Ett olaga tvång bör räcka för ansvar för våldtäktvåldtäkt

5.1.3 Kravet på tvång skall behållas

En sammanvägning av de skäl som talar för och emot en ändring av våldtäktsbestämmelsen till att baseras på endast ett bristande samtycke ger enligt kommitténs mening vid handen att någon sådan ändring inte bör komma till stånd. I stället bör det också fortsättningsvis föreskrivas ett krav på att gärningen har begåtts genom tvång.

5.2 Ett olaga tvång bör räcka för ansvar för våldtäkt

Kommitténs bedömning: Kravet på tvång i bestämmelsen om våldtäkt bör ges en lindrigare grad. Det bör vara tillräckligt för straffansvar att gärningsmannen har använt ett olaga tvång.

Det finns idag en helt annan kunskap om hur offer beter sig i en hotfull situation än vad som fanns i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet när den nuvarande regleringen av sexualbrotten arbetades fram.

3 Se avsnitt 3.1.1 under rubriken Uppklarade brott. Det är dock nästan omöjligt att svara på hur stor del av anmälningarna som leder till en fällande dom. Det beror på flera faktorer, bl.a. att statistiken inte är utformad så att det går att följa en polisanmälan fram till en eventuell dom, att en anmälan skall avse endast ett brottstillfälle medan en dom kan avse flera samt att rubriceringen i en anmälan respektive en dom inte behöver vara desamma.

Kommittén har redogjort för forskningen om brottsoffer både i kapitel 3 och i avsnitt 5.1.

Det kan mot den bakgrunden finnas anledning att överväga vilken grad av tvång som skall krävas för våldtäktsansvar.

Enligt 6 kap. 1 § BrB krävs det att gärningsmannen genom våld eller genom hot som för offret har inneburit eller har framstått som en trängande fara tilltvingat sig den sexuella handlingen. Beskrivningen motsvarar vad krävs för ansvar för rån i 8 kap. 5 § BrB. Det skall således vara frågan om ett s.k. råntvång.

Det våld som krävs är vad som i straffrätten kallas våld å person.

Med våld å person förstås en fysisk kraftanvändning som direkt träffar en annan person och som antingen utgör en misshandel eller ett betvingande av den andres kroppsliga rörelsefrihet. Till misshandel räknas att tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant liknande tillstånd.

När det gäller betvingande av någons rörelsefrihet förutsätts inte att betvingandet är fullständigt för att det skall anses utgöra våld. Det räcker vid tillämpningen av 1 § t.ex. att gärningsmannen sedan ett offer försökt värja sig genom att knipa ihop sina ben med sina kroppskrafter skiljer benen åt.

Offer för sexuella övergrepp åsamkas visserligen regelmässigt både skador och smärta, vilket bedöms som misshandel. Av både domstolspraxis och av kommitténs praxisundersökning framgår emellertid att misshandel inte är det vanligaste sättet eller medlet som en gärningsman använder sig av för att genomföra eller tilltvinga sig ett sexuellt umgänge. Det tycks framför allt vara det fysiska betvingandet som utgör det egentliga medlet för tilltvingandet.

Rättsfallet NJA 1988 s. 40 är ett exempel på när en gärningsman använt ett fysiskt betvingande som medel för att tilltvinga sig ett sexuellt umgänge. En kvinna besökte ett hälso- och motionsinstitut.

Hon hade lagt sig på en bänk för att få massage av innehavaren av institutet. Under massagen drog gärningsmannen plötsligt av henne kläderna och hävde sig över henne. Trots att kvinnan både förklarade att hon inte ville ha samlag och försökte värja sig genomförde han ett samlag med henne. Under samlaget låste gärningsmannen fast henne genom sin kraft och tyngd. Våldet bestod sålunda enbart i ett fysiskt betvingande som gärningsmannen utövade genom sin styrka. Han dömdes för våldtäkt av normalgraden.

För hot som omfattas av bestämmelsen om våldtäkt krävs det som tidigare nämnts ett hot som inneburit eller framstått som en trängande fara för offret. Det skall alltså vara frågan om ett allvarligare hot och det skall vara omedelbart förestående. Det är tillräckligt att

gärnings-mannen har skapat eller har utnyttjat en hotfull situation. Det måste dock finnas ett samband mellan det hotfulla eller det tidigare utövade våldet och övergreppet.

Av praxisundersökningen framgår att hot sällan åberopas i åtal för våldtäkt. En anledning till det kan vara att det i praxis kommit att ställas mindre krav på graden av våld än på graden av hot; har det förekommit ett fysiskt betvingande är kravet på våld uppfyllt.

Olaga tvång föreligger enligt 4 kap. 4 § BrB när någon genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en annan person att göra, tåla eller underlåta något. Även när någon med sådan verkan utövar ett tvång genom hot att åtala eller ange någon för brott eller att om annan lämna menligt meddelande kan, om tvånget är otillbörligt, ansvar för olaga tvång komma ifråga.

Tillämpningen i praxis av kravet på tvång i bestämmelsen om våldtäkt skiljer sig inte nämnvärt från vad som föreskrivs i straff-bestämmelsen om olaga tvång. Det föreligger således inte någon egentlig skillnad mellan tvång som förutsätts i 6 kap. 1 § och det som förutsätts i 6 kap. 2 § BrB.

