Gruppvåldtäkter och andra fall av grovt brott

Kommitténs bedömning: Området för när en våldtäkt kan bedömas som grov bör utvidgas något. Bestämmelsen bör innehålla ytterligare exemplifierande omständigheter. Bland annat bör anges att brottet bör bedömas som grovt om det har begåtts av flera gärningsmän.

Av såväl praxisundersökningen som den undersökning som professor Hans Klette utförde på Justitiedepartementets uppdrag och som åberopas i både kommitténs direktiv och Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) framgår att domstolarna är

relativt restriktiva med att rubricera ett våldtäktsbrott som grovt. Av praxisundersökningen har dessutom framgått att bedömningen att en gärning bör bedömas som ett brott av endast normalgraden oftast görs av åklagarna. Sålunda avser inte ens åtalen annat än sällan grovt brott.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen om våldtäkt därför utformas så att det ges ett något större utrymme att rubricera våldtäktsbrott som grovt. Den objektiva karaktären av övergreppet bör även fortsättningsvis ha en grundläggande betydelse för bedömningen.

Domstolen skall göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid varje enskild situation.

En av de omständigheter som bör föranleda att en våldtäkt bedöms som grov är att gärningsmannen har använt ett farligt våld. Denna formulering bör ersätta vad som i den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt uttrycks med att ”våldet var livsfarligt eller om den som har begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom.”

De omständigheter som enligt den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt kan medföra att brottet bedöms som grovt är delvis desamma som när en misshandel skall anses som grov. Viss ledning kan därför hämtas från de förarbeten som rör grov misshandel.²⁸

Jämfört med misshandelsbrottet medför våldtäktsbrottet en ytterligare kränkning, en kränkning av den sexuella integriteten och självbestämmanderätten utöver den av den personliga integriteten. Det bör mot denna bakgrund inte krävas lika mycket (annat) våld för att konstituera ett våldtäktsbrott som grovt, som det krävs för att en gärning skall bedömas som grov misshandel. I praxisundersökningen finns ett fall som kommittén menar bör bedömas som grovt brott.²⁹

En man var åtalad för att ha överfallit en 17-årig flicka som var ute och cyklade. Gärningsmannen vräkte omkull flickan och, i syfte att få henne att sluta att skrika, sparkade henne tre gånger i ansiktet och huvudet. Hans skor var försedda med järnhätta. Flickans överläpp sprack och hon började blöda ymnigt ur näsan. På grund av bl.a. dessa skador lyckades inte gärningsmannen senare tilltvinga sig ett oralt samlag. Han hade dessutom framkallat andnöd hos flickan dels genom att sitta på hennes huvud varvid hennes ansikte tryckts mot marken, dels genom att samtidigt som han genomförde ett av samlagen hålla hårt om och dra i struphuvudet samt klösa henne på halsen.

Gärningsmannen hotade att döda flickan under två tilltvingade samlag.

Tingsrätten dömde gärningsmannen för grov våldtäkt.

Hovrätten rubricerade i stället gärningen som våldtäkt av normalgraden. Hovrätten menade att varken misshandeln eller hoten,

28 Prop. 1991/92:35 s. 14, jfr prop. 1987/88:4 s. 3 f.

29 Svea hovrätts dom 1996-12-19 i mål B 2454/96.

även om de varit allvarliga, varit sådana att dessa i och för sig hade bedömts som grov misshandel eller grovt olaga hot. Därför kunde inte våldtäktsbrottet på grund av våldet eller hotet bedömas som grovt. Vid helhetsbedömningen av brottet beaktade hovrätten också bl.a. att flickan varit endast 17 år, att övergreppet skett på en enslig plats där flickan saknat egentlig möjlighet att få hjälp samt att hon under händelseförloppet känt dödsångest. Hovrätten menade dock att det vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet i belysning av vad som anförts i förarbetena och föreliggande rättspraxis – varvid hovrätten anmärkte särskilt att något direkt vägledande rättsfall från Högsta domstolen inte fanns – brottet inte kunde rubriceras som grov våldtäkt.

Det bör således vara tillräckligt att gärningsmannen har använt ett farligt våld. Som exempel på farligt våld bör anses allvarligare misshandel, som alltså ensamt inte behöver anses som grov enligt 3 kap. 6 §. Stryptag, sparkar mot huvud samt knivhugg mot vitala delar av offrets kropp bör många gånger kunna räknas hit.

