När ungdomar utnyttjas av vissa närstående

Kommitténs bedömning: Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande bör gälla brott som riktas mot den som har fyllt 15 år. Bestämmelsen bör dessutom innehålla ett absolut och utvidgat skydd för ungdomar som inte har fyllt 18 år mot att utnyttjas av vissa närstående eller andra vuxna med ett särskilt ansvar för dem. Det bör i ett sådant fall inte krävas någon prövning av om det i det enskilda fallet har förelegat ett utnyttjande av den unga personen.

I viss utsträckning bör alltså regleringen i den nuvarande 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig flyttas till en ny bestämmelse om sexuellt utnyttjande. En mindre utvidgning bör göras samtidigt.

Innebörden av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig finns i nuvarande 4 §. En person som har sexuellt umgänge med någon som är under 18

år gör sig skyldig till det brottet om den underårige är avkomling till eller står under fostran av honom eller henne eller för vars vård eller tillsyn han eller hon skall svara för på grund av en myndighets beslut.

För samma brott döms den som i annat fall än de som tidigare har tagits upp i 6 kapitlet har sexuellt umgänge med ett barn under 15 år.

Bestämmelsen innehåller ett absolut förbud för vissa personer att ha sexuellt umgänge med underåriga som de har den särskilda relation till som anges i bestämmelsen. Personkretsen omfattar inte bara föräldrar samt mor- och farföräldrar, dvs. det fallet att den underårige är avkomling till gärningsmannen. Den omfattar också andra som har anförtrotts rollen som vårdnadshavare och som ansvarar för barnets fostran. Avgörande är inte den rättsliga vårdnaden; förbudet träffar varje person som står i ett vårdnadsförhållande till barnet såsom en fosterförälder eller en person som lever tillsammans med en av barnets biologiska föräldrar och som barnet bor med. I det i avsnitt 6.1.1 redovisade rättsfallet NJA 1996 s. 461 hade t.ex. gärningsmannen under den tid som omfattades av åtalet varit gift med offrets mor och bott tillsammans med offret och hennes mor. Offret var under 18 år och ansågs ha stått under gärningsmannens fostran.

Personkretsen omfattar slutligen den som svarar för den underåriges vård eller tillsyn i en annan egenskap än som vårdnadshavare eller släkting. Sådana situationer kan föreligga t.ex. när en underårig omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmel-ser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Förbudet enligt lagrummet mot sexuellt umgänge med underåriga gäller dem som har vård- eller tillsynsfunktioner på institutionen där den underårige är intagen. För-budet träffar dock också dem som i det enskilda fallet har tillsyn över en underårig, t.ex. en övervakare. För att bestämmelsen i nuvarande 4 § skall bli tillämplig förutsätts det att vården eller tillsynen inte är frivillig.

Bestämmelserna i 6 kap. 1–3 §§ brottsbalken gäller givetvis också för övergrepp mot dem som inte fyllt 18 år. Det har dock ansetts att skyddsbehovet är större för dem som inte fyllt 18 år, dvs. underåriga.

Anledningen att bestämmelsen i 4 § infördes var risken att ungdomar utan att tvingas till det genom fysiskt eller psykiskt tvång skulle dras in i ett sexuellt förhållande som de inte är mogna för.³⁸ Om brottet förövas genom olaga tvång eller om gärningsmannen allvarligt missbrukat den underåriges beroendeställning eller om gärningen annars faller inom tillämpningsområdet för 3 §, har dock sagts att brottet borde bedömas

38 Prop. 1983/84:105 s. 27.

som grovt.³⁹ Om gärningen innefattar sådant tvång till samlag eller annat jämförligt sexuellt umgänge som avses i 1 § skulle normalt dömas endast för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Undantaget är om gärningen skall bedömas som grov våldtäkt; i sådant fall skall endast bestämmelsen i 1 § tredje stycket tillämpas.

Skyddet för underåriga mot att utnyttjas sexuellt av vissa vuxna bör regleras på ett annat sätt

De situationer som för närvarande regleras enligt 4 § bör omfattas också av en ny reglering. Av kommitténs tidigare överväganden har framgått att samtliga sexuella övergrepp mot den som inte har fyllt 15 år bör regleras i särskilda bestämmelser. Kommittén har vidare klargjort att det finns vissa situationer i vilka ungdomar mellan 15 och 18 år behöver ett särskilt straffrättsligt skydd. Vad som sägs i den nuvarande 4 § första stycket första meningen om 15 till 18-åringar är ett sådant fall. Regleringen i den delen bör sålunda föras till en ny bestämmelse om sexuellt utnyttjande.

Kommittén återkommer till övervägandena om regleringen beträffande barn i nästa kapitel. Vad som sägs i de fortsatta övervägandena rör alltså endast ungdomar mellan 15 och 18 år.

I samband med dessa överväganden om att föra över delar av regleringen i 4 § till den här diskuterade bestämmelsen har kommittén sett över bestämmelsens sakliga innehåll. Därvid har framkommit att bestämmelsen är både oklar och omodern i ett visst avseende.

