Vår miljöhistoria har lärt oss att långlivade, biotillgängliga ämnen successivt kan lagras upp i akvatiska organismer och på sikt ge upphov till allvarliga skador på individnivå och slutligen drabba hela populationer. Exemplen med DDT/DDE, PCB och kvicksilver är tillräckligt allvarliga för att samhället bör tillämpa försik- tighetsprincipen och ingripa med kraftfulla åtgärder vid minsta indikation på att halterna av ämnen med liknande egenskaper ökar i olika organismer. När skadorna väl manifesterats och börjar ses på populationsnivå är det egentligen för sent att sätta in åtgärder och återhämtningen efter skadorna tar lång tid. Vikten av förebyg- gande arbete har tydliggjorts genom miljökvalitetsmålet Giftfri miljö och dess delmål. Ambitionen i detta miljökvalitetsmål är att ämnen som har tillverkats eller utvunnits av människan och som har särskilt farliga egenskaper, t.ex. PBT (Persis- tenta-Bioackumulerande-Toxiska)- och vPvB (mycket Persistenta - mycket Bioac- kumulerande)-ämnen, överhuvudtaget inte ska komma ut i miljön. Idag finns ett antal ämnen (ex. PFOS och HBCD) som visar en ökande trend i havsorganismer och uttrar. Andra ämnen (dioxiner och kadmium) minskar inte i den takt som för- väntas. Dessa observationer väcker oro.
Samtidigt är det mycket svårt att klarlägga direkta orsakssamband mellan en- skilda toxiska ämnen och skadliga effekter på organismer i miljön. Sådana klara kopplingar finns det bara ett fåtal exempel på, vilka redovisas nedan. Denna svårig- het kan bero på olika faktorer. Den viktigaste är sannolikt att organismerna, både i relativt opåverkade bakgrundsområden och i ännu högre grad i starkt förorenade områden, är utsatta för en mycket komplex exponering av en mångfald av kemiska ämnen. Detta innebär att man får en sammanlagd effektbild orsakad av olika äm- nen som kan förstärka eller motverka varandras påverkan på levande organi-smer. Ytterligare en faktor, förekomst av biogent bildade gifter, kan komplicera bedöm- ningen och göra det svårt att skilja på antropogen och naturlig giftpåverkan.
Olika ekologiska interaktioner kan också påverka effekterna av toxiska ämnen och det finns ofta stora naturliga variationer mellan olika bestånd eller individer av fiskar, fåglar och däggdjur i akvatisk miljö, som gör det svårt att belägga giftver- kan. Dessutom varierar djursamhällenas sammansättning och dynamik på grund av geografiska och fysiska faktorer. Det är därför speciellt svårt att klarlägga en kopp- ling mellan miljögiftsexponering och populationsförändringar. Miljögiftspåverkan som ger upphov till långsamma förändringar på ekosystemnivå är nästintill omöjli- ga att påvisa. Populationsutvecklingen hos det stora flertalet djurarter följs dessut- om inte upp, och kan inte följas upp, på ett systematiskt sätt.
De effekter som man historiskt har funnit, eller ser idag, hos fiskar, fåglar och däggdjur klassas i detta avsnitt efter hur stark kopplingen till miljögiftsexponering bedöms vara. I många fall, inte minst när det gäller lokala och regionala effekter på fiskar, kan inte kopplingen göras till ett specifikt ämne i miljön utan effekterna tolkas som resultatet av exponering för en komplex blandning av miljöstörande ämnen.
A. EFFEKTER MED STARK KOPPLING TILL EXPONERING FÖR MILJÖGIFTER
I denna grupp inkluderas både historiska och nutida effekter där det finns belägg för att organismerna är exponerade för toxiska ämnen och där man funnit effekter i fältstudier. Dessutom ger experimentella studier stöd för att effekterna är orsakade av miljögifter. Effekterna har också bedömts ha en relativt stor geografisk sprid- ning, t.ex. att stora delar av en recipient är påverkade.
Fiskar
I tidigare undersökningar under 1970- och 80-talet fanns en mycket god koppling mellan exponering för komplexa metallutsläpp och enskilda metaller (ex. kadmium och bly), och observerade effekter hos fisk, såsom ryggradsskador och fysiologiska hälsoeffekter. Dels var förgiftningssymptomen i stort sett desamma som hos metallexponerade däggdjur, och dels kunde många av effekterna som påvisades i metallbelastade områden konfirmeras i uppföljande laboratorieförsök. Vid de betydligt lägre metallhalter som förekommer idag i de flesta sjöar och havs- områden är det inte troligt att fiskar påverkas i någon nämnvärd grad, frånsett möjligen i närområdet till stora metallutsläpp (ex. från Rönnskärsverken). Kad- miums och kvicksilvers höga toxicitet gör dock att det inte kan uteslutas att effekter kan förekomma hos Östersjöfisk som har fortsatt hög kadmiumhalt och hos fisk i vissa skogssjöar med höga kvicksilverhalter (se vidare under C).