Kommittén menar vidare alltså att det inte behöver framgå av lagtexten att ett brott skall bedömas som grovt”...om den som har begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom...”

Avsikten är emellertid att även sådan fall bör bedömas som grovt brott.

Det kan dock uttryckas på annat sätt.

Om offret har tillfogats en allvarlig skada eller en allvarlig sjukdom bör gärningsmannen många gånger anses ha använt ett farligt våld. Om han inte kan anses ha använt ett farligt våld, men offret har tillfogats sådan skada eller sjukdom bör gärningsmannen i de flesta fall kunna anses ha visat särskild hänsynslöshet. Denna kvalificerade omständlig-heten bör således också uttryckligen omfattas av en bestämmelse om grov våldtäkt.

Om t.ex. en gärningsman som är HIV-smittad utan hänsyn till smittorisken gör sig skyldig till våldtäkt och offret riskerar att bli smittat, bör det vara självklart att han har visat särskild hänsynslöshet.

Ett annat exempel är om gärningsmannen så bryskt kastar omkull ett våldtäktsoffer att hon slår i huvudet och åsamkas skallskador.

En gärningsman som har hotat t.ex. offrets barn bör också anses ha visat särskild hänsynslöshet.

Om en gärningsman har använt hot som varit ägnat att hos offret framkalla allvarlig fruktan för liv eller säkerhet bör också brottet bedömas som grovt. En sådan omständighet, som delvis känns igen från den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt enligt normalgraden, bör i första hand omfatta fall när en gärningsman t.ex. har använt kniv eller vapen, inklusive pistolattrapper. Det är särskilt i dessa avseenden

som kommittén ansett att den nuvarande praxisen inte motsvarar lagstiftarens avsikter.

I tolv domar från tingsrätt i kommitténs praxisundersökning har gärningsmannen använt eller riktat kniv (i ett fall yxa) mot offret.

Endast två av dessa har bedömts som grov våldtäkt. I det ena fallet hade en man under knivhot överfallit en kvinna. Gärningen bedömdes som försök till grov våldtäkt. I det andra fallet hotades en tolvårig pojke med kniv under ett analt övergrepp av en för honom i det närmaste obekant man. Tingsrätten åberopade såväl offrets låga ålder som den omständigheten att gärningsmannen använt kniv och dömde för grov våldtäkt.

I de flesta fall där det förekommit knivhot har åklagaren åtalat för brott av endast normalgraden. Domstolen är visserligen inte förhindrad att rubricera gärningen som grov (jfr 30 kap 3 § RB). Det är emellertid ovanligt att domstolen frångår åklagarens påstående genom att skärpa rubriceringen till grovt brott.

En våldtäkt bör således bedömas som grov om gärningsmannen hotat med vapen som kan medföra allvarlig kroppsskada, t.ex.

skjutvapen, kniv och skruvmejsel. Detsamma bör alltså gälla om det varit fråga om attrapper eller oladdade vapen. I dessa fall kan hävdas att hotet i sig är så allvarligt att gärningen bör bedömas som grov.

Enligt en fast praxis när det gäller ansvar för rånbrott behöver det förhållandet att en gärningsman använt ett vapen eller tillhygge inte medföra att brottet bedöms som grovt. Om det är fråga om endast en attrapp eller ett oladdat vapen bedöms sådana brott vanligtvis enligt normalgraden. Någon jämförelse med den praxis som sålunda råder för bedömningen av rån bör inte äga rum. Det är mer främmande att använda vapen och tillhyggen vid en våldtäkt varför ett sådant användande bör föranleda att brottet bedöms som grovt. Det bör således inte ha en avgörande betydelse att det är frågan om t.ex. en pistolattrapp.

Kommittén anser också att det bör anges som en kvalificerande omständighet och som domstolen således särskilt skall beakta att en gärningsman har utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. Den som utsätts för en våldtäkt befinner sig visserligen alltid i en utsatt situation och svår belägenhet. Denna omständighet bör därför ta sikte på fall där offret är särskilt utsatt. En kvinna eller en tonåring som har blivit tvingad eller lurad till Sverige under de omständigheter som närmare berörs i kommitténs överväganden rörande en ny straffbestämmelse om människohandel för sexuella ändamål har befunnit sig i en särskilt utsatt situation.

