Hur många är utsatta för sexuella övergrepp?

Brottslighetens omfattning (Prevalensen)

Mörkertalet är stort när det gäller sexualbrott, särskilt i de fall offret och gärningsmannen är bekanta med varandra. En kompletterande bild av hur många det är som utsätts för sexualbrott i befolkningen eller i en viss grupp av befolkningen är att se på de s.k. prevalenstalen som erhålls i offerundersökningar. Av dessa tal framgår hur stor andel av den undersökta gruppen som enligt egen utsaga har varit utsatt för ett visst brott under en given tidsperiod. Resultaten från offerunder-sökningar kan vara vanskliga att tolka, särskilt när det är fråga om sådan känslig brottslighet som sexualbrott. Ju känsligare ett brott är desto större är risken för stora bortfall i offerundersökningar och desto mindre är då resultatens tillförlitlighet. Även bland de personer som svarat på de känsliga frågorna är inte alltid svaren helt att lita på.

Offerundersökningar bland vuxna i de nordiska länderna tyder på att mellan 9 och 19 procent av kvinnorna och mellan 3 och 9 procent av männen har varit utsatta för sexuella övergrepp före 18 års ålder.⁷ Dessa prevalenstal stämmer relativt väl med motsvarande svenska undersökningar. Enligt en av de senaste svenska undersökningarna har mellan 7 och 8 procent av kvinnorna och mellan 1 och 3 procent av

7 Peter L. Martens, Pedofili. Barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn.

BRÅ 1998 s. 5.

männen har utsatts för sexuella övergrepp före 18 års ålder.⁸ I en undersökning från år 1992 tillfrågades 2 000 ungdomar på 17 år om sina sexuella erfarenheter och beteenden.⁹ Enligt undersökningen uppgav 12 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna att de hade blivit utsatta för sexuella övergrepp inklusive sexuellt ofredande. Om man uteslöt blottning, dvs. begränsade definitionen till övergrepp som inkluderade endast kroppslig beröring, blev siffran 7 procent för flickor och 3 procent för pojkar. En fjärdedel av övergreppen hade skett av någon inom familjen (till vilken också styvföräldrar räknas) eller av en släkting. Barn som utsatts för den typen av sexuella övergrepp hade relativt låg ålder och övergreppen hade upprepats under en längre tidsperiod. Övergrepp som hade begåtts av en helt okänd person var oftast engångsföreteelser.

I jämförelse med motsvarande undersökningar gjorda i andra länder ligger de svenska prevalenstalen på en ganska låg nivå. Allmänt gäller dock att prevalenstalen enligt offerundersökningar ligger på en betydligt högre nivå än vad den polisanmälda brottsligheten indikerar.

För att få bättre kännedom om den verkliga omfattningen av våld mot kvinnor (inklusive sexuellt våld) har regeringen i december 1997 uppdragit åt Brottsoffermyndigheten att i samarbete med BRÅ genomföra en särskild brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor. För detta ändamål har Brottsoffermyndigheten tilldelats 2 000 000 kr. En särskild förstudie till undersökningen utförs av Riks-kvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats och våldtagits.

Förstudiens syfte är att planera och att utarbeta metoder för den stora brottsofferundersökningen.¹⁰

Mörkertalet

I offerundersökningar brukar man ibland också fråga de personer som uppger att de blivit utsatta för brott om de anmält händelsen till polisen. Undersökningar har visat att mellan 5 och 10 procent av de som uppger att de blivit utsatta sexuella övergrepp gör en polisanmälan. Detta ger en viss uppfattning om på vilken nivå mörkertalet kan ligga för sexualbrotten.

8 Carl-Göran Svedin, Definitioner och förekomst, Socialstyrelsen 1999, s. 22 f.

9 Karin Edgardh, Tonåringar, sex och samlevnad, Göteborg 1992 s. 79 f.

Folkhälsoinstitutets undersökning Sex i Sverige från år 1996 bekräftar i princip dessa siffror, se s. 274.

10 Prop. 1997/98:55 s. 30 f. och 221.

Det finns flera faktorer som förklarar varför en person som utsätts för ett sexuellt övergrepp inte är benägen att anmäla detta för polisen.

Generella faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten av brott i allmänhet är brottets grovhet, relationen mellan gärningsmannen och offret samt brottets synlighet. Grova brott som lett till allvarliga skador anmäls oftare än lindrigare brott. Så kallade överfallsvåldtäkter, dvs.

våldtäkter som har förövats utanför hemmet av en okänd gärningsman, kommer oftare till polisens kännedom än våldtäkter som begås av någon offret känner och sådana som begås inom hemmets väggar. Det är känt att mörkertalet är stort för de brott där kvinnor faller offer för mäns våld och övergrepp inom äktenskap eller andra förhållanden. Det finns anledning att anta att förhållandet är detsamma för våld inom homosexuella förhållanden.

Mörkertalet är också generellt större om offret är ett barn eller en ung person. Om offret är ett barn eller en ung person och om han eller hon känner gärningsmannen anses anmälningsbenägenheten ännu mindre. Detta är naturligt. Små barn kan inte alltid berätta om vad de har varit med om. De har kanske ännu inte ens lärt sig att prata. De äldre barnen kan inte heller nödvändigtvis klä vad de varit med om i ord. Dessutom beror det på barnets mognadsgrad om det kan anmäla brottet till de sociala myndigheterna eller polisen. Härtill kommer att barn är tillitsfulla. Det finns ett motstånd också hos barn mot att ange sina nära, inte minst då man som barn är beroende av de vuxna för sin trygghet och dagliga omvårdnad. Även i familjer där det förekommer sexuella övergrepp kan det finnas band av samhörighet och lojalitet.

