Förmedlingen via Poesibazaren

Hur ska man då betrakta förmedlingen som sker via just Poesibazaren? Själva för-utsättningen för verksamheten var ju att Magnus William-Olsson och de ansvariga bibliotekarierna ville lyfta fram en skönlitterär genre, poesin, som de själva upple-ver har potential och som de anser bör uppmärksammas mer. På så sätt är för-medlingen via Poesibazaren inte efterfrågansstyrd, utan istället upplysande och bib-liotekariestyrd.

Magnus betonar att väldigt många människor i Sverige är intresserade av poesi och håller på med på poesi, vilket han menar bland annat syns på nätet i de stora poesicommunitys som finns där, såsom exempelvis webbsidan Poeter.se som har över 50 000 medlemmar. Poesiutgivningen är högst levande, inte minst tack vare de många mindre förlagen som ger ut poesi. Poesiintresset som ändå finns hos män-niskor representeras enligt Magnus inte på folkbiblioteken. På så sätt kan Poesiba-zaren också tolkas som till viss del efterfrågansstyrd, eftersom det uppenbarligen finns ett intresse för poesi bland människor.

Karner Smidt skriver som jag tidigare nämnt att en slutsats av informanternas egna erfarenheter som läsare, är att tillgång skapar efterfrågan. Att få tillgång till många olika typer av litteratur skapar ändring i preferenser och stor bredd i smak.¹⁸²

Alice berättar till exempel att programmen som är kopplade till Poesibazaren har en större publik nu än då Poesibazaren startade.

Det har uppnått en stabil nivå i alla fall. Framför allt är det stor skillnad från hur det var i början mot hur det är nu, sen vet jag inte om det har fortsatt att öka eller om det bara ligger på en lite högre nivå generellt. Men vi blir ju också mer kända bland förlag och andra aktörer och så.

180 Karner Smidt (2002), s. 266.

181 Karner Smidt (2002), s. 318.

182 Karner Smidt (2002), s. 318.

På så sätt kan man säga att förmedlingen via Poesibazaren som ju handlar mycket om programverksamheten, har en större efterfrågan idag än vad den hade i början av projektet. Förmedlingen blir då mer efterfrågansstyrd än tidigare, även om den på olika sätt fortfarande bör ses som framför allt upplysande och bibliotekariestyrd.

Thorhauge skriver att det är en klassisk diskussion gällande folkbibliotek huruvida materialet ska vara efterfrågansstyrt eller bibliotekariestyrt, ifall man ska satsa på eliten eller på massan.¹⁸³ Att placera Poesibazaren på ett folkbibliotek blir ju som Magnus tidigare varit inne på ett sätt att fånga upp alla möjliga slags män-niskor som kan vara nyfikna på poesi och inte bara den grupp som redan är poesi-läsare. Poesibazaren vill på så sätt snarare nå ut till den breda publiken, än bara till en smal elit, vilket jag ska gå närmare in på snart.

Visningsrummet

Förmedlingen via Poesibazaren kan sägas stå på två ben. Dels så är det visnings-rummet, där nyutgiven poesi på svenska frontas längs väggarna och även finns upp-ställda i hyllor. Grundtanken är att Poesibazaren köper in 1 st blädderex av all nyut-given poesi. Sedan köps det in ytterligare 1-2 utlåningsex av de titlarna, till poesi-hyllan ute i rotundan. Den poesi som står i Poesibazaren brukar vanligtvis få stå där under 2 år, berättar Alice, sedan flyttas det ut till den vanliga poesihyllan eller gall-ras/säljs. Poesibazaren tar in i stort sett all nyutgiven poesi, från såväl stora som små förlag.

När det kommer till egenutgivna diktsamlingar är man dock mer restriktiv och tar bara in sådana ibland, ifall det är någon sådan diktsamling som fått uppmärk-samhet i media eller liknande. Alice berättar att den största anledningen till den begränsningen är att det annars skulle komma in alldeles för mycket böcker, ef-tersom så många ger ut diktsamlingar själva numera. Elias betonar även att de egen-utgivna böckerna inte alltid håller samma kvalitet som de böcker som publicerats på förlag.

