I SEXUALBROTT OCH VISSA ANGRÄNSANDE
3 Förövare och offer
3.3 Förövare av sexuella övergrepp .1 Det finns många förklaringar till våld.1 Det finns många förklaringar till våld
Det finns olika förklaringar till varför framför allt män använder våld mot kvinnor. Mycket av det som sägs i dessa s.k. förklaringsmodeller bör enligt kommittén vara giltigt också på sexuella övergrepp och sexualiserat våld. I det enskilda fallet är det dock mer ointressant varför någon har gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp. Framställningen i det följande är i allt väsentligt hämtat från Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid.30
Forskningen om orsakerna till våld mot kvinnor har utgått från i huvudsak tre perspektiv. Dessa är det individualpsykologiska, det socialpsykologiska och det strukturella (som delvis sammanfaller med det socialpsykologiska).
Den traditionella förklaringsmodellen är den individualpsykologis-ka. Den hänför sig som namnet antyder till faktorer hos den enskilde individen. Betydelsen av det som kallas det sociala arvet framhålls. Det finns forskning som visar att många av de män som gör sig skyldiga till våld mot kvinnor själva vuxit upp i en familj där det förekommer våld.
Till de förklaringar som lämnas enligt den nu redovisade modellen hör ofta att mannen har en låg självkänsla, en osäkerhet i mansrollen och ett slags beroende av kvinnor.
29 101 pojkar s. 80. Den nu redovisade delen av undersökningen är från år 1997.
30 SOU 1995:60 s. 98 f.
Den socialpsykologiska förklaringsmodellen analyserar samspelet mellan mannen och kvinnan i deras relation. Parternas kommunikation har brutit samman. Våldet är ett uttryck för detta sammanbrott. Det finns också de som hävdar att förklaringar till våldet finns i människors rotlöshet, upplösningen av sociala nätverk samt i de påfrestningar arbetslöshet föranleder. Attityder och moral är några andra förklaring-ar. Det sexualiserade våldet i massmedia och filmer samt det
”pornografiska regnet” har också anförts som tänkbara bidragande orsaker till mäns våld mot kvinnor.
Det strukturella perspektivet har vunnit terräng på senare tid.
Grunden för ett sådant synsätt sammanhänger med den kunskap och den teoribildning som har utvecklats inom senare årens kvinnoforsk-ning. Teorierna har i stor utsträckning utgått från ett könsmakts-perspektiv. De strukturella skillnaderna beskrivs med mannens överordning och kvinnans underordning. Kvinnoforskarna menar att det s.k. patriarkatet har utvecklats från ett direkt och synligt, förvisso numera icke accepterat, kvinnoförtryck till ett osynligt och mer indirekt förtryck.
I vad mån det strukturella perspektivet har fog för sig ligger utanför kommitténs uppdrag att pröva. Det kan dock anmärkas att detta perspektiv svårligen kan vara den enda förklaringen till våld. Olika former av misshandel och sexuella övergrepp förekommer också inom homosexuella relationer. Forskningen är visserligen inte omfattande men det finns både svenska och utländska undersökningar som visar detta. Orsakerna till våld inom homosexuella relationer måste naturligtvis sökas på annat håll än med förklaringar om kvinnors generella underordning och mannens generella överordning.
Genom sociologiska undersökningar som grundat sig på omfattande djupintervjuer med män som använder våld och kvinnor som utsatts för det har man under senare år fördjupat kunskaperna om våldet och förklaringarna till det. Utvecklingen av det som kallas våldets normaliseringsprocess och som har beskrivits kort tidigare i kapitlet hör hit.
Det har diskuterats huruvida våld i nära relationer är vanligare i vissa grupper än i andra. Som nämnts i samband med beskrivningen av den socialpsykologiska modellen har den psykiska och sociala påfrestning som arbetslöshet kan leda till ansetts kunna bidra till att en person tillgriper våld. Det är väl känt att alkoholpåverkan är en utlösande faktor till våld och andra brott. Det finns forskning som menar att männen i familjer där det förekommer missbruk mer ofta än i andra tar till våld. Det finns missbruksmiljöer där våldet till och med uppfattas som normalt.
3.3.2 Särskilt om förövarna
Förövarna finns i alla samhällsklasser, varierande åldrar och med olika kulturella bakgrunder. Eftersom de flesta sexuella övergrepp begås av män mot kvinnor koncentreras det följande avsnittet i huvudsak på manliga förövare.
Förövare av sexuella övergrepp mot vuxna
I rapporten ”Våldtäkt-vanmakt. 60 män berättar” sammanställde Eva Hedlund och Gunilla Lundmark, år 1983 djupintervjuer som de gjort med 60 män som dömts för våldtäkt.31 Mycket av den kunskap man fick fram om drivkrafterna vid enskilda våldtäktsbrott var ny. De resultat som redovisades i rapporten är i allt väsentligt fortfarande allmän-giltiga.
Männen som intervjuades ansåg ofta att det var fråga om falska anklagelser. Rena erkännanden var mycket ovanliga. Många menade att kvinnan tagit tillbaka sin anklagelse. De förnekade i regel gärningen eller förminskade den. Ibland föreföll det vara ett rent önsketänkande.
Om de medgav vad som hade hänt lade de inte sällan orsaken utanför dem själva, t.ex. ett alkoholberoende eller kvinnans beteende. Syftet med detta försvar tolkades som ett sätt att slippa ta ansvar för handlingen. Gärningsmännen hade svårt att sätta sig in i kvinnornas situation. De förstod inte vilken skada de hade åstadkommit.
