Främjande och förebyggande arbete i förskolan och skolan

Vårt resultat pekar på att det finns faktorer som påverkar flickors skolframgång och som vi kan koppla till hur skolan som organisation ser ut. Skolsystemet som helhet har betydelse för skolframgångar beroende på vilket förhållningssätt som råder inom systemet. Vårt resultat pekar på att skolan har svårt att anpassa och erbjuda adekvat stöd till flickor med

neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Föräldrarnas beskrivningar i vår studie pekar på att skolan vilar på ett system som är i linje med det Larsson (2008) nämner att den enskilda eleven ofta blir bärare av sina problem. Utmaningen som många skolor verkar ha är att skifta fokus från att tänka att elever med svårigheter skall åtgärdas för att passa in i skolans

verksamhet, till att istället tänka på elever i svårigheter och hur skolan istället kan anpassa sig till att elever är olika. Vilka insatserna blir eller hur skolor organiserar sin verksamhet

55

tycker vi att vi ser i många självrapporteringar och vi anser att det blir tydligt att skolor inte har ett systemteoretiskt förhållningssätt.

Vårt resultat pekar på att skolor har svårt att skapa tillgängliga och inkluderande lärmiljöer och rastverksamheter som bidrar till en gynnsam och utvecklande plats även för flickor med NPF-problematik. Många föräldrar beskriver det som att deras flickor varit mycket ensamma i skolan och stått utanför det sociala samspelet. Att i de fall flickorna fått anpassningar har det begränsats till klassrummet för att sedan helt lämnas åt sitt öde när det gäller raster, lunch och fritids. Detta tar också Mademtzi et al. (2017) upp när det kommer till flickor med NPF och hur det brister i det sociala samspelet.Vi ser på detta som att flickorna i miljön utanför klassrummet blir otydlig och rörig som Antonovsky, (2005) beskriver så saknar flickorna i dessa fall ”känsla av sammanhang”.

Precis som Kopp (2010) och Nadeau et al. (2018) har beskrivit så har flickor med NPF- problematik en ökad risk att hamna i sociala svårigheter och utanförskap under sin skolgång vilket också vår studie visar på. Det är tydligt att många flickor inte känner sig som en del av gemenskapen, utan många har inga eller endast någon enstaka vän att umgås med i skolan. Vikten av sammanhang som Antonovsky tar upp är en viktig skyddsfaktor för att kunna hantera svårigheter som uppstår.

I rekommendationer från Skolverket skall varje elev så långt som det är möjligt undervisas i ordinarieklass. Varje lärare skall också utgå från varje enskild individs behov och

förutsättningar, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter. Detta har föräldrarna i vår studie beskrivit att skolan har svårt att leva upp till när gäller flickor med NPF-problematik. I likhet med Johansson (2015) avhandling framgår det hur stödinsatser eller bristen på insatser i skolan har påverkat flickornas skolgång. I vår undersökning kan vi också se att skolor tenderar att ha svårigheter att utforma en flexibel undervisning som kan tillgodose variationen i en klass. Detta får negativa konsekvenser som vi ser det då flickor med NPF-problematik inte får det stöd de har rätt till. Vi ser också att både föräldrar och flickorna får ta ansvar för svårigheterna som uppstår i skolan istället för att skolan vänder blicken mot sig själva och funderar på hur de kan förändra något för att stödja flickorna. Detta ligger i linje med det Nordahl et al. (2007) tar upp inom det systemteoretiska perspektivet som beskriver att en människas handlande eller problem sker eller uppstår i samspel med andra människor och kan inte enbart relateras till individen själv och dess personlighet och egenskaper. Om skolor har en sådan utgångspunkt blir det skolan som bär

56

ansvaret för elevens/elevernas svårigheter och därmed också skolans ansvar att diskutera hur undervisningen och skolmiljön skall utvecklas för att möta alla barns behov, vilket vi kan se brister.

Att detta brister har som vi ser det att göra med att det saknas kompetens om flickor och NPF på skolor vilket framgår i vårt resultat. Bristen på kompetens bidrar med mindre förståelse för flickornas beteende och svårigheter vilket påverkar deras sätt att hantera och bemöta både föräldrarna och flickorna. Bristen på förståelse leder till att stödet uteblir för flickorna eller sätts in sent vilket även tidigare kunskap vittnar om (Lindqvist, 2014).