Också den som gjort sig skyldig till våldtäkt mot den som är mycket gammal eller allvarligt sjuk bör många gånger kunna anses ha utnyttjat

offrets särskilt utsatta situation. En sådan gärningsman bör också kunna anses ha visat särskild hänsynslöshet.

Den omständigheten att gärningsmannen annars har visat särskild hänsynslöshet bör förutom tidigare anmärkta situationer omfatta fall där gärningsmannen utan att ha brukat ett farligt våld har varit så oaktsam att han har tillfogat ett offer en allvarlig skada eller en allvarlig sjukdom. Om gärningen varit särskilt förnedrande, t.ex.

innehållit perversa inslag eller skett under särskilt förödmjukande former, om den har genomförts på ett utstuderat smärtsamt sätt med sadistiska inslag eller om den haft ett utdraget förlopp eller pågått under lång tid bör den också med åberopande av denna omständighet normalt bedömas som grov. Det förhållandet att övergreppet dokumenteras på bild eller film bör regelmässigt föranleda samma bedömning.

Enligt kommitténs mening bör det som ett skäl att bedöma en våldtäkt som grov uttryckligen anges att brottet har begåtts av flera gärningsmän.

Det har flera gånger klargjorts i förarbeten att gruppvåldtäkter normalt bör bedömas som grovt brott. I förarbetena till reformen år 1984 sades t.ex. i förhållande till bestämmelsen i 1 § tredje stycket att gruppvåldtäkter uppenbarligen många gånger måste betraktas som grova. I samband med ändringarna i samma stycke år 1992 uttalades också att gruppvåldtäkter och upprepade eller långdragna övergrepp är exempel på tillvägagångssätt som kan leda till att en gärning skall bedömas som grov våldtäkt.

I den praxisundersökning som utförts för Justitiedepartementets räkning och som nämnts nyss görs det gällande att domstolarna inte bedömer våldtäktsbrott som grovt i den utsträckning som avsetts i förarbetena på det nu redovisade sättet. Detta bekräftas i kommitténs egen praxisundersökning, även om underlaget har varit för alltför litet för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.

De fyra tingsrättsdomar där det varit flera gärningsmän som finns i kommitténs praxisundersökning är följande.

I endast ett av fallen har gärningen bedömts som grov av tingsrätten.

I detta fall, som avsåg en överfallsvåldtäkt av tre män, hade den åtalade gärningsmannen (de två andra gärningsmännen hade dömts tidigare) erkänt att han tillsammans och i samråd med de tidigare dömda genom våld tvingat målsäganden till vaginalt samlag. Flickan kände dem inte men de hade stött ihop på en restaurang tidigare under kvällen.

Domstolen framhöll som skäl för rubriceringen att gärningen skett i samråd. Våldet bestod i att gärningsmännen dragit omkull måls-äganden, tagit av henne kläderna och hållit fast henne. Tingsrätten konstaterade i domskälen att den tilltalade deltagit aktivt i hela

övergreppet och att hans uppsåt måste anses omfatta hela övergreppet.

Brottet ansågs grovt på grund av att alla tre hade förgripit sig på målsäganden och att den som haft samlag med henne efter den andre utnyttjat den respektive förres våld och hot mot henne samt att alla tre utnyttjat det förhållandet att målsäganden dels var onykter vid tillfället, dels att hon trots motstånd var helt försvarslös.

Även i ytterligare två fall med flera gärningsmän hade åklagaren åtalat för grovt brott. Tingsrätten bedömde dessa som brott av normalgraden eftersom det inte visats att övergreppen varit ett resultat av samråd mellan gärningsmännen. Särskilt det ena kan tyckas anmärkningsvärt. Målsäganden var endast 15 år. Tingsrätten ansåg dock inte att enbart hennes ålder kunde läggas till grund för att bedöma våldtäkterna som grova. Flickan hade på ett fartyg utsatts för ett flertal våldtäkter av tre okända män; när den ena var ”klar” hade han lämnat hytten och ”överlåtit” flickan åt nästa man.

