Observation av programpunkten Månadens diktsamling, onsdag 27 februari kl. 12-12.45, i Poesibazaren på Stadsbiblioteket i Stockholm..
När programmet inleds sitter cirka 12 åhörare, varav två är bibliotekarier på Stads-biblioteket i Stockholm, på stolar framför Elias Hillström som ska presentera dikt-samlingen Skalornas förråd av Ulf Eriksson. Strax innan kl. 12 spelade Elias upp, via en dator, ett stycke musik av en tonsättare som nämns i diktsamlingen han ska prata om. De två bibliotekarierna, Alice och Lars, sitter framför mig i den högra stolsraden, precis framför Elias. Majoriteten av åhörarna är äldre, runt 60 år, medan 2-4 personer är mellan 25-40 år. Det är en liten övervikt av kvinnor bland åhörarna.
Elias inleder programmet med att spela upp en inspelning där poeten Ulf Eriks-son läser en dikt ur den aktuella diktsamlingen i Sveriges Radios program Dagens dikt. Elias berättar sedan kort om poeten, när han är född och hans övriga författar-skap. Han berättar också att han tolkar att dikten som spelades upp är skriven som ett minne och att det utifrån hans födelseår kan ha utspelat sig när han var 6-7 år.
Han lägger även in sin egen tolkning av diktsamlingen i sig; att den kan ses som en
vandring från att poeten var liten till idag då han är vuxen. Elias beskriver hur han uppfattar diktsamlingen som tydligt personlig då den exempelvis tar upp poetens uppväxtmiljöer i Högdalen, och han upplever att poeten tydligt arbetar med minnet i sina dikter. Han lyfter också fram att diktsamlingen är väldigt enkelt skriven, ibland på gränsen till banal, men att vissa ord sticker ut som svårare och att man därför lägger märke till dem.
Elias berättar personligt hur han själv fattade tycke för diktsamlingen då han tilltalades av omslaget och av titeln där den stod frontad i Poesibazaren. Första gången han läste i diktsamlingen var när han kommit hem en kväll efter att ha druckit öl och tittat på fotboll hos en kompis. Han upplevde det han läste som ”klart, rent och fint”. Han lägger till att han hade längtat efter poesi som var enkel, då han upplever att mycket poesi som skrivs idag ska vara ”tuff och politisk”.
Jag upplever att Elias lyckas skapa ett intresse för diktsamlingen hos åhörarna genom att berätta om sin egen personliga ingång till diktsamlingen. Det blir även tydligt att han vill lyfta fram enkelheten i dessa dikter. Han tar det dock till en lite
”högre” nivå genom att prata om att poeten hittar något poetiskt i det vardagliga och verklighetsnära, något att göra poesi av, och därmed uppstår en slags ”magisk realism”. Elias varvar sina tolkningar och beskrivningar med att läsa korta dikter högt ur boken, och dessa dikter tydliggör vad Elias menar med att poeten gör något
”mer” av det vardagliga. På så sätt blir hans tolkningar enkla att förstå.
Elias tar hjälp av bibliotekarierna i rummet för att tolka dikterna, men han bju-der även in åhörarna till detta med uppmaningar som ”säg gärna vad ni tycker”,
”hur tolkar ni det här?”. Åhörarna lyssnar intresserat när Elias läser ur och pratar om diktsamlingen. Lars, en annan av bibliotekarierna, som jag innan har fått veta är poesiintresserad och även skriver poesi själv, läser upp en av sina favoritdikter ur diktsamlingen. Innan han läser upp dikten säger han att han tycker att slutet på dikten är svårtolkat. En av åhörarna frågar ”vad betyder det där?” och syftar just på slutet av dikten, när Lars har läst klart. Det uppstår ett samtal med både biblioteka-rier och åhörare kring hur slutet kan tolkas och vissa begrepp blir särskilt intressanta att fundera kring. Det är dock bibliotekarierna som är mest aktiva i dessa tolkande samtal, vilket går i linje med det som Elias berättat i intervjun tidigare, om att många är osäkra när det kommer till att uttrycka sig om poesi. Stämningen är dock av-slappnad och jag upplever det mer som om åhörarna inte riktigt vet hur de ska tolka dikterna, men ändå tycker att det är spännande och uttrycker spontant frågor som
”hur ska man tolka det där?” eller korta reflektioner kring vad de nyss hört. Då och då säger även någon av åhörarna ”så fint” eller liknande när Elias just läst klart en dikt. Det är säkert svårt att tolka dikter som man precis fått upplästa för sig, det blir nog lättare om man läst lite i diktsamlingen innan, något som också Elias mot slutet tipsar om att man kan göra inför dessa träffar. Elias öppnar i alla fall upp för att åhörarna öppet och spontant ska kunna tolka dikterna som han läser upp. Han skapar
ett tillåtande rum genom att exempelvis bekräfta åhörare som uttrycker något kring dikten genom att spinna vidare på den personens reflektion på ett naturligt sätt.