Trots en normalbegåvning finns det allt för många flickor med NPF-problematik som på grund av sin funktionsnedsättning misslyckas i skolan. En slutsats vi kan dra av det är att skolor inte erbjuder tillräckligt varierande arbetsformer för att möta dessa flickors behov. En genomtänkt undervisning som utgår från att möta den variation som finns i en klass hade troligtvis minskat behovet av skolmisslyckande, frånvaro eller särskilda stödinsatser insatser för dessa flickor. Kendall (2015) belyser precis som Larsson (2008) problemet att elever som inte får tillräckligt med stöd och hjälp i att klara av skolarbetet riskerar att hamna i andra svårigheter på sikt som sociala och emotionella svårigheter vilket vi också kunnat se i vårt resultat. Hade flickorna i ett tidigt skede fått anpassningar och vistats i en skolmiljö som är begriplig och hanterbar för dem (Antonovsky, 2005) är det möjligt att vidare utredning hos psykolog inte hade varit aktuell i många fall. Vårt resultat visar att flickornas svårigheter i skolan ökar med åldern. Vår tolkning av detta blir att förskolan bättre kan anpassa miljön för dessa flickor. Skolan behöver titta mer på hur förskolan arbetar förebyggande och främjande och ta lärdom av hur de organiserar sin verksamhet för att möta alla barns behov. Det vi kan se i vårt resultat är att förskolan oftare kan arbeta i små grupper vilket också verkar vara något som föräldrar till barn med NPF uttrycker att deras barn är i behov av. Vi tolkar också vårt resultat som att förskolan är bättre på att erbjuda varierade arbetsformer för att nå målen i läroplanen. Pedagoger inom skolan behöver titta mer på hur förskolan arbetar med

läroplanens mål. Skolan behöver se att det finns många olika sätt att nå målen, att ”huret” är inte det viktiga. Dessutom anser vi precis som Englund och Quennerstedt (2008) är inne på, att eleverna inte ska behöva nå målen vid samma tidpunkt. Vi ser i vårt resultat att föräldrar beskriver att skolmiljön blir stressig i takt med ökade krav vilket leder till frånvaro och hemmasittande för flertalet av flickorna. I det främjande och förebyggande arbetet ser vi att skolan behöver våga ta steget ur rådande traditioner och kulturer för att forma en skola för alla.

57

Johansson (2015) tar upp vikten av att kunna behärska kommunikativa strategier som en viktig förutsättning för elevers motivation att delta aktivt i undervisningen och ha inflytande över beslutsprocesser som rör dem själva. Hennes avhandling visar precis som vårt resultat att flickor i behov av särskilt stöd inte har speciellt mycket inflytande och heller inte är delaktiga i beslut som rör dem själva. Vi har till skillnad från Johansson (2015) inte i vårt resultat kunnat se att flickorna blir hänvisade till mindre grupper eller blir exkluderade från den ordinarie undervisningen. Däremot kan vi se att flickorna med NPF-problematik inte får tillgång till den sociala gemenskapen p.g.a deras svårigheter och heller inte stöd i detta av vuxna. Detta leder till en känsla av utanförskap, oro och ångest som också i många fall slutar med hög frånvaro eller total skolvägran.

Att inte vara socialt attraktiv och ha en känsla av att vara utstött är en grogrund för socioemotionella svårigheter vilket Nordahl et al. (2009) nämner. För att reducera och förebygga dessa svårigheter i skolan är det viktigt att motverka utstötnings- och

marginaliseringsprocesser. Ett inkluderande förhållningsätt ute i skolorna ser vi som en viktig faktor i detta arbete. Det handlar om att utveckla en inkluderande gemenskap och en

inkluderande undervisning på skolorna, där de vuxna aktivt måste visa att det är normalt att vara annorlunda och olik andra och att det finns en plats för alla i skolan.

Hur vi väljer att se på elevers svårigheter får en avgörande roll för hur vi väljer att hantera och åtgärda problem som uppstår hos elever. Larsson (2008) tar upp en syn som präglat skolans synsätt och arbetssätt att förhålla sig till elever med/i skolsvårigheter och fokus har legat på att det är eleven som är problembäraren, dvs elever med svårigheter. Hur skolan valt att definiera dessa svårigheter har varit olika över tid, men gemensamt är att det är den

enskilda eleven som bär ansvaret för att svårigheterna finns och oftast har förklaringarna varit personliga symptombeskrivningar. Konsekvensen med detta synsätt har blivit att arbetet främst inriktats på att åtgärda problemen på individnivå. Elevens brister skall kompenseras med specialpedagogiska insatser. Vi ser en vikt av att de specialpedagogiska insatserna riktas på gruppnivå och att man gör den ordinarie undervisningen och rastverksamheten tillgänglig för alla individer. Nordahl et al. (2007) tar upp principen om att vi inte kan utgå från att alla skall lära sig samma sak vid exakt samma tillfälle. Utan undervisning måste vara flexibel, varierande och utgå från varje individs behov och att det ges möjlighet inom ramen för den ordinarie undervisningen att utvecklas utifrån sin nivå.

