Som tidigare påpekats är beståndstorlekar svåra att bestämma och en rad olika omvärldsfaktorer påverkar hur populationer utvecklas. Det är därför svårt att avgö- ra i vilken grad miljögifter har effekter på populationsnivå och endast i ett mindre antal fall har det kunnat visas att miljögifter har haft en avgörande effekt på popu- lationsutvecklingen.
7.1 Effekter på fiskpopulationer
Fisksamhällenas sammansättning och dynamik påverkas i stor utsträckning av sjöarnas och havsområdenas geografiska och fysiska förutsättningar. För att följa utvecklingen av fiskbestånden genomförs standardiserade provfisken inom ramen för den nationella och regionala miljöövervakningen, samt i många recipientkon- trollprogram för industrier.
Utsjöfiskbestånden i svenska havsområden har genomgått stora förändringar under de senaste tre decennierna. För Egentliga Östersjön pekar Fiskeriverkets undersökningar på markanta skillnader mellan fisksamhället idag och för trettio år sedan. Antalet planktonätande bytesfiskar, som strömming och skarpsill, har för- dubblats, medan fiskätande rovfiskar som torsk har reducerats till en fjärdedel. Denna drastiska förändring från ett torskdominerat system till ett skarpsilldomine- rat system har medfört stora och idag ej helt utredda konsekvenser för Östersjöns ekosystem. Orsakerna är främst minskade saltvatteninflöden och dåligt reglerat yrkesfiske. I Västerhavet har de flesta fiskbestånden problem med rekryteringen. Detta är också sannolikt ett resultat av fisket, men även olika omvärldsfaktorer, som temperaturförändringar och ändringar i planktonsammansättningen, kan ha inverkat. Gemensamt för våra utsjöfiskbestånd är att de är ur balans (Sjöstrand, 2007). Det finns inget som talar för att några enskilda miljögifter eller den sam- mantagna miljögiftsbelastningen spelat någon roll i dessa storskaliga förändringar av utsjöfiskbestånden.
Kustfiskbestånden längs flera av Östersjöns kuststräckor har under de senaste två decennierna visat dålig återväxt till följd av kraftig minskning av antalet fisk- yngel. Störningarna i yngelproduktionen är mest uttalade i ytterskärgårdar längs Östersjökusten, medan områden längs Bottenhavskusten och innerskärgårdar i Egentliga Östersjön inte är drabbade (Monitor 19, 2005; Ljunggren et al., 2005). Det mest omtalade området är Kalmarsund där allvarliga rekryteringstörningar började dokumenteras i början av 1990-talet. Det var främst gädda och abborre som drabbades, men även andra fiskarter var påverkade. Flera olika hypoteser (t.ex. ökning av skarvpopulationen, att spiggen äter upp fiskrommen, miljögifter, klimatförändringar och eutrofieringen) har förts fram som tänkbara orsaker, men de har efterhand avfärdats. Fältstudier har visat att fiskens lek är normal, embryonal- utvecklingen tycks fungera och fisklarver kläcks normalt. Mycket tyder på att fisk- ynglen svälter ihjäl på grund av brist på djurplankton. Gemensamt för de lokaler, främst ytterskärgårdar, som har utslagen eller reducerad rekrytering, är mycket låga
tätheter av djurplankton. Orsakerna till detta kan vara storskaliga förändringar i öppna havet i Östersjön, bland annat ökningen av skarpsill och strömming (Ljung- gren et al., 2005).
Det är svårt att påvisa effekter av miljögifter på populationsnivå på grund av komplexa ekologiska interaktioner. De flesta förändringar som dokumenterats från provfisken i referensområden eller förorenade områden har ofta andra orsaker så- som hårt fisketryck, försurning/kalkning (gäller sjöar), temperaturvariationer och övergödning (Appelberg et al., 2000b; Ådjers et al., 2006). Ett undantag är de all- varliga effekter av blekeriutsläpp som observerades under 1980-talet i recipienter för massafabriker med klorblekning (se vidare avsnitt 6.1). Där kunde påvisas ef- fekter på fisk på olika trofinivåer, alltifrån grava toxiska effekter på cell- och indi- vidnivå till försämrad fiskyngelproduktion och låga tätheter av abborre och andra fiskarter (Andersson et al., 1988; Karås et al., 1991; Sandström, 1995; Larsson et al., 2003). I detta fall var effekterna på populationsnivå troligen orsakade både av den komplexa blandningen av toxiska ämnen och av de höga halterna av eutrofie- rande organisk substans i utsläppen från fabriken.
