Utgångspunkter för en ny bestämmelse om sexuellt tvångom sexuellt tvång

Kommittén har i det föregående redovisat sina överväganden angående en ny bestämmelse om våldtäkt. Kommittén diskuterar i detta avsnitt en ny bestämmelse om sexuell tvång.

Som framgår av avsnitt 6.1.2 bör enligt kommitténs mening straffansvar för våldtäkt reserveras för sexuella handlingar som är allvarligt kränkande. I en tänkt ny våldtäktsbestämmelse bör regleras för det första det fallet att gärningsmannen har tilltvingat sig den sexuella handlingen genom hot eller våld och för det andra det fallet att gärningsmannen har tilltvingat sig den sexuella handlingen genom att utnyttja att offret inte har förmåga att värja sig på grund av vissa närmare angivna omständigheter.

För att en handling skall bedömas som våldtäkt enligt gällande rätt krävs att tvånget och den framtvingade sexuella handlingen ha varit av visst slag. Om så inte har varit fallet kan handlingen under vissa förutsättningar bedömas som sexuellt tvång (6 kap. 2 § BrB). Brottet sexuellt tvång är alltså subsidiärt i förhållande till våldtäktsbrottet.

En ny bestämmelse om våldtäkt enligt kommitténs överväganden innebär en utvidgning av det straffbara området. Frågan är om det vid sådant förhållande alltjämt finns ett utrymme för en subsidiär bestämmelse motsvarande den nuvarande bestämmelsen om sexuellt tvång.

6.2.1 Det finns ett behov av en bestämmelse som är subsidiär i förhållande till den om våldtäkt

Kommitténs bedömning: Även i en ny reglering bör det finnas en bestämmelse som är subsidiär i förhållande till bestämmelsen om våldtäkt i det fall gärningsmannen med olaga tvång tvingar en annan person till en allvarligt kränkande sexuell handling. Bestämmelsen bör omfatta de fall då gärningsmannen med olaga tvång har framtvingat en sexuell handling som är kränkande, men inte så allvarligt kränkande att ansvar för våldtäkt kan komma ifråga.

Brottet bör rubriceras som sexuellt tvång.

För våldtäkt döms enligt gällande rätt den som genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara tvingar någon annan till samlag eller till annat sexuellt umgänge, om handlingen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag (6 kap. 1 § BrB).

Om tvånget eller den framtvingade sexuella handlingen inte är sådan som anges i våldtäktsparagrafen kan under vissa förutsättningar gärningen bestraffas som sexuellt tvång (6 kap. 2 § BrB). För sexuellt tvång döms nämligen den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge.

Den förut diskuterade bestämmelsen om våldtäkt medför som framgått i avsnittet därom en utvidgning i förhållande till gällande rätt.

Bestämmelsen bygger i allt väsentligt på den nu gällande bestämmelsen om våldtäkt. Straffansvarsområdet, för den som med tvång tilltvingar sig en sexuell handling utvidgas dock om uttrycket sexuellt umgänge byts mot sexuell handling och det s.k. råntvånget byts mot olaga tvång, dvs. ett tvång av samma grad som det som föreskrivs i nuvarande sexuellt tvång.

Tillämpningsområdet för 6 kap. 2 § BrB är numera rätt begränsat.

Bestämmelsen tillämpades redan före ändringen av bestämmelsen om våldtäkt år 1998 relativt sällan.

BRÅ har tagit fram statistik för kommitténs räkning över lagföringar efter lagrum för åren 1992 till och med 1997 (se avsnitt 3.1). Av den framgår att ca 20 tingsrättsdomar per år avser sexuellt tvång. För grovt sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § andra stycket BrB finns ca fyra lagföringar per år under åren 1993 (det år då bestämmelsen om grovt brott infördes) till och med 1997. Antalet lagföringar för sexuellt tvång har under perioden stadigt gått ned. BRÅ har utöver denna statistik uppgett till kommittén att år 1998 avsåg endast 15 lagföringar detta brott.

Denna bild bekräftas i kommitténs praxisundersökning. I den ingår endast åtta domslut på sexuellt tvång. Det finns också två fall där åklagaren i stämningsansökan gjorde gällande att den tilltalade hade gjort sig skyldig till våldtäkt eller, alternativt, sexuellt tvång.

Domstolarna bedömde i de fallen utan någon närmare motivering gärningarna som våldtäkt.

Trots att bestämmelsen om sexuellt tvång sålunda endast i mindre utsträckning tillämpas i gällande rätt finns det, enligt kommitténs mening, ett behov av en bestämmelse som är subsidiär i förhållande till bestämmelsen om våldtäkt. Behovet gör sig gällande även med en sådan reglering av straffansvaret för våldtäkt enligt vad som nyss har sagts.

En sådan bestämmelse bör reglera de fall då gärningsmannen med olaga tvång har framtvingat en sexuell handling som är kränkande, men inte så allvarligt kränkande att ansvar för våldtäkt kan komma ifråga.

Brottet bör rubriceras som sexuellt tvång och i brottsbeskrivningen bör det föreskrivas straffansvar för den som tvingar en annan person att företa eller tåla en sexuell handling.