Som tidigare beskrivits är det förenat med straffansvar för en person att ha sexuellt umgänge med någon som står under hans eller hennes fostran. Avgörande är alltså inte den rättsliga vårdnaden; förbudet träffar varje person som står i ett vårdnadsförhållande till barnet, dvs.

även faktisk vårdnad. Förbudet träffar således t.ex. en fosterförälder eller en man som inte är barnets far men som modern sammanlever med och barnet bor hos.⁴⁰

Om en tonåring som stadigvarande bor hos sin pappa men utnyttjas sexuellt vid besök hos sin mamma av mammans nye sambo faller gärningen med all sannolikhet utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen redan av det skäl att den unge inte anses bo tillsammans med gärningsmannen. Inte heller en pojkvän till en mamma eller s.k.

särbo som utnyttjar hennes barn kan straffas enligt nämnda

bestämmel-39 Brottsbalkskommentaren s. 6:28.

40 Prop. 1983/84:105 s. 29 f.

se om gärningsmannen inte har deltagit i uppfostran eller annars utövat en faktiskt vårdnad.

Betydelsen av uttrycket ”stå under fostran” har prövats av Högsta domstolen. I rättsfallet NJA 1987 s. 64 hade åtal ursprungligen väckts för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Den tilltalade hade under ett och ett halvt års tid vid ett flertal tillfällen haft sexuellt umgänge med en flicka. Hon var nio år när övergreppen inleddes. Det sexuella umgänget hade bestått i att den tilltalade hade berört och slickat flickan i underlivet, fört in sina fingrar i hennes slida och att han hade försökt ha ett analt och minst fem vaginala samlag med henne. Åklagaren hade gjort gällande att flickan stått under den tilltalades fostran. Brottet skulle enligt åklagaren anses som grovt eftersom den tilltalade under lång tid hade utnyttjat flickan sexuellt och därvid grovt missbrukat hennes beroendeställning.

Det var i målet klarlagt följande. Den tilltalade hade haft ett förhållande med målsägandens mamma kort innan målsäganden föddes. Det misstänktes först att han var flickans far, men det uteslöts genom blodprov. Tre år senare återupptog mamman och den tilltalade sin förbindelse och fick tillsammans en dotter. Hon var fyra år yngre än målsäganden. Målsägandens lillasyster kallade sålunda den tilltalade för pappa medan målsäganden kallade honom för hans förnamn.

Samtliga hörda i målet, inklusive den tilltalade, var dock överens om att hon betraktade honom som sin pappa. Han gjorde å sin sida ingen skillnad på flickorna utan behandlade dem båda som sina döttrar. Han hjälpte dem med läxorna, läste för dem, lekte med dem och passade dem själv ibland. Han tog aktiv del i hemarbetet, städade och handlade mat. Under hela den tid de sexuella övergreppen pågick hade mamman och den tilltalade en relation. Den tilltalade vistades tre till fyra kvällar i målsägandens hem och sov då oftast över där. Den tilltalade var dock samtidigt gift med en annan kvinna, som han också hade barn med.

Med den familjen bodde han övriga kvällar i veckan.

Tingsrätten dömde i enlighet med åtalet. Hovrätten och Högsta domstolen kom emellertid fram till att målsäganden inte kunde anses ha stått under den tilltalades fostran. Högsta domstolen förde resonemanget på följande sätt. Den tilltalade hade haft sin egentliga bostad hos sin hustru och deras barn. Han hade ingen nyckel till den lägenhet målsäganden bodde i och förvarade inga kläder där. Han kunde därför inte anses ha varit sammanboende med målsägandens mamma. Vidare menade Högsta domstolen att den tilltalade inte hade deltagit i frågor som rört målsägandens person, t.ex. beträffande hennes skolgång. Mamman hade således inte gett honom något inflytande i vårdnaden över målsäganden. På grund härav kunde inte den tilltalade heller på annan grund än samboende anses ha haft del i den faktiska

vårdnaden om målsäganden. Således hade inte målsäganden stått under den tilltalades fostran. Gärningen kunde därför inte bedömas som sexuellt utnyttjande av underårig. I stället skulle den rubriceras som sexuellt umgänge enligt dåvarande 6 kap. 6 §⁴¹

Ett justitieråd instämde visserligen i att den tilltalade inte kunde anses ha varit sammanboende med målsägandens mamma men var därefter av annan uppfattning. Han menade att den exemplifiering som angetts i förarbetena i anslutning till begreppet stå under fostran inte kunde anses uttömmande. Han redogjorde därefter för de faktiska omständigheterna i målet, såsom gärningsmannens förbindelse till mamman, omvårdnaden han haft om flickorna och hur både han och målsäganden betraktat varandra. Även om, såvitt framkommit, den tilltalade inte hade deltagit i beslut angående förhållanden som rörde målsägandens person, hade han ändå kommit att ingå i familjen på ett sätt som varit ägnat att skapa ett beroendeförhållande mellan honom och målsäganden. Sammantaget ansåg därför den skiljaktige ledamoten att omständigheterna varit sådana att den tilltalade gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. Med hänsyn till den långa tid övergreppen pågått skulle brottet bedömas som grovt.