Flera uppskattande ord kring programmet och Poesibazaren i stort hörs från åhörarna efter att programpunkten är slut. Någon frågar om vad nästa program ska innehålla och någon säger att Alice och Elias är så duktiga på vad de gör i Poesiba-zaren. Flera personer stannar en stund och pratar med Alice och Elias efteråt.
Sammanfattande reflektion
Som jag ser det ville bibliotekarien under den här programpunkten förmedla poesi och skapa intresse för poesi på ett enkelt sätt, så att alla ska kunna känna sig väl-komna. Åhörarna lyssnade aktivt på bibliotekarien/bibliotekarierna som presenterar boken, men det är mer ett aktivt lyssnande än ett aktivt deltagande. Tolkningar och reflektioner görs mest av bibliotekarierna. På ett tydligt sätt vill bibliotekarierna bjuda in åhörare att dela med sig av egna tolkningar och reflektioner, dels genom att själva presentationen och förmedlingen är tydlig och enkel, men också genom att aktivt uppmuntra åhörarna att delta.
Genom att lyfta fram enkelheten i dikterna och att tydligt beskriva varför vissa tolkningar görs, till exempel genom att läsa sådana dikter som tydliggör den tolk-ningen, blir förmedlingen anpassad efter de som lyssnar, efter åhörarna. Detta stäm-mer väl överens med hur Elias och Alice har beskrivit att de vill sänka trösklar för att även de som är ovana vid att läsa poesi ska känna sig lockade av programmen.
Elias beskrev också hur han medvetet väljer att reflektera och prata om poesi på ett enkelt och jordnära sätt, så att det inte ska upplevas ”snobbigt”.
Jag upplevde det som om Elias och de andra två bibliotekarierna i alla fall gjorde sitt bästa för att prata om dikterna på ett tydligt och enkelt sätt. Att det sedan var få av åhörarna som uttryckte sig tolkningsmässigt kring vad de hört handlar nog mer om en rädsla för att uttala sig om poesi, än utformningen av poesiprogrammet som sådant.
Magnus Persson skriver i Den goda boken – samtida föreställningar om litte-ratur och läsning med utgångspunkt i Bourdieus teorier om det litterära fältet, att den rena produktionen, dvs. litteraturen i den begränsade litteraturens pol, förutsät-ter och producerar en ren läsning.199 Med den rena läsningen menas läsningen av en litteratur som kräver att uttolkas och omläsas, för att komma åt dess inneboende mångtydighet, snarare än att förstå verkets betydelser. Denna rena läsart var främst kopplad till läsning av poesi och förknippades med prioritering av form framför innehåll samt ett mer distanserat, tolkande angreppssätt. Författaren Gustave Flau-bert förändrade romankonsten och från detta växte sig även ett ideal om den rena läsningen av den rena romanen starkt inom fältet.200
199 Persson (2012), s. 41.
200 Persson (2012), s. 41.
Det finns inslag av denna rena form av läsning under programmet. Elias tolk-ningar av poetens dikter är välgenomtänkta och förutsätter en viss distans till texten.
Han lägger märke till vardagligheten i dikterna men också de mer ”magiska” insla-gen, som lyfter dikterna till att gå från vardagsbetraktelser till poesi. Han ser också hur poeten helhetsmässigt arbetar med minnet i sin diktning, vilket blir en mer ab-strakt tolkning av samlingen i sig. Alice har tidigare lyft fram hur hon gillar att tolka dikter tillsammans med andra, samt hur hon försöker hitta trådar och teman i dik-terna, som ett slags forskningsarbete. Detta pekar också mot en mer distanserad och granskade läsart.