Slutligen finns i materialet en dom angående ett våldtäktsförsök med två gärningsmän. En kvinna hade utsatts för våldtäktsförsök av två män efter resa med en s.k. svarttaxi. Åklagaren gjorde i stämnings-ansökan mot en av männen gällande att denne tillsammans och i samförstånd med en annan man genom våld försökt tvinga kvinnan till samlag. Våldet hade enligt åtalet bestått i att männen hade hållit fast målsäganden på marken medan de försökt dra av henne kläderna för att genomföra samlaget. Tingsrätten berörde inte frågan om gärningen skulle rubriceras som grovt brott i sina domskäl

Kommittén menar att ett brott som regel bör bedömas som grovt om det är flera gärningsmän som genomfört sexuella handlingar med offret, oavsett om brottet har planerats och således varit utfört i samråd eller om det varit ett brott utfört i ”stundens ingivelse”. Det förhållandet att flera gärningsmän gemensamt angriper offret sexuellt måste vara utomordentligt skrämmande. Gärningen bör medföra att offret inte bara uppfattar en totalt hjälplöshet utan också en ytterst stark integritetskränkning.³⁰

Om fler än en gärningsman tillsammans genomför en våldtäkt på det sättet att en person utövar ett allvarligt hot eller våld samtidigt som en annan person genomför den sexuella handlingen med offret bör bägge många gånger anses ha visat en särskild hänsynslöshet. Genom sin blotta närvaro och genom att istället för att komma till undsättning hota eller utöva annat tvång bör anses att denne gärningsman förstärkt det allvarliga hot ett offer i en sådan situation är utsatt för. En sådan gärningsman bör därför uppenbarligen många gånger dömas för med-hjälp till grov våldtäkt. Den som genomför den sexuella handlingen

30 Jfr RH 1995:26.

genom att utnyttja en situation som framstått som omedelbart hotande för offret på detta sätt bör följaktligen många gånger dömas för grov våldtäkt. Det kan också tänkas att gärningsmännen i ett sådant fall kan dömas för grovt brott under åberopande att de utnyttjat offrets särskilt utsatta situation.

Kommitténs överväganden när det gäller underlåtenhet att avslöja sexualbrott eller att bistå den som utsätts för sådant brott finns i avsnitt 9.2.

Kvinnovåldskommissionen påtalade att det fanns tecken på att domstolarna ser mildare på en gärning på grund av att parterna har eller har haft en nära relation, och att det skulle utgöra en slags dold

”straffvärdefaktor”.³¹

Det påståendet bekräftas inte genom kommitténs egen praxis-undersökning. Det förhållandet att parterna har eller har haft ett förhållande påverkar alltså inte domstolarnas bedömning av en våldtäkt. Det finns emellertid fall där domstolen förklarar att detta är en försvårande omständighet.

Kvinnovåldskommissionen menade vidare att det fanns en bristande förståelse för den s.k. normaliseringsprocessen och dess effekter hos domstolarna. Praxisundersökningen ger inte tillräckligt underlag för kommittén att bedöma om detta påstående är riktigt.

Kommittén vill i detta sammanhang understryka att de uttalanden som både departementschefen och Justitieutskottet gjorde i anslutning till reformen av 6 kapitlet brottsbalken år 1984 om vilken betydelse parternas eventuella förhållanden kan ha för den rättsliga bedömningen av en gärning är lika aktuella i dag. Kommittén har redogjort för dem i avsnitt 5.1.2.

6.1.7 Straffskalor

Kommitténs bedömning: Straffskalorna bör inte ändras. För våld-täkt bör alltså straffet vara fängelse i lägst två och högst sex år. Och för grov våldtäkt bör straffet vara fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Straffskalan för våldtäkt bör inte ändras. Det föreskrivna straffet bör alltså för våldtäkt av normalgraden fortfarande vara fängelse lägst två och högst sex år. Den straffskalan får anses vara väl avvägd. Det

31 SOU 1995:60 s. 315.

genomsnittliga straffet för en enskild våldtäkt är två år och nio månader enligt kommitténs praxisundersökning.

För grov våldtäkt bör det också fortsättningsvis vara fängelse lägst fyra och högst tio år.

Straffskalan är vid en jämförelse med andra brott i brottsbalken förhållandevis sträng. Dessutom innebär förslaget en utvidgning av det straffbara området för våldtäkt. Det skulle vidare medföra att brotten i större utsträckning kommer att bedömas som grova. I praktiken medför därför förslaget en straffskärpning för vissa handlingar, som tidigare omfattats av t.ex. de nuvarande 2 § sexuellt tvång eller 3 § sexuellt utnyttjande.

6.2 Utgångspunkter för en ny bestämmelse