Att ge så mycket plats för poesi utgiven på små förlag är en handling som får ses som bibliotekariestyrd. Dessa böcker säljer i regel inte i så stor omfattning som poesi publicerad på mellanstora eller stora förlag, även om det såklart finns undan-tag. Därför kan den poesin ses som mindre efterfrågad än den poesi som ges ut på större förlag. De stora förlagen ger ju ofta ut redan etablerade poeter och mer sällan debutanter, vilket också skapar mer efterfrågan. I Perssons artikel framkommer det att bibliotekarierna avgränsar sig mot den alltför smala litteraturen, vilket enligt Persson kan tolkas som att de inte tycker att den litteraturen har en legitim plats på biblioteket.¹⁸⁴ Poesi utgiven på små förlag är ett exempel på väldigt smal litteratur.

183 Thorhauge (1995), s 189.

184 Persson (2015), s. 53.

I Poesibazaren får poesi utgiven på små förlag mycket plats och därmed tar biblio-tekarierna ansvar för att lyfta fram sådan litteratur, vilket står i motsats till Perssons resultat.

Under intervjun med Alice frågar jag hur hon ser på syftet med att ha ett vis-ningsrum för poesi.

Det är ju egentligen att det ska finnas en plats där man kan bläddra i nyutkommen poesi och få se liksom hela utbudet, på ett och samma ställe […] Det ska vara mer bokhandelslikt, att vi frontar många böcker, man ser böckerna på ett annat sätt än när de bara är ryggar i en hylla.

Det är väl tanken. Att man ska bli inspirerad av att gå runt där och bläddra och så.

Utställningar, där man visar upp material som hör samman, är enligt Thorhauge en av de vanliga förmedlingsstrategierna. Eftersom samlingarna på bibliotek blir allt större ökar behovet av att lyfta fram och synliggöra olika litterära utbud, menar han.¹⁸⁵ Utställningen i visningsrummet är ju en ovanligt stor sådan, eftersom det är en utställning som har ett helt eget rum. På så sätt kan man se det som ett litet poesibibliotek i det stora biblioteket.

Alice berättar dock att rummet även används på ett annat sätt än vad som var tänkt från början, nämligen att studenter och andra sitter i rummet för att vila eller läsa annat än poesi, eftersom det finns fåtöljer där. Hon menar dock att så fungerar det med alla platser i biblioteket och att det är oundvikligt.

Den lilla scenen i Poesibazaren skapades för att kunna ha evenemang inne i rummet och från början stod två fåtöljer på scenen. Det fanns poesitidskrifter på en hylla bredvid fåtöljerna och man ville locka in just poesiläsare i rummet. Men redan från början satte sig även andra människor i fåtöljerna och läste andra böcker från biblioteket. Ett tag tog man bort fåtöljerna just för att se om det skulle komma fler poesiläsare in i rummet, men sedan satte man tillbaka fåtöljerna igen. Alice betonar ändå att det kommer poesiintresserade människor och läser i böckerna som finns skyltade:

Relativt ofta ser man folk som är där inne länge, bläddrar i många böcker och är där inne och tittar. Vissa som vi känner igen också, en del poeter, men också poesiintresserade som kommer in och tittar vad det finns för nyutgivet.

Man kommer till visningsrummet genom att gå in till vänster i gången bakom den vanliga poesihyllan ute i rotundan. På väggen innan man går in i visningsrummet finns en liten skylt där det står Poesibazaren och en annan skylt där det står ”Lyrik showroom”. Alice menar att det kanske framförallt är de som känner till Poesiba-zaren som hittar in där. Elias upplever dock att människor lätt hittar in i rummet eftersom det har ett annorlunda utseende än resten av biblioteket.

Arbetet med Poesibazaren innebär bland annat att ta emot nya blädderexemplar och skylta dem i visningsrummet. Men som ansvarig för Poesibazaren ingår det inte

185 Thorhauge (1995), s. 180.

att gå runt och göra sig synlig som bibliotekarie i koppling till visningsrummet.

