Förhandling om mening

Mitt exempel med min simmande son Ale kan också läsas som en förhandling om mening. Ale uttrycker först en sak med sina gester och en annan med sina ord. Jag delger honom min tolkning av hans yttrande och han ger mig respons på mitt yttrande. Vi för- handlar när vi rör oss mot en gemensam förståelse och skapar me- ning i relation till varandra (vi förhandlar dessutom om hur länge han får stanna i vattnet!) Om vi betraktar mening ur Bakhtins syn- vinkel blir svaret: Mening är något som vi lånar av varandra. Rommetveit (2003) skriver på liknande sätt om ”the coauthorship of meaning” (s. 26). Att låna av varandra eller att vara medförfat- tare; mening är något som skapas i tillsammans med någon annan:

To be means to be for the other, and through him, for oneself. Man has no internal sovereign territory; he is always on the boundary; looking within himself, he looks in the eyes of the other or through the other... I can not do without the other; I can not become myself without the other; I must find myself in the other, finding the other in me (in mutual reflection and per- ception. (Bakhtin i Wertsch, 1998, s. 116)

Denna orientering mot den andre har två sidor: det som är gemen- samt och det som skiljer deltagarna åt (Linell, 2005). En strävan efter en delad förståelse, intersubjektivitet, samt en strävan efter att skapa ny mening, alteritet, är enligt Wertsch (2000) aspekter som finns i all kommunikation. I en dialog blir mening något som ska- pas mellan deltagarna i en förhandling, de är medförfattare i en aldrig avstannande förhandlingsprocess om mening och där varje yttrande öppnar för ytterligare meningsskapande (Linell, 2005).

3.6.4.1 Intersubjektivitet

Deltagare i en kommunikativ situation förhandlar med varandra om gemensam förståelse, så kallad intersubjektivitet. Det går inte att nå ren intersubjektivitet enligt Rommetveit (1974). Det skulle i så fall innebära att vi är passiva mottagare av information utan eget bidrag till kommunikationen. Rommetveit föreslår i stället att intersubjektivitet kan ses som en riktning som karaktäriserar mänsklig kommunikation. Rörelse mot överenskommelse sker ofta i dynamisk spänning med motsättningar mellan deltagarna. Wertsch (2000) beskriver hur denna tanke ligger i linje med Lot- mans (1988) resonemang om texters funktionella dualism, där termen univokal kan associeras till intersubjektivitet:

The first function is fulfilled best when codes of the speaker and the listener most completely coincide and, consequently, when the text has the maximum degree of univocality. (s. 34)

Kan sådana villkor existera? Rommetveit och Blakar (1979) är tveksamma och får medhåll av Lotman (1988) som menar att det i så fall skulle kunna ske i ett artificiellt språk. Det är omöjligt att åstadkomma en fullständig överlappning, menar Matusov (1996)

och Linell (2005), oavsett hur mycket deltagare har gemensamt, eftersom det alltid finns en unik individuell erfarenhet av det som sker. Vi lämnar alltså aldrig våra privata världar helt och helt och hållet.

Som jag förstår det finns det två nivåer av intersubjektivitet. Den första utgörs av en nivå som är grundläggande för att vi överhu- vudtaget ska kunna kommunicera med varandra. Vi måste ha en gemensam grund för att kunna mötas:

Intersubjectivity has thus in some sense to be taken for granted in order to be achieved. It is based on mutual faith in a shared social world. (Rommetveit, 1974, s. 96)

Dessa förutsättningar är utgångspunkten för kommunikation. Här ligger Rommetveit nära Goffmans (1959) resonemang om männi- skors strävan efter att definiera situationen i mötet med andra. Den andra nivån av intersubjektivitet har traditionellt jämställts med samstämmande överenskommelse i en aktivitet som antingen lyck- as eller misslyckas (Matusov, 1996; Nathan, Eliam & Kim, 2007). Fokus har legat på ”sharing”, det vill säga ett tillstånd med över- lappande individuella perspektiv. Men det finns begränsningar i ett sådant synsätt, menar Matusov (1996) och pekar på att både för- ståelse och missförstånd samt överenskommelse och brist på över- enskommelse bör ingå i resonemang om intersubjektivitet. Även en aktivitet där deltagarna inte når konsensus kan bilda en bas för framtida rörelse mot intersubjektivitet. Det handlar om att skilja på att etablera konsensus och att etablera ett delat utrymme för in- teraktion menar Nathan m.fl., (2007) som i sin studie upptäckte hur studenter byggde på varandras idéer även när de inte kom överens. Det ligger i linje med det Bakhtin (1981) skriver om nöd- vändighet i kritisk dialog – utan motsättningar lär vi oss inget, nå- got jag återkommer till i avsnittet om alteritet.