Att en gärningsman tvingar sitt offer att tåla en sexuell handling kan exempelvis bestå i att han håller fast en kvinna, för in sin hand under kvinnans kläder och därefter ett finger i hennes könsorgan. Ett annat exempel på en situation som även fortsättningsvis bör kunna omfattas av bestämmelsen om sexuellt tvång är att gärningsmannen med tvång förmår en kvinna att onanera åt honom. Omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra om handlingen varit allvarligt kränkande eller inte.

I likhet med vad som i dag gäller beträffande sexuellt tvång behöver gärningsmannen inte själv ha utfört någon sexualhandling. Det kan alltså vara så att de som utför den sexuella handlingen är tvingade till detta.

Som närmare har utvecklats i avsnitt 6.1.1 avses med sexuell handling i allt väsentligt vad som i dag benämns som sexuellt umgänge.

Även en viss utvidgning är avsedd då också handlingar som inte innefattar en fysisk varaktigt beröring bör kunna omfattas av uttrycket sexuell handling. För en sådan bedömning bör det krävas att handlingen har haft en påtaglig sexuell prägel och att den har varit ägnat att kränka offrets sexuella integritet. Andra förhållanden, såsom att den har ägt rum vid ett upprepat antal tillfällen, bör också vägas in.

Om gärningsmannen genom tvång har genomfört en sexuell handling som inte uppfyller kraven på sexuellt umgänge kan han, enligt gällande rätt, inte dömas för våldtäkt eller sexuellt tvång. I vissa fall kan hans handlande däremot bedömas som sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § tredje stycket BrB. En sådan gärning måste ses som ett

allvarligare brott än typfallet av sexuellt ofredande och bör därför vara straffbar som sexuellt tvång enligt en ny bestämmelse.

Utanför det straffbara området bör falla situationer då någon utan att använda olaga tvång otillbörligt förmår en annan person att medverka i en sexuell handling genom t.ex. övertalning eller vilseledande. Också erbjudandet av en förmån eller en belöning bör falla utanför. Att sådana handlingar som nu beskrivits under vissa omständigheter kan vara straffbara som sexuellt utnyttjande eller köp av sexuell tjänst återkommer kommittén till.

Det kan vidare förekomma fall där mannen visserligen har varit medveten om att kvinnan inte önskade genomföra en sexuell handling, men där en sådan ändå kommit till stånd utan att mannen använt sig av tvång. Som ett exempel på en sådan situation kan följande fall anges.³² En ung kvinna besökte några besättningsmän på ett fartyg och deltog i en fest med ganska mycket alkohol. När det blev dags att bryta upp hade kvinnan ingen lust att lämna båten. Hon erbjöds att sova över på en väggfast brits i hytten hos en av besättningsmännen. När hon och besättningsmannen kommit in i hytten lade hon sig i stället i sängen, trots protester från mannen. Han lade sig bredvid henne och började göra närmanden, vilket kvinnan till en början tillät. Men hon ville inte ha samlag och sade efter en stund till honom att sluta. Mannen slutade emellertid inte utan genomförde ett samlag med kvinnan, utan att använda sig av vare sig våld eller hot. Att samlag kommit till stånd förklarade kvinnan efteråt med att ”han var tjatig” och ”hon orkade inte bråka”.

Att det inte sällan förekommer situationer där ett sexuellt umgänge kan vara frivilligt även om den ena inte direkt har samtyckt till det framgår av den i 5.1.2 nämnda undersökningen Sex i Sverige 1996 (Folkhälsoinstitutet). Av de tillfrågade kvinnorna hade drygt var fjärde kvinna vid åtminstone något tillfälle ”ställt upp” och deltagit i sexuella aktiviteter de inte önskade utan att de för den skull varit tvingade därtill.

I situationer av detta slag har enligt gällande rätt inte, ens om mannen uppfattat att kvinnan ställde sig kallsinnig eller direkt motvillig till samlag, någon straffbar handling förekommit. Enligt kommitténs uppfattning bör detta gälla även i fortsättningen när det gäller vuxna personer.

32 1977 års sexualbrottskommitté Våldtäkt och andra sexuella övergrepp (SOU 1982:61) s. 74.

6.2.2 Straffskalor

Kommitténs bedömning: Straffskalan bör vara fängelse i högst fyra år. Någon särskild bestämmelse med straffansvar för grovt sexuellt tvång bör inte införas.

Som kommittén har redogjort för bör allvarligt kränkande sexuella handlingar bedömas som våldtäkt. Med en sådan systematik finns det enligt kommitténs mening inte något utrymme för en bestämmelse med straffansvar för grovt sexuellt tvång. I vissa fall bör dock brottets straffvärde kunna motivera en straffskala i nivå med vad som för närvarande gäller beträffande grovt sexuellt tvång. Det gäller t.ex.

övergrepp som har skett vid upprepade tillfällen under en längre tid.

Det föreskrivna straffet bör alltså var fängelse i högst fyra år.

6.3 Utgångspunkter för en ny bestämmelse