Vilka skäl talar för att våldtäktsbrottet skall baseras på endast ett bristande samtycke?baseras på endast ett bristande samtycke?

Straffrättens utveckling

Det är angeläget att kränkningen vid sexualbrotten lyfts fram.

Kränkningen av offrets vilja är ett speciellt kännetecken för våldtäkts-brottet. När tillämpningsområdet för 6 kap. 1 § BrB utvidgades senast var det en viktig utgångspunkt att domstolen skall inrikta sig på att bedöma kränkningens art snarare än den sexualhandling det varit fråga om. Det innebär att intresset redan har förskjutits. Det inriktas mera på kränkningen av offret än på gärningsmannens handlande. Med det synsättet kan det hävdas att den som utan motpartens samtycke skaffar sig ett sexuellt umgänge oberoende av om detta skett under tvång bör dömas för sexualbrott.

Ett generellt drag hos offer är att de ”väljer” att underkasta sig ett övergrepp, visar senare tids forskning. Det är givetvis egentligen inte frågan om att välja; en hotad person har inget verkligt val. Offrets underkastelse är snarare en strategi för att överleva övergreppet. Att offer för sexuella övergrepp beter sig så har kommittén utförligt redogjort för i avsnitt 3.2.1. Vid sådant förhållande kan kravet på tvång för våldtäktsansvar tyckas hindra en lagföring för detta brott av många uppenbart straffvärda beteenden.

En bestämmelse som innebär att ansvar för våldtäkt kan utkrävas redan om det inte finns ett samtycke kan anses vara en naturlig fortsättning av utvecklingen av den straffrättsliga synen på detta område. När det gäller sexuellt våld har kvinnofriden inte rått särskilt länge: Våldtäkt inom äktenskap blev kriminaliserat först vid brottsbal-kens införande år 1965. Att våldtäkt mellan makar inte skall bedömas som lindrigare än annan våldtäkt klargjordes inte förrän vid den genomgripande reformen av 6 kapitlet brottsbalken år 1984. Vidare faller våldtäkt – liksom misshandel – inom äktenskap under allmänt åtal blott sedan år 1984. Under år 1998 genomfördes ytterligare åtgärder som är ett uttryck för rådande värderingar och som bl.a. hade till syfte att stärka kvinnofriden. Då kriminaliserades köp av sexuella

tjänster och brottet grov kvinnofridskränkning infördes. Dessutom utvidgades våldtäktsbestämmelsen till att omfatta sexuellt umgänge som, utan att vara direkt samlagsliknande, med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförligt med påtvingat samlag.

En våldtäktsbestämmelse som har sin utgångspunkt i endast ett bristande samtycke från offrets sida skulle av naturliga skäl få en mycket vidare tillämpning än den nu gällande straffbestämmelsen. En sådan bestämmelse skulle för att inte få en alltför vid tillämpning dock kunna behöva avgränsas eller gradindelas med utgångspunkt från bl.a.

eventuell våldsanvändning eller andra försvårande omständigheter.

Lagens normerande verkan och kvinnofriden

En kriminalisering har till syfte dels att påverka människor att avstå från att begå sådana handlingar som samhället ansett så skadliga eller förkastliga att de lagts under straffbud, dels att förmå brottslingar att inte återfalla i brottslighet. Det är inte endast straffhotet som avgör att människor avstår från att begå brott. En lag kan ha denna effekt även om den inte är förenad med ett straffhot. Ett exempel på en sådan lagstiftning är förbudet mot att aga barn (6 kap. 1 § FB). Den bestämmelsen anses ha haft en stor positiv inverkan på attityderna till barnuppfostran.

Kriminaliseringen i sig anses vara betydelsefull på så sätt att den har en moralbildande eller moralförstärkande effekt. Lagen påverkar människor eller har en normerande verkan.

Det skulle kunna antas att en våldtäktsbestämmelse baserad på endast bristande samtycke kan medföra en förstärkning av offrets ställning. Eftersom offren vid våldtäkt och annat sexuellt våld nästan uteslutande är kvinnor skulle en sådan bestämmelse dessutom bidra till kvinnofriden och jämställdheten mellan kvinnor och män. Unga kvinnor som vänder sig till kvinnojourerna vittnar om att de utsätts för starka påtryckningar och övertalningsförsök att gå med på samlag eller att acceptera olika sexuella handlingar de inte vill medverka i. En lagstiftning om straffansvar för den som mot en kvinnas bristande samtycke skaffar sig ett sådant sexuellt umgänge skulle naturligtvis vara ett stöd för dessa kvinnor.