Alice menar att det kanske hade varit bra att kunna vara mer synlig på det sättet, men att det inte fungerar av resursmässiga skäl. Det finns ju bibliotekarier i inform-ationsdisken ute i rotundan att fråga om poesitips, men Alice betonar att det ser olika ut hos personalen vilken kunskap man har om poesi. Karner Smidt betonar att litteraturen i biblioteket måste synliggöras mer, eftersom folk inte vet vad som finns i bibliotekens bestånd, men också att bibliotekarierna behöver synliggöra sig mer som litteraturförmedlare.¹⁸⁶

I arbetet med Poesibazaren synliggörs nyutkommen poesi i ett särskilt visnings-rum och man skyltar även poesi i anslutning till den vanliga poesihyllan. Under programmen som arrangeras av bibliotekarierna själva finns de där som förmedlare, men i övrigt är de inte fysiskt kopplade till visningsrummet eller poesihyllan. Att vara mer synlig som förmedlare av poesi skulle säkert kunna skapa ytterligare in-tresse för verksamheten hos besökarna, men det är också förståeligt att en sådan lösning kan vara svår att få till resursmässigt.

Tveit menar att utställningar kan skapa läslust då man synliggör ett utbud av litteratur för en bestämd grupp läsare eller för den breda publiken.¹⁸⁷ Det finns inga skyltar in till visningsrummet från rotundan, vilket skulle kunna vara ett sätt att fånga upp den vanliga besökaren, den som inte tillhör den bestämda läsargruppen

”poesiläsare”, som kanske vet om att visningsrummet finns och därmed hittar dit.

Elias menar dock att eftersom visningsrummets design skiljer sig från övriga rum på biblioteket, så kan det väcka uppmärksamhet hos besökare. Detta kan få utställ-ningen/skyltningen i visningsrummet att även nå utanför en bestämd grupp läsare.

Det faktum att det sitter många som inte läser poesi i visningsrummet tyder ju ändå på att besökare hittar dit även om de inte är poesiintresserade. Det är ett sätt att möjliggöra att intresse för poesi väcks hos vem som helst som besöker biblioteket.

Tveit skriver även att utställningar och skyltning är ett uttryck, en slags para-text, som hänvisar till andra texter.¹⁸⁸ Skyltningen i visningsrummet, där nyutkom-men poesi skyltas regelbundet sedan verksamheten startade 2010, får ju ses som en slags permanent utställning. Tveit skriver att utställningar är med och formar biblio-tekets profil, då den visar hur biblioteket önskar framstå för besökarna. Det är inte säkert att alla kommer se en tema-utställning som något positivt, även om den ver-kar oskyldig.¹⁸⁹ Eftersom skyltningen i visningsrummet är en form av permanent utställning så bör detta ännu mer en än tillfällig visning påverka hur människor ser på det aktuella biblioteket. Att det hör till vanligheterna att det sitter människor som inte läser poesi i visningsrummet utan läser helt andra böcker eller studerar, kan ju ses som att ett visningsrum för ny poesi åtminstone inte inger sådan respekt att

186 Karner Smidt (1994), s. 9.

187 Tveit (2004), s. 94.

188 Tveit (2004), s. 56.

189 Tveit (2004), s. 91.

människor som inte ska läsa just poesi inte vågar sätta sig där. Sedan om den in-ställningen har att göra med att dessa människor tycker att utin-ställningen i sig är tråkig, att de tycker att det är provocerande att biblioteket väljer att lyfta fram en smal genre som poesi, eller bara vill ha en lugn plats att läsa på, är svårare att veta.

Programverksamhet

Poesibazarens programverksamhet består av två olika typer av program. Det är dels poesiläsecirklar och program såsom Prova poesi, Stickpoesi och Månadens dikt-samling, där bibliotekarierna själva leder programmen. Sedan ordnas även program av förlagen själva, som exempelvis vill presentera en eller flera av sina poeter med nyutgivna diktsamlingar. Då ordnar biblioteket med det scenmässiga kring lokal och teknik, medan förlagen själva står för programinnehållet. I detta koncept ingår också att förlagen själva ska betala arvode till sina poeter. Enligt Alice och Magnus var uppdelningen sådan från början, men systemet har fått kritik. Magnus berättar att Sveriges författarförbund har kritiserat Poesibazaren för att inte betala arvode till inbjudna poeter, då detta sätter en slags standard för bibliotekets samarbete med förlag. Det kan också uppstå en orättvisa då större förlag har bättre förutsättningar för att kunna arvodera sina poeter, medan mindre förlag inte har de resurserna.