Till intäkt för att det rör sig om endast en liten skillnad kan man också ta att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 1 § andra stycket BrB. Där sägs att om brottet med hänsyn till bl.a. våldets eller hotets art är mindre allvarligt skall straffet sättas lägre än vad som föreskrivs i straffskalan för normalgraden av våldtäkt. Redan innebörden av detta tvång ligger materiellt nära innebörden av olaga tvång.

I praxis dras gränsen mellan de två bestämmelserna 1 och 2 §§

snarare mellan vilka sexuella handlingar det varit frågan om än vilket tvång som gärningsmannen har använt.

Även om tillämpningsområdet för 1 § utvidgades år 1998 reserveras visserligen bestämmelsen fortfarande för de mest allvarliga kränk-ningarna. Dock omfattar numera bestämmelsen handlingar som inte är direkt samlagsliknande. En handling som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid ett påtvingat samlag skall bedömas som våldtäkt, om förutsättningarna i övrigt för våldtäkt är uppfyllda. Handlingar som att föra in ett främmande föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv angavs i förarbetena till lagändringen som exempel på handlingar som kan innebära en sådan allvarlig kränkning.

Som en konsekvens av utvidgningen av tillämpningsområdet för 6 kap. 1 § BrB har tillämpningsområdet för 6 kap. 2 § BrB inskränkts på motsvarande sätt. Lagstiftaren har gjort klart att kränkningen och dess art skall lyftas fram på bekostnad av vilka sexuella handlingar som förekommit.

Tillämpningsområdet för 6 kap. 2 § BrB är således numera mycket begränsat. Bestämmelsen tillämpades redan före lagändringen år 1998 relativt sällan. BRÅ har tagit fram statistik för kommittén över lagföringar efter samtliga lagrum i 6 kapitlet för åren 1992 till och med 1997. Antalet lagföringar har stadigt gått ned. Det har rört sig om ca 20 fall per år.⁴ År 1998 avsåg dock endast 15 lagföringar sexuellt tvång.

Denna bild bekräftas i kommitténs praxisundersökning. I den ingår endast åtta domslut på sexuellt tvång. Det finns också två fall där åklagaren i stämningsansökan har gjort gällande att den tilltalade har gjort sig skyldig till våldtäkt eller, alternativt, sexuellt tvång.

Domstolarna har i de fallen utan någon närmare motivering bedömt gärningarna som våldtäkt.

Det sist sagda ger ett litet men visst stöd för påståendet att det finns en tendens att domstolarna oftare än tidigare dömer för våldtäkt och att detta sker på bekostnad av brottet sexuellt tvång.⁵

Som framgår i avsnitt 3.1 är statistiken inte så entydig, men den ger ett visst stöd för den bedömningen. Frågan är vad det kan finnas för förklaringar härtill. Redan benägenheten att anmäla gärningar som vid anmälningstillfället rubriceras som våldtäkt har ökat. Detta borde ha lett till ett större antal domar på våldtäkt. Det har också hävdats att det kan finnas en liten faktisk ökning av antalet sexualbrott, åtminstone begångna mot barn. Här kan den ökade kunskapen om sexuella övergrepp mot barn haft betydelse. Samhället har också generellt fått en strängare syn på övergrepp mot barn, vilket också kan ha påverkat praxis.

Det har vidare hävdats att det i straffrätten och dess praktiska tillämpning tas mer hänsyn till offrens utsatta situation. Förklaringen kan också ligga i att både kvinnosynen och jämställdheten mellan kvinnor och män faktiskt har förbättrats. En annan närliggande förklaring till ett något ökat antal domar för våldtäkt är att det anses ge mer principiell upprättelse om en gärning bedöms som våldtäkt och att rättsväsendet har tagit intryck av det. I medierna refereras inte sällan domar på andra sexualbrott än våldtäkt som att gärningen rubricerades som t.ex. ”bara” sexuellt utnyttjande. Av sådana uttalanden kan man dra slutsatsen att det framför allt är rubriceringen våldtäkt som ger upprättelse.

4 För sexuellt tvång enligt 2 § andra stycket finns ca fyra lagföringar per år under åren 1993 – det år bestämmelsen om grovt brott infördes – till och med 1997.

5 Detta har också diskuterats i doktrinen, se bl.a. professor Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1997–98 s. 506 f.

Oavsett förklaringarna kan man konstatera att det numera finns ett relativt litet utrymme för en tillämpning av bestämmelsen om sexuellt tvång. Vidare tycks det alltså som om tillämpningsområdet för våldtäkt har utvidgats något i praxis. Kommittén anser därför att det är lämpligt att revidera tvångskravet i 1 §. För en reform av kravet på tvång talar alltså både den rättsliga regleringen av 1 och 2 §§ och rättsutveck-lingen.

Det kan vara av intresse att notera att strafflagen i Finland nyligen har reviderats. Bestämmelsen om våldtäkt föreskriver numera att den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag skall dömas för våldtäkt. I författningskommentaren framgår att det inte finns några uttryckliga krav på våldets eller hotets grad.

Tvingandet skall dock ha varit så allvarligt att det brutit ned offrets vilja. Vid bedömningen av i vilken mån våldet eller hotet varit tvingade finns det skäl att dels fästa avseende vid hur kraftigt våld som använts eller hur allvarligt våld hotet avser, dels vid helhetssituationen vid gärningen.⁶

6 RP 6/1997 rd s. 170 f. (Justitieministeriets Lagberedningsavdelningens publikation 3/1998).