Det förhållandet att sexuella övergrepp mot barn regelmässigt för med sig känslor av skam och skuld motverkar också anmälningsbenägen-heten. Se mer om sexuella övergrepp mot barn nedan under avsnitt 3.2.2.

Det har framgått tidigare att antalet kvinnor som misstänks för sexualbrott är mycket lågt. En del forskare har hävdat att mörkertalet för kvinnor är betydligt högre än för män när det gäller sexualbrott. I sin rapport ”Kvinnor som dömts för sexualbrott mot barn: Brottens omfattning och karaktär” refererar Fällman och Cristiansson (1999) till en utländsk undersökning där man uppskattat att andelen kvinnor bland sexualbrottsförövarna torde ligga på åtminstone 10 procent. Nämnda rapport är en specialstudie av kvinnor som blivit anmälda och dömda för sexualbrott mot barn under 15 år. Undersökningen hämtade de grundläggande uppgifterna från det s.k. person- och belastningsregistret och avsåg alla de kvinnor som varit misstänkta för fullbordat eller medhjälp till brott under perioden 1 januari 1990 och 30 juni 1994. 110 kvinnor var misstänkta för brott sexualbrott mot barn den aktuella

perioden och av dessa åtalades 18 kvinnor. 13 av åtalen ledde till fällande dom och för en fjärdedel av dessa blev påföljden fängelse.

I de rapporter som årligen utges av BRIS (Barnens rätt i samhället) hävdas att andelen kvinnliga förövare av sexualbrott mot barn har ökat under senare år och att andelen numera uppgår till 15 procent.

Uppgifterna har sitt ursprung i de telefonsamtal som BRIS mottar från barn i kris, varför den observerade andelen kvinnliga förövare i sammanställningen inte kan ses som en uppskattning av den faktiska andelen kvinnor bland sexualbrottsförövare mot barn. BRIS:s rapporter är dock en bland andra källor som tillsammans kan tyckas ge stöd för antagandet att andelen kvinnliga förövare är större än vad den officiella statistiken visar. Se mer om rapporterna från BRIS nedan. Jfr också vad som sägs nedan om Sexuella övergrepp mot barn i avsnitt 3.2.2.

Offrens kön

Kvinnor respektive män och flickor respektive pojkar är utsatta för sexuella övergrepp i olika omfattning. Internationella studier visar att det är en och en halv till tre gånger så vanligt med sexuella övergrepp mot flickor som mot pojkar. Folkhälsoinstitutets undersökning Sex i Sverige från år 1996 drar slutsatsen att sexualbrottsoffret i sex fall av tio är flickor.

Sexuella övergrepp bland barn i kris

En annan källa för information om förekomsten av sexuella övergrepp mot barn är uppgifter från BRIS (Barnens rätt i samhället). Sedan 20 år tillbaka tar BRIS emot telefonsamtal från barn på ett s.k. 0200-nummer, Barnens Hjälptelefon. Varje år görs en sammanställning av de samtal som inkommit under året i en rapport. Dessa uppgifter ger visserligen ingen representativ bild av hur vanligt bland barn i allmänhet det är att bli utsatt för sexuella övergrepp. De ger snarare en bild av utsattheten bland barn som tagit kontakt med Barnens Hjälptelefon, dvs. oftast barn som befinner sig i en krissituation. Enligt den senaste BRIS-rapporten Samtalen till BRIS stödtelefoner 1999 framkom följande uppgifter.

År 1999 bearbetades 14 341 samtal statistiskt. Under året inkom totalt 104 000 samtal. De samtal som inte räknas med är de där uppringaren var tyst, blev avbruten eller endast ”testade” mottagaren.

Det förekom även busringningar.

Så många barn och ungdomar har aldrig tidigare ringt till BRIS.

Under de två senaste åren har antalet samtal ökat markant. BRIS menar att ökningen kan bero på dels ökad kunskap hos barn, dels att de är mer frimodiga med att berätta. Samtidigt, menar BRIS, finns det tecken på ökad misär hos en mindre men växande grupp utsatta barn i samhället.

Mobbning, fysisk misshandel och sexuella övergrepp hör till de vanligaste orsakerna, en tredjedel av det totala antalet samtal, varför barnen ringer BRIS. Den genomsnittliga åldern på den som ringer är mellan 13 och 14 år. Cirka sju av tio samtal handlade om flickor i första hand och resten om pojkar. Samtalen har blivit både längre och mer komplicerade. Flickor och pojkar ringer i stor utsträckning om likartade problem. Flickorna ger dock oftare uttryck för depressiva sinnesstämningar.

Hemmet och familjen är en vanlig problemmiljö. En tredjedel av barnsamtalen handlar om barn som brottsoffer. Den vanligaste brotts-platsen är hemmet. Och den vanligaste förövaren är en förälder.

Ca 1 200 av de redovisade samtalen (eller 8,5 procent) år 1999 handlade i första hand om sexuella övergrepp och ofredanden. Offren bestod i ca 80 procent av flickor. Barn och ungdomar som bor i en styvfamilj är överrepresenterade.¹¹

Av de samtal som rör sexuella övergrepp har BRIS konstaterat följande om de uppgivna förövarna. Det är biologisk fader (24 procent), styvfader (9,5 procent), biologisk mor (6 procent), styvmor (3 procent) känd jämnårig förövare (13 procent), syskon (7 procent) samt lärare/skolpersonal (12 procent) som pekas ut. I 85 procent av samtalen uppgavs förövaren vara en man och således i 15 procent en kvinna. De kvinnliga förövarnas andel har ökat under senare år.

Ungefär var femte förövare är under 18 år.