De allvarliga effekterna på fisksamhället som under perioden 1985 –1995 påvi- sades i recipienter för massafabriker med klorblekning och till viss del även andra skogsindustrier har en stark koppling till miljöstörande ämnen i avloppsvattnen. Någon enskild substans kunde inte utpekas som ansvarig för störningarna. Sanno- likt var det den mycket komplexa blandningen av olika potenta ämnen i utsläppen (ex. dioxiner, andra klorerade ämnen, hartssyror och steroler), som orsakade den breda och mångfacetterade effektbild som kunde observeras hos fisk från subcel- lulär nivå till populations- och samhällsnivå. Kopplingen till olika miljöstörande ämnen i avloppsvattnet stöds av den goda överensstämmelsen mellan effekter som påvisades vid exponering på laboratoriet för avloppsvatten och de som observera- des i recipienterna.
Det är uppenbart att även dagens processer inom skogsindustrin ger upphov till störningar i recipienterna. Biomarkörstudier indikerar i vissa fall att fiskarna expo- neras för potenta inducerande ämnen i utsläppen, men att det numera bara gäller området närmast fabrikerna. Kopplingen mellan förekomst av hormonstörande ämnen i utsläppen, både med östrogen och androgen verkan, och effekter på fort- plantningen är stark och baseras både på fältobservationer och uppföljande labora- torieförsök. Även dessa effekter är sannolikt begränsade till närområdet. Några regionala eller storskaliga effekter av dagens skogsindustriutsläpp är inte sannolika. Det finns idag inte heller några säkra tecken på att gamla synder, i form av stora mängderna klorerade ämnen i sedimenten, läcker ut och ger fortsatta effekter på fiskar.
Undersökningar under senare år i starkt förorenade vattenområden har visat att fiskar är påtagligt stressade av föroreningsbelastningen. Det gäller exempelvis vattnen kring Stockholm och Göteborgs hamn/mynningsområdet för Göta älv och
angränsande kustområde norr om Göteborg. De kroniska effekter på fiskar som påvisats med hjälp av olika biomarkörer (ex. EROD-induktion, ökad förekomst av DNA-addukter, och tecken på störd fortplantning) tyder på en kraftig exponering för ett antal olika miljöstörande ämnen. En direkt koppling till enskilda miljögifter har inte kunnat göras, men PAHer och olika klorerade föreningar misstänks finnas med bland de ämnen som sannolikt utövar effekter. Aktiviteter som muddring i ett förorenat område som Göteborgs hamn kan medföra ytterligare påverkan på fiskar inte bara i närområdet utan längs en stor del av kuststräckan norr om Göteborg.
I ett tätbefolkat och industriexploaterat område som Sundsvallsbukten konstate- rades i mitten av 1990-talet att fisk i en PAH-gradient från ett aluminiumsmältverk hade leverskador och hög förekomst av DNA-addukter. Kopplingen mellan effek- ter och PAH-exponering är stark. De observerade effekterna visar på risken för att kontinuerliga och ofta omfattande PAH-utsläpp, som sker i de flesta urbaniserade områden, kan orsaka en allvarlig påverkan på fiskar.
Emåns vattensystem har tidigare förknippats med både metallutsläpp, främst kadmium, och höga PCB-halter i Järnsjön. Genomförda undersökningar i området och kompletterande laboratorieförsök på 1980- och 1990-talet har visat på en över- tygande koppling mellan kadmium respektive PCB och observerade effekter på fisk. Idag är källorna till miljögiftsbelastningen åtgärdade och det har skett en suc- cessiv återhämtning. Svaga kvarvarande effekter av den tidigare höga kadmium- och PCB-belastningen kan möjligen finnas.
Ån Viskan har både en omfattande historisk föroreningsbelastning och pågåen- de utsläpp från industriell och annan miljöstörande verksamhet. De studier som gjorts under senare år både i fält och på laboratoriet visar en god koppling mellan misstänkta inducerande ämnen (PAHer och/eller ämnen med dioxinlik effekt) och EROD-induktion i gälar och lever, samt fortplantningstörningar.
Fåglar
Den skalförtunning som har visats hos flera fågelarter och som startade under andra hälften av 1940-talet är starkt kopplad till exponering för DDE. En negativ korrela- tionen mellan halten DDE och skaltjockleken har noterats hos flera arter i Sverige och i andra länder. Resultat från experimentella studier ger ytterligare stöd för DDEs centrala roll i uppkomsten av förtunnade äggskal. Även om mekanismen för skalförtunning inte är helt utredd så finns mekanistiska förklaringsmodeller som stöds av experimentella data.
De reproduktionsproblem som historiskt har funnits hos havsörn och som var som tydligast under 1970- och början av 1980-talet är starkt kopplade till expone- ring för DDE och PCB/dioxiner, samt i viss mån kvicksilver. DDE-exponering verkar vara den viktigaste orsaken till effekter på populationsnivå hos havsörnen. Även om DDE har spelat en väsentlig roll när det gäller reproduktionsproblemen hos havsörn så är det mycket troligt att även PCB har bidragit till effekterna genom störning av embryonalutvecklingen. Korrelationen mellan PCB i äggen och dålig reproduktionsframgång, data från t.ex. vithövdad havsörn, samt experimentella data styrker detta och pekar på att främst de plana PCB-kongenerna varit ansvariga för effekterna. Troligen har därmed också dioxiner bidragit till effekterna.