58

Om skolan förhåller sig till elever i svårigheter där elevers svårigheter kan ses i ett vidare sammanhang knutna till elevens omgivning flyttas istället fokus av problemet från individen till skolan. Skolan behöver bli bättre på att se att svårigheter för flickorna uppstår i samspel med andra och de inte enbart kan relateras till individen själv och dess

personlighet/egenskaper. Utgångspunkten blir då att skolan bär ansvaret för elevens

svårigheter och därmed också har ett ansvar att diskutera hur undervisningen och skolmiljön skall utvecklas för att möta alla barns behov. Larsson (2008) poängterar att skolan behöver titta närmare på vilken roll skolan, gruppen, läraren och undervisningen har när det gäller elevers svårigheter.

Vårt resultat visar att det behövs en ökad genusmedvetenhet i det specialpedagogiska stödet, så att även flickor med NPF uppmärksammas i ett tidigt skede av skolpersonal. Många föräldrar i vår undersökning beskriver att deras flickor inte får särskilt mycket stöd i skolan, många gånger får föräldrar och flickorna själva ta ansvar för skolsvårigheterna. SPSM (2016) rapporterar också om att de specialpedagogiska insatserna oftare går till pojkar än till flickor, här ser vi utvecklingsområden för förskolan och skolan, att bli mer pålästa om dessa

skillnader.

Nadeau et al. (2018) skriver om att barn som inte får rätt stöd i tidig ålder riskerar att växa upp i tron om att de inte är kapabla att prestera lika bra som alla andra. Vårt resultat pekar på en ökad frånvaro i takt med ökad ålder och vår analys är att skolan inte lyckats anpassa miljön för dessa flickor och ge dem adekvat stöd i tidig ålder. Här anser vi att vår studie kan bidra med kunskap om hur viktiga de tidiga insatserna är för flickor med NPF. Först och främst handlar det om att dessa flickor behöver bli uppmärksammade i tidiga åldrar, men också om att öka kompetensen hos skolpersonal så att de har förmågan att bemöta dessa flickor och deras vårdnadshavare på ett professionellt sätt. Skolledare behöver tänka på hur de organiserar sin verksamhet och vår analys är att de bör inspireras av förskolan i större utsträckning där det oftare är fler pedagoger kopplade till en barngrupp vilket möjliggör fler flexibla lösningar inom gruppen.

En god social gemenskap är en annan viktig förutsättning för ett framgångsrikt lärande som även Kaland (2010) tar upp. Därför bör skolan lägga stort fokus på att skapa goda relationer mellan lärare och elever och mellan elever, skapa trivsel och trygga miljöer. Det framgår i vårt resultat att flickor behöver stöd för att skapa goda och hållbara relationer. I de fall föräldrar upplever att barnet fått anpassningar eller stöd så har det inte innefattat det sociala

59

samspelet på fritids och raster. Dessa miljöer verkar vara än mer krävande för flickor med NPF-problematik då avsaknad av struktur blir större. Vårt resultat pekar på att skolan måste bli bättre på att skapa en inkluderande gemenskap i klasserna. Skolan behöver bli bättre på att skapa kulturer där det är normalt att vara annorlunda och där alla har en moralisk rätt att delta. För att relatera det till skolans verksamhet så måste vuxna i skolan tydligt visa att det finns en plats i skolan för alla och att de som arbetar i skolan har ett ansvar för att skapa den gemenskapen. Idag blir avvikande beteenden från normaliteten väldigt synliga och vi måste bli bättre på att skapa en verksamhet som är mer flexibel och som mer tar hänsyn till

olikheter och skillnader i en klass eller skola. Om en skola kan bygga en gemensam kultur kring bemötande av eleverna där pedagoger visar att man tar dem på allvar, är lyhörda, tror på dem och visar ett intresse för barnet/eleven självt kommer också barnen och eleverna få bättre förutsättningar för att kunna utveckla goda relationer sinsemellan.