döda havs- örnar från Östersjöområdet befanns 2 vara blyförgiftade med leverhalter på 11 respektive 21,5 μg Pb/g färskvikt (Krone et al., 2006). Så gott som årligen skickas det in någon eller några havsörnar till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) vilka har dött till följd av akut blyförgiftning.

5.2.2 Organiska miljögifter

HALTERNA AV DDE OCH PCB HAR VARIT MYCKET HÖGA

Helander et al. (2002) redovisar halter av DDE i havsörnsägg från olika delar av landet från mitten av 1960-talet till 1997. Det geometriska medelvärdet för DDE- koncentrationen i ägg från Östersjökusten har kontinuerligt minskat från 743 μg/g fett (n=6 kullar) för perioden 1965 – 69 till 110 μg/g fett (n=5) för perioden 1995 – 97. Hos det bestånd som finns i Lappland har DDE-koncentrationen kontinuerligt minskat sedan slutet av 1970-talet. Under perioden 1977 – 79 var DDE-

koncentrationen 130 μg/g fett (n=3) och under perioden 1995 – 97 var den 14 μg/g fett (n=6). I inlandspopulationen i södra och mellersta Sverige har inte någon ned- åtgående trend observerats, men endast ett fåtal ägg har analyserats. Fiskgjuseägg insamlade från 6 olika regioner i Sverige 1970 – 73 analyserades avseende innehåll av s-DDT och medelkoncentrationen i regionerna var 157 – 277 μg/g fett (Odsjö & Sondell, 1982). I ägg av pilgrimsfalk som insamlades under 1971 – 81 var DDE- koncentrationen 14,5 μg/g färskvikt i den norra populationen och 22,4 μg/g färsk- vikt i den södra populationen (Lindberg et al., 1985). Experimentella studier i ett flertal olika arter har visat att p,p’-DDE kan ge skalförtunning, men det finns mycket stora skillnader i känslighet mellan olika arter (Lundholm, 1997). Exem- pelvis visade Mendenhall et al. (1983) i en experimentell studie att skalen hos torn- uggla (Tyto alba) var 20 % tunnare än normalt när DDE-koncentrationen i äggen var 12 μg/g färskvikt. Ett NOAEC-värde för DDE på 3,5 μg/g färskvikt användes av Giesy et al. (1995) för att bedöma föreningens påverkan på vithövdad havsörn i Michigan.

Det geometriska medelvärdet för PCB-koncentrationen i havsörnsägg från Ös- tersjökusten minskade från 770 μg/g fett (n=6 kullar) för perioden 1965 – 69 till 390 μg/g fett (n=5) för perioden 1995 – 97 (Helander et al., 2002). Högre värden uppmättes dock under perioderna 1970 – 74 (1100 μg/g fett, n=27), 1975 – 79 (1000 μg/g fett, n=31) och 1980 – 84 (1000 μg/g fett, n=18). Hos Lapplandsbe- ståndet var PCB-koncentrationen 250 μg/g fett (n=3) under perioden 1977 – 79 och under perioden 1995 – 97 var den 51 μg/g fett (n=6). Det fåtal ägg från inlandspo- pulationen i södra och mellersta Sverige som har analyserats har inte visat någon nedåtgående trend. Medelkoncentrationerna av PCB i fiskgjuseägg från 6 olika regioner i Sverige insamlade 1970 – 73 var 60 – 256 μg/g fett (Odsjö & Sondell,

populationen 22,8 μg PCB/g färskvikt och i den södra populationen var koncentra-

tionen 57 μg PCB/g färskvikt (Lindberg et al., 1985). Stora artskillnader har visats

hos fåglar när det gäller effekter av PCB och dioxiner. Höns är betydligt mer känsliga

än andra studerade fågelarter för PCB (speciellt de dioxin-lika kongenerna) och

för dioxiner vilket åtminstone delvis kan förklaras av artskillnader när det gäller

Ah receptorernas affinitet till föreningarna (Brunström och Lund, 1988; Karchner

et al., 2006). En studie med injektion av teknisk PCB (Aroclor 1248) i hönsägg

visade att en dos av 5 μg/g färskvikt (ca 50 μg/g fett) orsakade kraftigt förhöjd

embryodödlighet (Brunström & Örberg, 1982). Ett NOAEC-värde på 4 μg PCB/g

färskvikt har använts av Giesy et al. (1995) för att bedöma graden av påverkan av

PCB på vithövdad havsörn i Michigan.

PCB 126 HAR BIDRAGIT TILL HÖGA TEQ-KONCENTRATIONER I HAVSÖRNSÄGG

PCB 126 är en dioxinlik PCB-kongen som ofta bidrar avsevärt till den totala TEQ- koncentrationen i fiskätande fåglars ägg. I ägg från 8 havsörnar i Östersjöområdet som inte reproducerade sig under perioden 1970 – 76 var koncentrationen PCB 126 mellan 160 och 560 ng/g fett (Helander et al., 2002). Ägg från 5 havsörnar med god reproduktion under perioden 1987 – 1991 innehöll 79 – 380 ng PCB 126/g fett. PCB 126 har tilldelats ett TEF-värde på 0,1 för fåglar baserat på resultat från studi- er där ägg injicerats (van den Berg et al., 1998). Detta innebär att PCB 126 bidrog med 56 ng TEQ/g fett i ägg från den högst belastade av de studerade örnarna. I en ägginjektionsstudie på kyckling (injektion dygn 4 och analys dygn 18) gav PCB 126 en frekvens döda embryon på 90 % vid en dos av 2 ng/g färskvikt (ungefär 20 ng/g fett) (Brunström och Andersson, 1988). Hoffman et al. (1996) redovisar ett LD50-värde på 65 ng/g färskvikt för injektion av PCB 126 i ägg av sparvfalk (Fal- co sparverius). I litteraturen finns olika beräkningar av vilken lägsta TEQ-