Kommitténs uppfattning är att ett sådant fall som det nu beskrivna bör omfattas av det särskilda skyddet för ungdomar i en ny bestämmelse om sexuellt utnyttjande. Kommittén menar därför att personkretsen som omfattas av det absoluta förbudet mot att ha samlag eller genomföra sexuella handlingar med ungdomar bör utvidgas något.

Straffansvaret enligt en reviderad bestämmelse om sexuellt utnyttjande bör således omfatta inte bara den som genomför en sexuell handling med någon som har fyllt 15 men inte 18 år och som är av-komling till gärningsmannen eller för vars vård eller tillsyn gärnings-mannen skall svara på grund av en myndighets beslut. Ansvaret bör omfatta också den som genomför sådana handlingar med någon som står under fostran av gärningsmannen eller har ett liknande förhållande till denne. Med detta bör enigt kommittén avses att gärningsmannen ingår i familjekretsen eller på ett annat liknande sätt stå barnet mycket nära. Det kan gälla t.ex. en ny partner till en förälder som ett barn bor med även om den nye partnern inte intar en fostrarroll eller har direkt ansvar för den underåriges uppfostran eller omvårdnad. Vidare bör t.ex. en ny partner till den av föräldrarna som barnet inte bor med kunna omfattas. Det bör inte krävas att gärningsmannen bor till-sammans med barnet eller att han eller hon har intagit en direkt

fostrar-41 Bestämmelsen som nu finns i 4 § första stycket andra meningen utgjorde tidigare en egen bestämmelse; brottet benämndes sexuellt umgänge med barn.

Den fanns först i 6 § och sedan i 5 §. Någon gradindelning fanns inte.

roll. Det bör dock förutsättas att gärningsmannen på något sätt upp-träder som en i familjen och att han eller hon intar en särställning till den underårige. En vuxen som på detta sätt ingår i familjen får inte sällan en speciell betydelse för barnet, särskilt om barnet inte är så gammalt när det börjar lära känna den vuxne. Genom att vara en partner till föräldern blir det svårare för barnet att värja sig och barnet får svårare att avslöja eventuella övergrepp. Förhållandet mellan den underårige och den vuxna personen utgör en slags beroendeställning.

Sammanfattningsvis anser alltså kommittén att bestämmelsen bör omfatta också ett absolut skydd för ungdomar mot sexuella närmanden från sådana vuxna som har en liknande ställning som fostrare, dvs. i första hand nya partners till föräldrar. Kommittén har övervägt om ytterligare personer bör inordnas i denna krets.

De som utsätter barn och ungdomar för sexuella övergrepp finns bland alla åldersgrupper, klasser och yrkeskategorier. De förekommer också bland sådana personer som arbetar med barn och ungdomar.⁴² Det kan antas att det inte är ovanligt att förhållandet mellan en tonåring och t.ex. en idrottsledare eller fritidsledare bygger på tillit och stundtals beundran från den unge och att de därför kan utvecklas till ett slags beroendeförhållande. För en 15-åring som t.ex. tränar fotboll flera gånger i veckan kan det säkerligen många gånger uppfattas som viktigare att göra tränaren till lags än föräldrarna.

Sett ur denna synvinkel kan man anse att andra grupper såsom fritidsledare och idrottsledare bör omfattas av den särskilda personkretsen.

Vad som nu diskuteras är dock ett särskilt skydd för ungdomar som har nått sin sexuella självbestämmanderätt. Med hänsyn därtill kan det ifrågasättas om det är lämpligt att utvidga kriminaliseringen till de nu diskuterade personerna. Åberopandet av skyddet för ungdomars sexuella integritet kan leda till en alltför långtgående inskränkning av deras sexuella självbestämmanderätt.

Dessutom bör redan bestämmelsen om sexuellt utnyttjande såvitt avser utnyttjanden av en annan persons beroendeställning ge ett tillräckligt skydd. Om en tonåring till sin tränare eller sin fritidsledare befinner sig i en beroendeställning och tränaren/ledaren genom att t.ex.

ha samlag med tonåringen utnyttjar just detta förhållande kan han eller hon således ådra sig ansvar för sexuellt utnyttjande enligt den bestämmelsen. En prövning av omständigheterna i det enskilda fallet får göras i enlighet med vad som generellt gäller för den bestämmelsen.

42 Se bl.a. Börje Svensson ”101 pojkar” Rädda Barnen 1998 samt Carl-Göran Svedin och Kristina Back ”Om barn som inte berättar” Rädda Barnen 1996. Se också avsnitt 3.2.2.

Kommittén finner alltså att någon ytterligare utvidgning inte bör föreslås.

6.3.6 Särskilt hänsynslösa fall bör bedömas som