Receptionen som performance

För att bättre förstå receptionen och den interaktion som sker där har jag valt att använda sociologen Erving Goffmans (1959, 1967, 1974) perspektiv på interaktion och ramar som omger människors framträdanden. I relation till designteori, som ju är studiens teore- tiska utgångspunkt, erbjuder Goffman fokus på interaktionens fy- siska inramning. Jag baserar min framställning främst på Goffmans senare (1974) resonemang där institutionella ramar betydelse för interaktion synliggörs, även om jag också utgår från den tidiga Goffmans (1959, 1967) fokus på människans iscensättning av sig själv.

Jag introducerar här kort de begrepp som jag för ett mer ingående resonemang om nedan. Goffman använder sig av ett dramaturgiskt perspektiv för att analysera samspel och utnyttjar teatermetaforer för att spegla hur människor framträder i team för att framställa sig själva med varandra som publik. Teamen försöker styra publi- kens intryck, detta görs bland annat genom att den som framträder utnyttjar en fasad i form av miljö eller personliga uttryck. Fram- trädanden omges av tolkningsramar där deltagarna definierar situ- ationen för att förstå vad aktiviteten går ut på. Ramar är inte sta- tiska utan kan förändras genom en metakommunikativ process som kallas tonartsbyten. Goffmans resonemang kring framträdan- den och samspel menar jag lämpar sig väl för en analys av interak- tioner vid receptionerna där deltagarna presenterar, beskriver och tolkar texter.

I den här studien intresserar jag mig för det Goffman (1959) kallar fokuserade möten eller sammankomster. Receptionen kan beskri- vas som en social tillställning som äger rum vid ett särskilt tillfälle där människor möts med ett speciellt syfte. En icke fokuserad sammankomst utgörs av individer som befinner sig i ett möte utan ett gemensamt centrum för uppmärksamheten. Jag tänker på min son Edvin när han väntar inför sin pianolektion. Det är en liten grupp på fyra elever som ännu inte har lärt känna varandra. De be- finner sig i samma korridor, men är upptagna med sin väntan. Nå- gon leker med sin mobiltelefon, en annan gör en läxa och Edvin brukar samtala tyst med mig. Så kommer läraren Pelle. Han hälsar och uppmärksamheten riktas mot honom. Dörren till salen öppnas och lektionen kan börja. Den icke fokuserade sammankomsten blir fokuserad.

Receptionerna i föreliggande studie har ett särskilt upplägg med tydliga faser av beskrivning, tolkning och återkoppling. Det finns en iscensättning bakom receptionen och formen för receptionen är regisserad, samtidigt som receptionen och de roller deltagarna har också skapas i situationen genom deltagarnas handlingar. Recep- tionerna kan liknas vid en form av performance eller framträdan- de. Performance kan definieras som en särskilt inramad form av kommunikation där både aktörer och publik tar ansvar för hur kommunikationen utförs. Det handlar alltså om en speciell situa- tion och om ett samspel mellan den som agerar och publiken, och om möjligheter att se sig själv ur andras perspektiv (Bauman, 1992). Performance blir alltså ett begrepp som ger mig möjlighet att förstå receptionens möjligheter som reflekterande möte. I boken ”The Presentation of Self...” (1959) definierar Goffman perfor- mance som:

I have been using the term “performance” to refer to all the ac- tivity of an individual which occurs during a period marked by his continous presence before a particular set of observers and which has some influence on the observers. (s. 22)

Här menar Goffman att all vår aktivitet är framträdande, vi spelar alltid för varandra. Denna definition av performance har kritiserats

för att vara cynisk. Spelar vi verkligen alltid undrar Manning (1992). Senare, i ”Frame Analysis” (Goffman, 1974) begränsas de- finitionen till:

A performance, in the restricted sense in which I shall now use the term, is that arrangement which transforms an individual into a stage performer, the latter, in turn, being an object that can be looked at in the round and at length without offense, and looked to for engaging behaviour, by persons in an “au- dience” role. (s. 124)

Ett framträdande, i den mer begränsade mening som Goffman skriver fram ovan, kräver samspel med en publik. Även blickens betydelse betonas i citatet. I vardagslivet visar vi visuell respekt för varandra, vi stirrar inte, utan viker ner blicken efter ett tag. Vid framträdande är det tillåtet för publiken att fixera blicken på den som framträder. Genom att framträda blir individen ett objekt för beskådan (Manning, 1992). När musikläraren Pelle introducerar dagens lektion är det mot honom som elvaåringarnas blickar rik- tas. På liknande sätt framträder både lärare och studenter vid re- ceptionerna.