3.6.4.2 Univokal och dialogisk funktion

Också Wertsch (2000) skriver att alltför snäv fokus riskerar missa viktiga delar av kommunikation. Han anknyter till Lotmans (1988) resonemang om texters univokala och dialogiska funktioner. Lot-

man bygger vidare på Bakhtins (1981) uppdelning av monologisk och dialogisk kommunikation, men i stället för att fokusera på motsatser menar Lotman att alla texter innehåller båda funktio- nerna i en dynamisk spänning – det är tyngdpunkten som fördelas olika. Några texter har mer förmedlande karaktär medan andra är mer dialogiska. Jag tolkar den univokala funktionen som överfö- rande av information – inte som kommunikation. För att kommu- nikation ska uppstå krävs att det finns en mottagare som ger re- spons.

Bakhtin (1986b) relaterar en aktiv förståelse till respons. Bakhtin menar att varje förståelse av ett yttrande har en inneboende re- sponsivitet, även om graden varierar. Lyssnaren håller med eller argumenterar emot, utvecklar och använder sig av det som tidigare har sagts. Men responsen behöver inte komma omedelbart, det kan vara en tyst förståelse där respons ges vid ett senare tillfälle. En passiv förståelse är, enligt Bakhtin, en del av det som blir en aktiv förståelse – den är vilande och kommer förr eller senare att artiku- leras med ord eller andra uttryck. Bakhtin skriver visserligen om hur den som talar inte förväntar sig en passiv förståelse som:

… so to speak, only duplicates his own idea in someone else´s mind. (1986, s. 69)

Det är också så jag uppfattar Dysthes (1995) tolkning av en passiv förståelse – som en reproducerande motsats till den aktiva. Här tänker jag att den lyssnare som duplicerar en idé inte har förstått, möjligtvis lärt sig behärska ett uttryck. Jag väljer alltså att istället tolka en passiv förståelse som en del av, inte som motsats till, den process som krävs för att förståelsen ska bli aktiv.

Möjlighet till respons finns i textens dialogiska funktion där Lot- man riktar in sig på dynamik, heterogenitet, konflikt mellan röster samt skapandet av ny mening och möjligheten att använda en text som tankeverktyg (thinking device). I sin andra funktion blir alltså inte texten en bärare av ett meddelande utan en möjlighet för att generera nya tankar.

3.6.4.3 Alteritet och intersubjektivitet

Linell (2005) menar att alteritet är grundläggande för en kreativ dialog. Alteritet innebär att mötet med den andre kan bidra till nya perspektiv men också till eventuella motsättningar. Det berikar dia- logen och uppfordrar deltagarna till att utforska sina egna anta- ganden. Motsättningen erbjuder på så sätt möjligheter till utveck- ling.

Jag menar att intersubjektivitet och alteritet kan förstås utifrån en horisontell linje där ytterpunkterna hög grad av intersubjektivitet och hög grad av alteritet utgör förhållande där kommunikationen riskerar att avstanna. I en rörelse mot intersubjektivitet präglas del- tagarnas yttranden av försök att förstå varandras perspektiv. Det kan också vara så att deltagarna väljer att anpassa sig till någon annans perspektiv. Dialogen präglas av bekräftelse. Enigheten kan emellertid bli för stor och vid konsensus avstannar kommunikatio- nen.

Vid en rörelse från intersubjektivitet förs det egna perspektivet okritiskt fram i dialogen och deltagarna knyter inte an till varandra (Linell, 2005; Mortimer & Wertsch, 2003; Rommetveit, 1979; Svärdemo-Åberg, 2004). Vid alteritet visar deltagarna att de har olika synsätt, men de söker varandras perspektiv. Deltagarna har ett aktivt förhållningssätt till vad som sägs och de söker alternativa tolkningar, det handlar om att förstå vad andra tycker och tänker och på så sätt själv tänka nya tankar. Alteritet kan också präglas av att många perspektiv möts, men inte i förståelse. Det kan till och med handla om konflikt. Det handlar om att befästa den egna rösten och deltagarna visar att deras perspektiv står i motsats till varandra (Svärdemo-Åberg, 2004).

Avsnittet belyser hur deltagarnas samspel vid receptionerna kan förstås som förhandling. En ytterligare del av samspelet handlar om hur deltagarna väljer att agera utifrån den särskilda sociala form som receptionen utgör. Här handlar det om hur receptionens talgenrer och aktivitetsgenrer utnyttjas.