Undersökningar i sjön Molnbyggen under åren 1995 – 2001 (Naturvårdsverket, 2002; Noaksson et al., 2001; Noaksson et al., 2003) visade allvarliga förgiftnings- symptom hos abborre på individnivå (exempelvis effekter på fortplantningsorga- nen, sår och fenskador, och olika biokemiska förändringar). Utsläpp av lakvatten från en närbelägen deponi ansågs vara orsaken till de påvisade effekterna. Standar- diserade provfisken som genomfördes i Molnbyggen under två år visade dock inga avvikelser i fisksamhället och sjön klassades som opåverkad (Appelberg et al., 2000a; Dahlberg, 2001). De skador man observerat på individnivå tycks alltså inte ha påverkat fiskarnas förmåga att upprätthålla en livskraftig population i sjön.
De provfisken som ingår i den integrerade fiskövervakningen i marin miljö har inte givit några indikationer på populationseffekter som kan knytas till miljögifter. De förändringar som observerats i fisksamhället på olika lokaler bedöms oftast vara orsakade av graden av närsaltsbelastning, näringsstatus och klimatvariationer (Appelberg et al., 2007a; Appelberg et al., 2007b). Den successiva minskningen av könsorganens storlek, som observerats hos abborrhonor i referensområden i Öster- sjön och Bottniska viken (Larsson et al., 2007a), tycks inte ha resulterat i någon försämrad fiskrekrytering (Sandström et al., 2005). En översikt av de svenska kust- fisksamhällenas status under de senaste åren har nyligen rapporterats (Appelberg et al., 2007a).
SLUTSATSER
Det finns idag inga indikationer på att enskilda miljögifter eller den sammanlagda miljögiftsbelastningen ger upphov till effekter på populationsnivå hos fisk.
7.2 Effekter på fågelpopulationer
Förändringar i de svenska fågelbeståndens storlek övervakas sedan 30 år genom Svensk Fågeltaxering i vilken ingår Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen (http://www.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring/). Många omvärldsfaktorer på- verkar fågelpopulationers storlek och det är svårt att koppla nedgångar i en popula- tion till miljögiftspåverkan. Historiskt finns dock exempel på att fågelbestånd har minskat på grund av miljögiftsexponering i både terrestra och akvatiska miljöer.
Havsörnen fanns fram till 1800-talets första hälft längs hela Sveriges kust- sträcka och i sötvattensmiljöer över hela landet. Genom förföljelse utrotades arten från stora delar av landet och när den fridlystes 1924 fanns endast något tiotal par kvar vid Östersjökusten och dessutom enstaka isolerade par vid de största sjöarna och i Lappland. Efter fridlysningen ökade bestånden längs Östersjökusten fram till 1950-talet när fortplantningsförmågan började försämras, men under 1980-talet började havsörnen återkolonisera gamla häckningsområden (Helander, 2002). Från 1986 till 1995 ökade beståndet längs Östersjökusten med i snitt drygt 7 % per år och 1996 – 2000 med drygt 8 % per år. Beståndet i Lappland har dock haft en lång- sammare ökningstakt. Havsörnen häckar numera längs i stort sett hela den svenska Östersjökusten, ojämnt spritt vid sötvatten i Syd- och Mellansverige och vid sötvat- ten i Lappland. Den årliga övervakningen av olika fågelarters populationsutveck- ling visar också på en kraftig ökning av havsörnsbeståndets storlek sedan början av 1990-talet (Lindström & Svensson, 2007).