koncentration som påverkar embryonalutvecklingen hos örnar. Giesy et al. (1995) och Koistinen et al. (1997) använde ett NOAEC-värde i äggen på 7 pg TEQ/g färskvikt för att bedöma eventuell påverkan av dioxiner och dioxin-lika föreningar på vithövdad havsörn i Michigan, respektive havsörnar i Östersjöområdet. Värdet valdes utifrån data från flera olika arter och ligger mellan den koncentration som har effekt i toleranta arter som fasan men över värdet för den känsligaste arten höna. Slutsatsen från studien på havsörn var att det är troligt att TEQ-

koncentrationerna i äggen är tillräckligt höga för att ge negativa effekter på havs- örnarna i Östersjöområdet. Elliott et al. (1996) uppskattade NOEC (induktion av CYP 1A) för TEQ-koncentrationen i ägg från vithövdad havsörn till 100 pg/g färskvikt (6 ng/g fett) och LOEC till 210 pg/g färskvikt (12,6 ng/g fett) baserat på studier av ägg insamlade i kontaminerade områden och kläckta artificiellt.

Hos flera fiskätande fågelarter som häckar i Stora Sjöarna i Nordamerika har man påvisat reproduktionsproblem och ett sjukdomssyndrom som kallas

GLEMEDS (Great Lakes embryo mortality, edema, and deformities syndrome) har karaktäriserats (Gilbertson et al., 1991). Symptomen påminner om den s.k. ”chick edema disease” som drabbade höns exponerade för dioxiner i USA på 1950-talet. TEQ-koncentrationen i ägg från flera olika fiskätande arter i Stora Sjöarna var 100

– 1000 pg/g färskvikt (bestämt med en bioassay in vitro) vilket motsvarar nivåer som kan förväntas ge toxiska effekter på embryonerna (Giesy et al., 1994). Några omfattande undersökningar har inte gjorts i Östersjöområdet men fiskpredatorer har troligen även här innehållit halter av plana PCBer och dioxiner i nivåer som ger en toxisk påverkan.

HBCD OCH PFOS ÖKAR I SILLGRISSLA

Ägg av pilgrimsfalk insamlade 1987 – 99 har analyserats avseende bromerade flamskyddsmedel och i den norra populationen var koncentrationerna av ΣPBDE och HBCD 2,2 respektive 0,15 μg/g fett, medan motsvarande koncentrationer i den södra populationen var 2,7 respektive 0,25 μg/g fett (Lindberg m.fl. 2004). Noter- bart är att de högbromerade kongenerna BDE-183 och BDE-209 återfanns i äggen. Den genomsnittliga ökningstakten av HBCD i sillgrissleägg har sedan början av 1970-talet varit cirka 3 % per år och koncentrationen i äggen låg år 2005 på unge- fär 0,17 μg/g fettvikt (Bignert et al., 2007a). Det finns inte några studier som indi- kerar att PBDE eller HBCD ger toxiska effekter vid de koncentrationer som har uppmätts i fågelägg.

Koncentrationen av PFOS i sillgrissleägg har ökat kraftigt sedan slutet av 1960-talet och koncentrationen i äggen ligger nu runt 1 μg/g färskvikt (Holmström et al., 2005; Bignert et al., 2007a). Molina et al. (2006) injicerade PFOS i hönsägg och fann dos-beroende minskning i kläckbarhet och patologiska förändringar i levern. Baserat på effekterna på äggens kläckbarhet bestämdes LOAEL-värdet till 0.1 µg PFOS/g färskvikt. Reproduktionsstudier i vitstrupig vaktel (Colinus virgi- nianus) gav ett LOAEL-värde i äggens gula på 62 μg/ml medan gräsand var mindre känslig (Newsted et al., 2005). Dessa data tyder på att halterna av PFAS-ämnen i fågelägg kan var tillräckligt höga för att ge toxiska effekter hos känsliga arter men att stora artskillnader i känslighet föreligger.

SLUTSATSER

Halterna av kvicksilver i ägg har i flera undersökningar visats ligga på nivåer som misstänks kunna orsaka effekter på reproduktionsförmågan. Eftersom kvicksilver- koncentrationerna i många sjöar inte visar någon tydlig minskning är troligen hal- terna i många fågelarters ägg fortsatt höga. Halterna av DDT-föreningar och PCB har minskat betydligt i havsörn och andra rovfåglar men har legat på nivåer som troligen orsakat störningar av fortplantningen. Data från miljöövervakningen visar ökande halter av HBCD och PFOS i sillgrissleägg vilket kräver fortsatt uppmärk- samhet på dessa föreningars halter och eventuella effekter i fåglar och andra djur.

5.3 Däggdjur