Under våren 2019 är de allra flesta poesiprogram den typen av program som bibliotekarierna ordnar själva, alltså inte program där förlagen står för innehållet.

Alice berättar att eftersom Poesimässan varje år hålls i slutet av mars, så fokuseras författarframträdandena dit. Under denna mässa ges stor plats åt mindre förlag att synas och enligt informanterna är detta en väldigt uppskattad mässa från förlagens håll. Även om många besökare redan är poesiläsare så upplever Alice att mässan, som är gratis för besökare, även lyckas locka dem som inte läser så mycket poesi men som är nyfikna.

Poesimässan har ju verkligen lyckats med att bli en sorts samlingsplats för poesiintresserade i Sverige och det är väldigt roligt. Där kan ju publiken ofta mycket om poesi. Förlagen brukar säga att de märker att publiken är intresserade, det är inte som att vara på vilken annan bok-mässa som helst. Samtidigt som vi också tänker att vanliga besökare kan gå förbi och råka höra lite poesi och bara ’åh detta låter intressant, jag kanske ska pröva lite’.

Under intervjuerna med Alice och Elias har jag främst fokuserat på förmedlingen av poesi i de poesiprogram de själva anordnar och är med och leder, för att få syn på hur de ser på sin egen förmedlingsroll under dessa evenemang. Både Alice och Elias är tydliga med att de velat sänka trösklar in till poesin genom att även ha program som kan locka de som vanligtvis inte läser poesi, men som är nyfikna på poesi. Prova poesi, Månadens diktsamling och nytillkomna Stickpoesi är exempel på sådana program. Poesiläsecirklarna har en lite högre nivå eftersom deltagarna ändå förväntas ha läst en hel diktsamling innan läsecirkeln, för att kunna vara med i samtalet om boken.

Elias säger att i början när han arbetade med Poesibazaren så upplevde han att det viktigaste syftet med verksamheten var att stärka samarbetet mellan biblioteken och förlagen, då det inte riktigt fanns något sådant samarbete. Då hade de inte så mycket poesicirklar och liknande, utan programmen med förlagen var i fokus. När detta samarbete sedan etablerades mer och mer, inte minst via den årliga Poesimäs-san, upplever han att det huvudsakliga syftet med Poesibazaren är att nå ut med poesi till människor genom de olika programmen som bibliotekarierna själva ord-nar.

Nu skulle jag nog säga att Månadens diktsamling och Prova poesi, och läsecirklarna, är det som är mest givande. När man träffas i mindre grupper, det kommer 10-12 personer hit som är lite nyfikna på poesi. Vi kan på ett enkelt sätt få folk att bli nyfikna på poesi och att bli poesiläsare, så känner man ibland när det funkar som bäst. Det är det som är häftigast tycker jag nu.

Han berättar vidare om ett tillfälle under programmet Prova poesi då han upplevde att någon som vanligen inte läser poesi upptäckte poesins potential under program-mets gång. Elias beskriver deltagaren som en lite timid man i 50-årsåldern, som först verkade känna att han hade hamnat fel.

Vi började med Werner Aspenströms dikt ”Hack”, då sa han det här är inget för mig, nu har jag kommit helt fel. Men sen efter ett tag när vi hade läst fler dikter, så gillade han en dikt av Bruno K Öijer och en dikt av Matilda Södergran som var väldigt klurig på många sätt, men som han gjorde en jättefin tolkning av. Det är ju fantastiskt, tycker jag. (Stort skratt.) Hur man kan lyckas med det, det är nästan magiskt.

Elias berättar att han upplever att många är lockade av poesi, men att det kan vara svårt att ta sig vidare från poesiundervisningen i gymnasiet, då poesin ofta presen-teras på ett lite stelt sätt. Han beskriver att det är vanligt att människor vill ha ”en ingång till poesin”.

Alice berättar att de alltmer under de senaste åren försökt locka de som inte är så vana poesiläsare, genom olika koncept, såsom exempelvis Prova poesi, men också genom att under programmen lyfta fram olika typer av poesi, både lättare och svårare. När jag intervjuar Alice i början av februari 2019 berättar hon att program-met Prova poesi har hållits 3-4 gånger. Det har då kommit cirka 10 personer på varje träff. Under träffarna har hon och Elias tillsammans läst upp olika typer av dikter såsom äldre dikter blandat med mer moderna dikter, abstrakt poesi och poesi på rim m.m.