3.5.1.1 Team

Goffman (1959) menar att människor agerar i form av team när de framträder. Det handlar inte om en social gruppering i det vardag- liga livet, utan om ett team vars framträdanden kan kopplas till en eller en serie avgränsade interaktioner. Begreppet team signalerar just att det är ett lag som håller ihop under exempelvis en fot- bollsmatch eller under en lektion. Ett team kan utgöras av en grupp människor, men även av en individ som samarbetar med sig själv. En individ kan även i sin ensamhet agera som om det fanns en publik. Ett exempel skulle kunna vara en lärare som förbereder en föreläsning. Under ett framträdande kan aktören eller aktörerna utgöra ett team medan publiken utgör ett annat team, men teamets gränser kan förändras. Under studiens receptioner agerar deltagar- na i olika former av team. Läraren utgör ett team, den enskilde studenten ett annat, gruppen som har producerat en film- eller en ljudtext ett tredje, studenterna som leder samtalen i januari en fjär-

de form. Det gemensamma för teamen är att de riktar sig mot en verklig eller tänkt publik. Här går Goffmans resonemang att knyta till Bakhtins (1986b) tankar om hur våra yttranden alltid har en adressat och riktar sig både mot tidigare och mot kommande rös- ter. På liknande sätt beskriver Goffman hur den som framträder har förväntningar på hur publiken ska definiera situationen. Publi- ken i sin tur använder sig av sina befintliga kunskaper om aktörer eller strävar efter att skaffa sig nya kunskaper.

3.5.1.2 Fasad

Det finns flera aspekter av Goffmans (1959) begrepp front, som på svenska har översatts till fasad. Fasadbegreppet belyser betydelse- fulla delar som används för teamets presentation vid ett framträ- dande. Jag kommer här att resonera om en miljöaspekt och en per- sonlig aspekt.

En fasad beskriver delvis en mer beständig del av framträdandet i form av miljö, som Goffman väljer att kalla inramning. Det hand- lar om sådant som är synligt på scenen, till exempel möbler, tavlor, ljus och rummets form. Inramningen är bunden till den plats där det aktuella framträdandet äger rum. Här skiljer sig alltså begrep- pet inramning från det som används i ett designteoretiskt perspek- tiv, där inramning även inkluderar exempelvis institutionella nor- mer (se avsnitt 3.3).

Rummet där Edvin har sina pianolektioner är rektangulärt med väggar klädda med ljuddämpande material. Här ryms flera pianon, och intill den ena väggen finns olika typer av slagverk som signale- rar att här även pågår andra typer av musiklektioner. Rummet verkar skapat för musikundervisning, men det finns spår av bygg- nadens tidigare liv som chokladfabrik i form av reklamaffischer för godis i korridorerna. Det är denna inramning som deltagarna an- vänder i sina framträdanden under musiklektionen.

Andra delar av fasaden är personliga och handlar exempelvis om kläder, utseende och röst. Delarna ingår i den fasad som ett team väljer att använda för att presentera sig själv och utgör viktiga led- trådar i publikens försök att definiera situationen. Musikläraren

Pelle är oftast klädd helt i svart, talar högt och skrattar ofta. Fasa- den inbegriper också uppträdanden och manér, som upplyser del- tagarna om vilken typ av aktivitet det är fråga om – formell eller informell – och om den roll som den som framträder räknar med att spela med i den aktuella situationen. När Pelle kommer i korri- doren har han notblad under den ena armen, i den andra handen bär han på en kopp te, han tar ett par klunkar, hälsar på eleverna och frågar om lunchen i skolan varit god. Pelle öppnar dörren, släpper in barnen, ställer i från sig tekoppen i fönsterkarmen och sätter sig bakom sitt instrument. Genom framställandet av sig själv skapar Pelle möjligheter för barnen att definiera honom som mu- siklärare och att definiera situationen som en musiklektion. De förväntar sig att han ska sätta igång att spela och bjuda in dem. Hans agerande är återkommande, dessa rutiner ger också deltagar- na stöd i definitionen av situationen.