Författarna poängterade dock att det var svårt att dra några generella slutsatser om dessa män som dömts för våldtäkt. Varje förövare ansågs vara i mångt och mycket unik, och det fanns olika förklaringar till varför han begått brottet. Den utlösande faktorn varierade. Det kunde förekomma t.ex. att gärningsmannen kände sig övergiven i samband med en skilsmässa, han upplevde hat eller svartsjuka i förhållande till kvinnan han levde med. Det var få gärningsmän som vid tiden för övergreppet planerat att ha samlag eller sexuellt umgänge. Det var med andra ord sällan som några sexuella känslor och behov var involverade.
Däremot var gärningsmannen ofta alkoholpåverkad. Våldtäkten uppfattades av författarna som en hat- och hämndgärning mot kvinnor i stort. Det fanns således ett samband mellan aggressivitet och sexualitet.
Att det blev i sexualiserat våld som gärningsmannens hat-, hämnd- och osäkerhetskänslor kom att yttra sig kan förstås som att dessa män uppfattade sexualiteten som kvinnans främsta maktmedel. Genom övergreppet berövades hon sin integritet. Många män som begår
31 Rapport 1983:1, Delegationen för social forskning.
sexuella övergrepp har i grunden en svag manlighetskänsla, menade författarna. Tvånget är därför ofta viktigare än våldet. Därigenom får mannen kontroll över kvinnan.
Vad som sagts ovan i avsnitt 3.2.1 om våldets normaliserings-process och de män som begår övergrepp mot kvinnan i hemmet är också av intresse i sammanhanget. Utmärkande i den förklarings-modellen är bl.a. mannens behov och besittande av kontroll över kvinnan.
Förövare av sexuella övergrepp mot barn
Som nämnt inledningsvis finns förövarna inom alla grupper. När det gäller sexuella övergrepp mot barn kan man dock särskilja vissa grupper. När man gör det skall man dock framhålla att det är skillnad om offret är en flicka eller en pojke. Flickor utsätts oftare än pojkar för sexuella övergrepp. När det gäller övergrepp mot flickor är det som anmärkts tidigare dessutom vanligare att brotten äger rum i hemmet och att de förövas av en familje- eller släktmedlem.
I Rädda Barnens studie hade 91 förövare utsatt 101 pojkar för sexuella övergrepp. 28 förövare hade bott i pojkarnas hem, och följaktligen 63 utanför hemmet. Förövarna fördelade sig på följande sätt.
Av de förövare som bodde i offrets hem var 14 biologiska pappor, 4 biologiska mammor, 7 biologiska bröder, 2 styvpappor och 1 son till en styvförälder. Av dem som bodde utanför hemmet var 14 professionella/ideella som arbetar med barn, 13 obekanta förövare, 10 äldre pojkar i grannskapet, 9 vuxna vänner till familjen, 7 bekant till offret, 6 släktingar, 3 mammas fästman och 1 kvinnlig tonårsbekant.
I debatten på 1990-talet har begreppet pedofili blivit centralt.
Sammanfattningsvis är en pedofil en person som är känslomässigt och sexuellt attraherad av barn. Pedofiler kan men behöver inte ge efter för den sexuella läggningen. De är dock sexuellt intresserade vanligtvis bara av barn. De är emotionellt motiverade och trivs med barn. De vill vara och leka med barn och är också bra på det. Ofta trivs barnen med dem. Ett vanligt tillvägagångssätt för de pedofiler som gör sig skyldiga till övergrepp är att de först skapar ett förtroende hos barnet för att sedan flytta fram gränserna. Slutligen normaliserar de ett umgänge som innehåller mer och mer sex. Målet är klart från början.
Den pedofila läggningen behöver dock inte alla ha som förgriper sig på barn. Också andra som normalt har en sexuell dragning till andra vuxna kan under viss förutsättningar göra sig skyldiga till sådana övergrepp.
Den största enskilda gruppen förövare i Rädda Barnens under-sökning är de unga förövarna. Av 91 förövare var 22 under 18 år (24 procent). Snittåldern bland de unga förövarna var 14 år.
Problemet med unga förövare har fått särskild uppmärksamhet relativt nyligen. Det har visat sig att majoriteten av sexualförbrytare har debuterat i tonåren.32 Unga förövare begår grövre sexuella övergrepp än vuxna. I Rädda Barnens studie hade de flesta unga förövare gjort sig skyldiga till anala övergrepp och övergreppen var förenade med mer våld än de som begåtts av vuxna. De unga förövarna erkänner däremot lättare. De anses inte vara lika ”listiga” och välutvecklade i det avseendet. Ytterligare en positiv omständighet med unga förövare är att de också är lättare att behandla.
En fråga som ofta debatteras är i vilken utsträckning förövare själva har varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten. Ca 40 procent av förövarna har själva blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Således är visserligen siffran högre bland dem än bland normalbefolkningen. De flesta unga förövare har dock inte själva utsatts för sexuella övergrepp. För vuxna manliga förövare är förhållandet detsamma. Däremot är det omvänt för vuxna kvinnliga förövare; bland dem har en överväldigande majoritet utsatts för sexuella övergrepp. Den slutsats man kan dra av detta är att det förhållandet att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp är en riskfaktor för att själv bli en förövare.
32 Se bl.a. Rädda Barnen, 101 pojkar s. 83.