I det s.k. allmänna rättsmedvetandet är det nog inte en ovanlig uppfattning att allt sexuellt umgänge som sker sedan den ena parten sagt nej är en våldtäkt. Stina Jeffner är verksam vid sociologiska institutionen i Uppsala. I sin doktorsavhandling från år 1998 har hon analyserat ungdomars förståelse av våldtäkt. Ungdomarna menar att

våldtäkt på en principiell nivå är allt sexuellt som sker efter det att

”tjejen” har sagt nej. Det bör inte vara en alltför djärv gissning att det är samma principiella inställning som många andra har, både ungdomar och vuxna: Om en man genomför ett samlag med en kvinna trots att hon inte har samtyckt till detta har han gjort sig skyldig till våldtäkt.

Kravet på tvång är redan uttunnat

Tvångskravet i den nuvarande våldtäktsbestämmelsen, dvs. våld eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, förefaller mycket högt ställt. Kravet är dock inskränkt till att gärningsmannen betvingar offrets kroppsliga rörelsefrihet. Sådana tillvägagångssätt som att en gärningsman har särat ett offers ben när han eller hon spjärnat emot eller att gärningsmannen har hållit fast offret genom att ligga på honom eller henne under övergreppet har bedömts som ett tillräckligt tvång för att en gärningen skall prövas enligt 6 kap. 1 § BrB. Högsta domstolen har flera gånger bekräftat detta.

När det gäller hot som medel för tilltvingande av ett sexuellt umgänge kan man konstatera att inte vare sig direkta eller indirekta hot i praxis spelar samma roll som den direkta våldsanvändningen.

Även om kravet på tvång för våldtäktsansvar tas bort får ett eventuellt hot eller våldsbruk betydelse vid den straffrättsliga prövning-en av gärningprövning-en. Om det är visat att gärningsmannprövning-en fysiskt har betvingat offret eller att det på ett annat sätt har förekommit tvång talar det för att det sexuella umgänget har skett utan samtycke. Genom ett utrett tvång skulle i så fall en våldtäkt kunna bevisas.

Offrets ställning i processen

Frågan om offret har lämnat sitt samtycke till det sexuella umgänget skulle bli central i brottsutredningen om man baserar våldtäktsbrottet på endast bristande samtycke. Även med den nuvarande regleringen är dock den frågan prövad i många mål om våldtäkt och andra sexualbrott.

Det kan ha flera förklaringar.

För ansvar enligt den nu gällande bestämmelsen om våldtäkt krävs det att gärningsmannen har tilltvingat sig samlaget eller det sexuella umgänget. I detta ligger ett krav på att det sexuella umgänget har skett mot den andra personens vilja eller utan offrets samtycke. Om det finns ett giltigt samtycke är det inte våldtäkt. (En annan sak är att gärningsmannen ändå kan dömas för t.ex. misshandel om han har

brukat våld mot offret.) Denna grundläggande fråga ingår alltid i domstolens prövning även om den naturligtvis blir mera central om den tilltalade till sitt fredande direkt åberopar samtycke från motparten.

Det påstås ibland att denna invändning är vanlig. Påståendet bekräftas emellertid inte i kommitténs praxisundersökning. Endast i knappt tio av 122 tingsrättsdomar om våldtäkt har den tilltalade gjort en sådan invändning. En sådan invändning kan i och för sig ha fog för sig och den kan vara ganska naturlig t. ex. i ett mål där parterna har ett förhållande och det således förekommer frivilligt sexuellt umgänge.

Om våldtäktsbrottet baseras på endast ett bristande samtycke kommer av naturliga skäl offrets uppträdande och beteende före övergreppet att tillmätas stor vikt i processen.

En vanlig anmärkning mot den rättsliga processen i mål om sexuella övergrepp är att offren i stället för gärningsmännen kommer i centrum;

ovidkommande hänsyn tas till hur kvinnor bör eller inte bör få uppträda eller klä sig antas i alltför hög grad påverka den juridiska bedömningen. Till detta kan pekas på domstolens ansvar att se till att det inte dras in något onödigt i målet (46 kap. 4 § RB). Vid införandet av en ny lagstiftning baserad på endast bristande samtycke skulle domstolens ansvar i detta avseende få understrykas ytterligare. Även i övrigt skulle klara direktiv behöva ges till de rättstillämpande myndigheterna om vilka hänsyn som får tas och vilka överväganden som bör förekomma i processen. Det skulle i så fall också vara angeläget att understryka att den som har sexuellt umgänge alltid har ett ansvar att förvissa sig om att den andra personen har samtyckt.

5.1.2 Vilka skäl talar mot att våldtäktsbrottet skall