Populationsutvecklingen för fiskgjuse följdes under perioden 1973 – 1988 i 5 olika delområden och en positiv utveckling med en total ökning på 18 % noterades för perioden (Naturvårdsverket, Rapport 4136, 1993). Den årligen genomförda övervakningen av olika fågelarters populationsutveckling (Lindström & Svensson, 2007) visar att fiskgjusepopulationen i Sverige har varit ungefär lika stor sedan mitten av 1980-talet.
Pilgrimsfalken fanns tidigare i hela landet, men populationerna minskade kraf- tigt under 1950-, 1960- och 1970-talen. I mitten av 1970-talet fanns totalt cirka 15 par, men i början av 1990-talet började populationerna att öka (Artdatabanken, SLU 2006). Det finns två häckande populationer av pilgrimsfalk i Sverige, en i norra och en i sydvästra Sverige. Den norra populationen livnär sig främst på vada- re och änder, medan den sydliga populationen lever på terrestra fåglar.
SLUTSATSER
Miljögifter har historiskt haft en kraftigt begränsande effekt på flera fågelarters populationer i akvatiska miljöer i Sverige, med havsörn och pilgrimsfalk som tyd- liga exempel. En viss fortsatt påverkan hos tidigare drabbade arter kan inte uteslu- tas, men populationsutvecklingen för dessa arter har varit positiv sedan 1990-talet. Inventering av olika fågelarters populationsutveckling visar nedåtgående trender för många arter, men det finns inte några tydliga kopplingar mellan nedgångarna och miljögifter.
7.3 Effekter på däggdjurspopulationer
Räkning av sälar sker under pälsbytesperioden. Det finns stora metodologiska svårigheter med att räkna sälar, bl.a. beroende på att väder- och isförhållanden påverkar var sälarna uppehåller sig under pälsbytet. Man beräknar att de svenska bestånden av gråsäl i Östersjön har ökat med cirka 8 % per år under perioden 1990 – 2006 (Karlsson et al., 2007). Antalet gråsälar i Östersjön beräknas nu vara ungefär en fjärdedel av de cirka 100 000 djur som uppskattningsvis fanns i Öster- sjön år 1900. Bestånden av vikare i Bottenviken har sedan 1988 uppskattats genom flyginventering. År 1988 räknades 2000 djur och ökningstakten har därefter varit cirka 4,3 procent per år (Karlsson et al., 2007). Artens potential anses dock vara cirka 10 % tillväxt per år. Knubbsälarna i Västerhavet har drabbats av en sjuk- domsepidemi åren 1988, 2002 och 2007. De två första utbrotten slog ut stora delar av bestånden i Skagerrak, Kattegatt och Öresund men bestånden återhämtade sig efter några år (Härkönen et al., 2006; Karlsson et al., 2007). Antalet knubbsälar i Kalmarsund som räknats vid flyginventering har ökat från 50 djur år 1977 till 522 år 2006 (Karlsson et al., 2007).
Jaktstatistik indikerar att utterpopulationen i Sverige började minska redan på 1950-talet och inventeringar på 1980-talet visade att största delen av populationen fanns i norra Sverige (Bisther & Roos 2006). Resultat från olika inventeringar visar på ett ökat antal uttrar och en ökad utbredning sedan mitten av 1990-talet. Antalet trafikdödade uttrar som skickas in till Naturhistoriska Riksmuseet har också ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Den svenska utterpopulationen år 2006 upp- skattades till mellan 1500 och 2000 djur (Bisther & Roos 2006).
SLUTSATSER
Sälpopulationerna i Östersjön har begränsats kraftigt genom miljögiftspåverkan. En viss negativ påverkan på populationsutvecklingen kan fortfarande finnas vilket indikeras av den relativt låga ökningstakten av antalet vikare i Bottenviken. De svenska utterbestånden har också varit kraftigt påverkade av miljögifter och det kan inte uteslutas att miljögifter fortfarande har en negativ påverkan på popula- tionsnivå i delar av landet.