Fåglar drabbas och dör av akut blyförgiftning, men det finns inget som tyder på att detta sker i så stor omfattning att det orsakar effekter på populationsnivå.
Däggdjur
De populationseffekter och patologiska förändringar man historiskt sett hos gråsäl och vikare i Östersjön har stark koppling till miljögiftsexponering. Det är svårt att peka ut vilket miljögift som har haft störst påverkan men det är troligt att PCB har spelat en viktig roll. Det verkar inte finnas någon påtaglig biomagnifikation av dioxiner mellan fisk i Östersjön och Östersjöns sälar och betydelsen av dioxinex- poneringen för effekterna hos sälarna i Östersjön är oklar.
Det finns en stark koppling när det gäller reproduktionsnedsättning hos uttern och exponering för PCB. Detta stöds främst av beståndsutvecklingen av utter i olika delar av landet och de PCB-koncentrationer som har uppmätts. Sedan mitten av 1990-talet har utterpopulationen ökat samtidigt som PCB-koncentrationen i djuren sjunkit till betydligt lägre nivåer än under 1970- och 1980-talet. Experimen- tella studier på mink ger också starkt stöd till att PCB har påverkat utterns repro- duktionsförmåga. Om uttern är lika känslig som minken så är fortfarande många individer påverkade av PCB även om populationerna i de flesta delarna av landet tillväxer. Det är sannolikt främst de plana PCB-kongenerna som orsakar proble- men. Även dioxiner bidrar till effekterna om dessa huvudsakligen medieras via Ah receptorn.
B. EFFEKTER MED SANNOLIK KOPPLING TILL EXPONERING FÖR MILJÖGIFTER
I denna grupp klassas effekter där kopplingen till miljögifter inte är lika tydlig som i grupp A eller där effekternas omfattning är oklar. Dessutom ingår vissa kvarstå- ende effekter där påverkan på populationsnivå inte är lika uppenbara som tidigare.
Fiskar
Exemplet Molnbyggen, under åren 1996 – 2001, tyder på en koppling mellan kemi- ska ämnen i lakvatten från en deponi och påvisade patologiska skador, fortplantni- ngsstörningar, och andra toxiska effekter. Några ansvariga ämnen har ej kunnat identifieras, men kopplingen är ändå sannolik. Idag är risken för ett fortsatt lakvat- tenläckage undanröjd och inga liknande effekter på fisk bör uppkomma i denna sjö. Det kan dock inte uteslutas att det finns många deponier i landet som kan ge upp- hov till liknande effekter av hormonstörande och andra toxiska ämnen på fiskar i närbelägna sjöar.
Det finns många rapporter om störningar av fiskars fortplantningsfunktion. Det kan gälla ofullständigt utvecklade könskörtlar, ökad yngeldödlighet, skeva köns- kvoter och dubbelkönade fiskar. Dessa effekter har en sannolik koppling till ut- släpp av hormonstörande ämnen (t.ex. etinylestradiol som är ett syntetiskt östrogen i p-piller, mjukgörare som bisfenol A, alkylfenoler, och vissa halogenerade ämnen) via kommunala reningsverk, och till utsläpp av östrogena eller androgena ämnen från massaindustrin. Dessa observationer hos fisk i recipienter och från laboratorie- försök indikerar att ett stort antal antropogena kemikalier, som släpps ut i vatten-
miljön, har potential att påverka fortplantningsförmågan hos fiskar. Omfattningen av problemet och den geografiska utbredningen är dock svåra att bedöma idag.
Ett allvarligt varningstecken är att abborrar från bakgrundsområden i Östersjön och Bottniska viken har en kraftigt förhöjd aktivitet av avgiftningsenzymet EROD i levern. Det tyder på att fiskens avgiftningssystem trätt i funktion p.g.a. exponering för något eller några ämne(n) som idag inte mäts inom det löpande miljögiftspro- grammet. Kopplingen till miljögiftsexponering är alltså sannolik. Bland möjliga kandidater räknas plana molekyler som vissa PAHer, halogenerade dioxiner och bifenyler samt andra liknande ämnen. Den andra observationen i samma bak- grundsområden är den successiva minskning av könskörtlarnas storlek som skett sedan 1988. Den tyder på en försenad årlig könsmognad eller hämmad gonadut- veckling. Även denna effekt kan vara miljögiftsinducerad och den kan också vara kopplad till EROD-induktionen. Ännu har inte några effekter av de minskade go- naderna kunnat spåras i rekryteringen av abborre i området. Det är värt att notera att hos dagens ”opåverkade” abborrar i Östersjön så uppvisar gonaderna samma storleksminskning (ca 30 – 40 %) och leverns EROD-aktivitet samma förhöjda nivå (3 – 4 ggr) som observerades hos abborre i många klorblekerirecipienter på 1980-talet. Det är således fråga om relativt stora förändringar som skett sedan slu- tet av 1980-talet hos fiskar i rena bakgrundsområden.