Föräldrars upplevelse om hur NPF tar sig uttryck för flickor i hem och skolmiljö

resonera, reflektera, kritiskt granska och lösa problem för att nå målen i skolan. Skolan kräver att eleverna skall kunna sätta in kunskaperna i ett större sammanhang, vara självständiga i sitt skolarbete och ta eget ansvar. Dessa krav blir för stora för barn med NPF-problematik då de har problem med de exekutiva funktionerna (Kendall, 2015). Det är viktigt att alla som verkar i skolan blir medvetna om att skolan och förskolan faktiskt ställer väldigt höga krav på de exekutiva funktionerna vilket skolpersonal kanske inte alltid är medvetna om och att flickor med NPF-problematik har svårigheter med just det. För att elever skall lyckas och känna glädje inför skolarbetet är det viktigt att ha rimliga krav på eleverna och att de får rätt stöd oavsett diagnos eller inte. Därför är det av vikt att i ett tidigt skede uppmärksamma dessa flickor för att kunna stötta och ge adekvat stöd. Här behöver skolan vara mer lyhörd till vad föräldrar upplever och inte ignorera deras oro eller misstankar om att något inte står rätt till. Vårt resultat visar att flickornas beteende skiljer sig i hemmiljön och skolmiljön, föräldrar beskriver barn som det går bra för i skolan, som sköter sig och som når målen men när de sedan kommer hem blir det mycket utbrott.

Carpenter & Austin, 2008 beskriver i sin studie om varför föräldrar väljer att utreda sina barn, studien visar att föräldrarna vill hjälpa barnen att bli ”skoldugliga” att med en utredning så följer stöd. Vår studie visar också på föräldrar som beskriver att deras barn inte får några stödinsatser i skolan i de fall barnen inte haft diagnos, att det är först när barnet utretts som eventuella stödinsatser kommer. Många föräldrar beskriver dock att trots att barnet fått en diagnos så saknas ändå förståelse och kompetens inom området vilket resulterar i att adekvat stöd uteblir.

I många fall när flickor blir remitterade till utredning har de oftast haft allt för stora

misslyckande i skolan vilket gjort att de hamnat i en ond spiral som Kendall (2015) och Kopp (2010) nämner vilket vi också kan se i vårt resultat. Även om flickorna får en medicinsk diagnos förklarar den i sig inte alla svårigheter som en individ kan ha då det finns en sådan stor variation inom diagnoserna. Diagnosen kan visserligen hjälpa till att bättre förstå flickans

53

svårigheter och personal kan få tips och råd utifrån symptomen, men det finns ingen generell bild för hur en skolsituation skall läggas upp för en elev med en specifik diagnos. Utan skolan måste noggrant kartlägga vad som fungerar och inte fungerar och planera och lägga upp undervisningen därefter. Precis som Antonovsky (2005) beskriver behöver skolan ha ett mer salutogent perspektiv och utgå från det som fungerar och arbeta därefter. Vårt resultat visar att det är med ett sådant förhållningssätt som vi kan skapa tillgängliga lärmiljöer för dessa flickor som blir hanterbara och begripliga för dem.

Honkasilta och Vehkakoski (2019) skriver i sin studie om föräldrar som blir misstrodda av skolan, att det är brister i hemmet som utlöser flickan beteende. Detta är också något som vår studie visar, att föräldrar till flickor med NPF-problematik blir ifrågasatta av skolan, att det skulle handla om brister i föräldraskapet. Detta skulle kunna ha att göra med att man saknar kunskap i skolan om hur NPF-problematik tar sig uttryck på flickor. Som Kopp (2010) beskriver så har symptombilden för NPF forskats fram på pojkar, vilket skulle kunna leda till förutfattade meningar om hur NPF-problematik ska visas på alla barn.

I studien som Postorino et al. (2015) gjort kom det fram att diagnoserna skiljer sig när det kommer till flickor och pojkar. I ovan nämnda studie kom man fram till att flickor generellt presterar högre när det kommer till den kognitiva förmågan, vilket skulle kunna vara en anledning till att flickor trots att de har en NPF-problematik klarar målen i skolan och därför inte anses ha svårigheter som kräver stöd. Vår studie visar att flickor, så länge de klarar målen i skolan och sköter sig på lektionerna inte får stöd med tillexempel det sociala samspelet.

Skolan har svårt att anpassa och ge stöd till flickor med NPF-problematik och i takt med ökade krav i skolan blir också skolsvårigheterna mer utmärkande. Detta leder till att föräldrar och skolan vill få en förklaring på svårigheterna. Föräldrarna för att förhoppningsvis kunna argumentera för rätten till stöd och att komma bort ifrån att svårigheterna orsakas av

föräldrarnas bristande föräldraskap, skolan i hopp om att den ska vägleda dem i det fortsatta arbetet. Men istället för att prata om de medicinska orsakerna till problematiken, som kan bidra till en stigmatisering bör skolan istället rikta fokus till vilka anpassningar som kan göras för att kompensera för funktionshindret och då i ett tidigt skede. Genom att inte förhålla sig till en diagnos eller en klassificering eller kategorisering inom skolan håller vi oss öppna för olika lösningar (Öqvist, 2018). Öqvist menar på att de barn som har störst frihetsgrad är de icke klassificerade, icke kategoriserade och icke inordnade barnen. För många föräldrar kan

54

diagnosen vara en lättnad men också som vi ser i vårt resultat bidrar till att flickorna får det stöd de har rätt till. Diagnosen blir en viktig bricka i förhandlingar om resurser och hjälper till att ställa krav på skolan. Vi anser att det är tydligt att skolan måste bli bättre på att anpassa skolmiljön även för flickor med NPF-problematik. Vår undersökning visar också att föräldrarna gärna vill utreda sina barn, är detta konsekvensen av att skolan har svårt att ge adekvat stöd om diagnos saknas? Istället för att fokusera på diagnoser behöver skolan ta ett steg ur den rådande kultur som nu har uppstått där vi remitterar fler och fler för

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi kan se att de skolor som är öppna för flexibla lösningar, är lyhörda till föräldrarna och flickorna och låter dem vara delaktiga i

utformningarna av anpassningar och stöd också lyckas skapa en utvecklande skolmiljö. Det är lätt att fastna i invanda mönster och svårt att bryta sig loss från rådande traditioner och kulturer som Öqvist (2018) nämner. Vi kan i vårt resultat se att en god samverkan med föräldrar bidrar till att skolan får ny input och hjälp med att tänka utanför boxen och där föräldrarna då ses som en resurs för att skapa en hanterbar skolgång för flickor med NPF. Vår studie visar att flickor med en NPF-problematik riskerar att hamna i socioemotionella svårigheter då de har problem med sin kommunikation och det sociala samspelet med andra. De sociala och emotionella svårigheterna kan uttrycka sig i koncentrationssvårigheter, beteendestörningar som aggressivitet och utåtagerande beteende. Men även i många fall och som får betydligt mindre uppmärksamhet är de som istället blir inåtvända, tillbakadragna och tysta. Gemensamt oavsett hur deras svårigheter yttrar sig är att deras problematik får negativa konsekvenser för deras skolgång och lärande vilket blir synligt i vårt resultat.