Avsnittet har visat på fasadens betydelse för att skapa ett framträ- dande. Publiken förväntar sig att fasaden hänger samman med den roll som presenteras. Fasaden kan därmed användas för att styra publikens intryck. Jag återgår till musikläraren Pelle som försöker påverka eleverna i en viss riktning med de resurser han använder. Dessa resurser inbegriper både verbala och icke-verbala signaler. Det handlar om kontroll av uttryck för att styra intryck. Goffman (1959) beskriver hur den agerande:

… must act with expressive responsibility, since many minor, inadvertent acts happen to be well designed to convey impres- sions inappropriate at the time. (s. 208)

Detta expressiva ansvar handlar om att försöka kontrollera det Goffman kallar oavsiktliga gester. En blick, ett nervöst leende eller ett förlupet skratt kan vara förödande för det förtroende som aktö- ren försöker bygga upp hos publiken. Det är skillnad på de intryck som vi försöker avge (give expression) och de som vi överför (give of expression) (Goffman, 1959; Aspelin, 2003). Omedvetna och oavsiktliga signaler som exempelvis uttryck och gester kan i olika hög grad vara förenliga med andra intryck som aktören skapar. Det som överförs är svårare att kontrollera. Brist på överensstäm-

melse i uttrycken skapar en besvärande klyfta i kommunikationen. Publiken pendlar mellan de båda typerna i sina försök att tolka si- tuationen. Om Pelle ser uttråkad ut samtidigt som han utropar ”piano är det roligaste som finns” får han problem med att nå ut med det han vill.

3.5.1.3 Regioner

Goffman resonerar om två regioner inom vilka människor iscensät- ter sig själva (1959). Den främre regionen motsvarar, med Goff- mans metafor, scenen och det är här framträdandet sker och aktö- ren spelar sin roll. Ett framträdande på scenen omges av krav från det särskilda sammanhang som framträdandet sker inom. Aktören kan alltså inte uppföra sig som han eller hon vill om publikens för- troende ska behållas och om deras gemensamma definition av situ- ationen ska fortsätta. Den bakre regionen motsvarar logen eller ku- lisserna som publiken inte har direkt tillgång till och där aktören kan dra sig undan framträdandets krav genom att inte längre be- finna sig i fokus för publikens blickar.

Regioner kan alltså skifta mellan fysiskt olika rum. Det kan även finnas olika regioner i samma rum – ett exempel är klassrummet med en klassisk uppdelning i området runt katedern och resten av rummet med elevbänkar. Läraren framträder vid katedern, publi- ken sitter i övriga salen. Men en främre region kan även förvandlas till en bakre och vice versa. Med en förändrad lärarroll och ökad elevaktivitet föreställer jag mig en främre region i form av en mobil scen där centrum för framträdandena och rollbesättningen på sce- nen ständigt förändras. Det innebär förmodligen att regiongränser- na blir otydligare och att det både för lärare och elever blir svårare att finna bakre regioner i ett klassrum. I min studie innebär dock receptionens särskilda form med tydlig uppdelning av aktiviteterna att gränserna för regioner är fortsatt möjliga att identifiera.

Avsnittet har hittills ringat in deltagarnas interaktion vid receptio- nen med hjälp av Goffmans begrepp team, fasad och region. Samt- liga är betydelsefulla aspekter vid ett framträdande där ett team framställer sig själv och publiken försöker definiera situationen.

Att definiera situationen innebär att förstå den ram som omger framträdandet. Detta ägnas nästa avsnitt åt.