Så har vi läst och pratat i gruppen om hur man kan läsa det här, vad känner ni när vi läst detta och sådant. Det har varit lite olika för de olika träffarna, ibland kommer det folk som har läst en del poesi och ibland kommer det folk som är helt nya. Folk har olika förväntningar och det har fungerat olika bra. När det fungerat som bäst har det varit väldigt roligt.

Alice berättar också att det kan vara svårt för henne och Elias att lägga sig på rätt nivå eller veta vad deltagarna förväntas sig. De har frågat deltagarna om de vill prata mer eller mindre om någon viss typ av poesi, eller höra mer om olika sätt att

tolka dikter, men det som har funkat bäst har varit att bara läsa olika dikter och prata med deltagarna om dem, menar Alice. Att prata om hur man läser poesi, att man kan läsa lite dikter här och var, eller läsa igenom hela samlingen på en gång, brukar uppskattas, även om det inte finns några tydliga eller enkla svar.

Även programpunkten Månadens diktsamling lyfter Alice fram som ett evene-mang som ska fungera som en introduktion till poesi. De är 5-6 bibliotekarier, där-ibland Alice och Elias, som turas om att välja ut en diktsamling som de vill presen-tera. Programmet kan se lite olika ut beroende på vem det är som presenterar boken.

En del läser väldigt mycket och pratar bara kort om författaren och tolkningsmöjligheter. Andra letar efter teman i dikten och berättar om dom. Tanken är att man ska kunna komma in på programmet utan förkunskaper och få med sig lite nycklar.

Alice berättar att de som kommer till Poesibazarens program är både yngre och äldre människor, men i de flesta programmen brukar det vara en liten övervikt av äldre personer över 60 år. Lite fler kvinnor än män brukar delta i programmen. Alice tillägger dock att generellt sett upplever hon att poesiprogrammen har fler yngre besökare än andra program inom prosa- och facklitteratur. Programmet Prova poesi och Poesimässan lockar till sig allra flest yngre människor, kanske även lite mer än programpunkten Öppen scen, menar hon.

Eftersom poesins popularitet tycks ha ökat på senare tid, vilket inte minst syns på de många poetry slam-scenerna runt om i Sverige, samt att yngre poeter såsom Anna Axfors och Elis Burrau är med och skapar ett nytt poetiskt landskap, kan man tycka att Poesibazarens program skulle kunna locka till sig ännu fler yngre männi-skor. Poesibazarens program är kopplat till det fysiska mediet- boken- och utifrån boken skapas poesiläsecirklar och andra poesiprogram.

Podden Örnen och Kråkan spelas in live i Poesibazaren och då lyssning på podcasts är populärt bland unga idag borde den podden kunna nå ut även till de som inte vanligtvis besöker biblioteket eller känner sig intresserade av att delta i en läsecirkel. Alice och Elias driver även bibliotekspodden Solen tillsammans med en ytterligare kollega, där de pratar om nyutgivna böcker och försöker lyfta fram även smalare romaner och poesi. Poesibazaren marknadsför dessutom ofta sina program via Facebooksidan Bibliotekets Bokbazar. Men kanske skulle ytterligare satsningar på andra medium än boken kunna göra att verksamheten når ut till fler yngre män-niskor som är nyfikna på poesi. Skriva poesi-workshops för unga kanske skulle kunna vara en sådan lösning? Eller en livesändning av Öppen scen som kan publi-ceras på Facebooksidan och locka unga tittare?

I programverksamheten kring Poesibazaren syns både den upplysande och den efterfrågansstyrda förmedlingen. Att förmedla poesi i sig får ju sägas tillhöra den upplysande förmedlingsformen, eftersom poesin som genre är smal och på så vis

I programverksamheten kring Poesibazaren syns både den upplysande och den efterfrågansstyrda förmedlingen. Att förmedla poesi i sig får ju sägas tillhöra den upplysande förmedlingsformen, eftersom poesin som genre är smal och på så vis