Poesins plats på Stadsbiblioteket i Uppsala

Krister Gustavsson har arbetat på Stadsbiblioteket i Uppsala sedan 1999 och arbe-tade där till och med år 2016. Eftersom han är verksam författare och har författar-lön, har han inte kunnat jobba mer än halvtid på biblioteket. Han säger att skrivandet har varit det viktiga för honom, men att han efterhand i sitt arbete som bibliotekarie blivit alltmer passionerad. Jag frågar om chefer och andra medarbetare har kunnat dra nytta av att han är författare.

De har varit lite genererade och inte vetat hur de ska behandla en författare. Man blir en främ-mande figur.

Han menar dock att någon eller några chefer har velat ta tillvara på hans erfarenhet och kunskap som författare, men att han inte upplever sig ha fått verklig stöttning för sina idéer kring att lyfta fram poesin, varken budgetmässigt eller kring att för-söka bilda arbetsgrupp med kolleger. I Anders Ödmans uppsats Poesi på folkbiblio-tek från 2006 framkommer också att informanten som då hade ansvar för skönlitte-ratur på vuxenavdelningen, uttryckte att det saknades personal för ändamålet att marknadsföra poesi.²⁰¹ Den hållningen visar på att man inte riktigt kunnat ta tillvara på Kristers kompetens. Eftersom Krister menar sig ha varit tydlig med sitt intresse för att lyfta fram poesin, inför chefer och kolleger, blir uttalandet svårt att förstå.

Men självklart kan det finnas motsättningar och problem gällande hur arbetet med poesin ska skötas på biblioteket, vilket är svårt att synliggöra i denna undersökning då jag har fokuserat på att lyfta fram just Krister Gustavssons syn på hur det har varit.

När jag frågar vilken plats han upplever att poesin har haft på Stadsbiblioteket svarar han såhär:

201 Ödman (2006), s. 48.

Det har inte varit den främsta prioriteringen, inte den andra och inte den tredje heller. Jag fick en chans att göra en insats (för poesin) när jag fick Svenska Akademins bibliotekariepris, som jag fick för min ambition att sprida svensk och klassisk litteratur utanför mittfåran.

Krister berättar om olika satsningar han gjort kring poesin som ledde fram till priset som han fick år 2011. Han har bland annat föreläst om poesi för sina kolleger då han arbetade på folkbibliotek i Karlstad där han bodde innan han kom till Uppsala.

Han har blivit anlitad av Lars Rydquist på Nobelbiblioteket för att komma och prata om poesi. Han har också lobbat för poesi på Stadsbiblioteket i Uppsala, bland annat genom att försöka få med Stadsbiblioteket i NÄFS (Nätverk för skönlitteratur på svenska), med där valde de att inte gå med. Krister har även aktivt jobbat för att Stadsbiblioteket ska köpa in mycket poesi och inte bara den litteraturstödda poesin som skickas ut till biblioteken i landet. Detta har resulterat i att biblioteket ändå har en rik och uppdaterad samling med poesi, menar Krister. Informanten i Ödmans magisteruppsats från 2006 lyfte också fram att Krister hjälpt till med vägledning vid inköp av poesi.²⁰²

Svenska akademins bibliotekariepris innebar att Krister fick en summa pengar själv och 30 000 kronor gick till Stadsbiblioteket i Uppsala. Genom detta kunde Krister skapa det som han själv kallar för ”Lyrikplatsen”. Lyrikplatsen bestod av bibliotekets poesibestånd, två läsfåtöljer med ett litet bord mellan, samt en ”lyrik-teve” där dikter visades. Lyrikplatsen var placerad i ett hörn av biblioteket, bakom skönlitteraturen och en del av facklitteraturen, nära en större läsplats.

Lyrikplatsen invigdes med skådespelaren Cecilia Nilsson från Uppsala Stads-teater som höll ett poesiprogram med musik till. Därefter satte Krister igång en po-esiverksamhet kring Lyrikplatsen och det hölls program med bland annat poeterna Jörgen Gassilewski och Johan Jönson. Enligt Krister kom det publik på dessa pro-gram, men det blev svårt att fortsätta genomföra programmen på grund av det för-ändrade ekonomiska läget, där man förespråkade att det helst skulle vara gratispro-gram utan arvode till poeterna. Detta berättar även informanten om i Ödmans upp-sats, då informanten säger att de arrangemang som varit kring poesi har bibliotekets vänner stått för, att biblioteket kunnat stå för lokal, men inte haft råd med mer.²⁰³

Krister tycker att ett folkbibliotek bör satsa på program med författare som både är kända och författare som inte har lika stor publik.

Jag vill ha någon sorts symmetri, något stort program med en känd författare skulle kunna motivera ett poesiprogram, man skulle våga det någon gång.

Han anser också att de som är intresserade av poesi ska kunna erbjudas evenemang kring poesi på biblioteket, även om det inte genererar en jättestor publik. Man får också stå ut med att det inte kommer så många första gångerna, ”men om man vecka efter vecka hamrar in kunskapen av att där händer det, så kan det bli något.” Krister

202 Ödman (2006), s. 49.

203 Ödman (2006), s. 50.

ville dra igång fler program kring Lyrikplatsen men han kände inte att han fick med sig någon av sina kolleger i arbetet, vilket försvårade situationen:

Jag tänkte ju läsa veckans dikt kl. 13, börja med poeter på A och fortsätta till Ö. Berätta kort om poeten och sedan läsa en dikt[…] Men sen tänkte jag ’äh det är ju bara jag, ska jag dra igång det nu’. Jag kände mig lite ensam. Jag pratade mycket om vad jag höll på med, men ingen ville spontant vara med. Jag vet inte om jag ska skylla på chefer, men ska man ha en verksamhet så ska man kunna satsa resurser och få en institution i det. Vill man satsa på lyrik så får man ju göra det, även uppifrån.

Krister upplever dock att han kunde ha lagt ner ännu mer engagemang för att få saker att hända kring poesin:

Jag borde ha drivit på mera, lagt fram idéer på ett enklare sätt. Det har en del med personlighet att göra. Jag är nog mer introvert än vad som är bra för en entreprenör.

Att utveckla förmedlingsarbetet behöver inte vara beroende av ekonomiska resur-ser. Appelqvist och Boardy hänvisar i sin magisteruppsats ”Det är ett yrkesmässigt dilemma” – om förmedling av skönlitteratur på ett folkbibliotek till Karner Smidt som betonar att personalens engagemang och kreativitet är viktigare. Flera av bib-liotekarierna i deras undersökning talar om att det finns faktorer som hindrar dem att utföra det förmedlingsarbete som de önskar. Författarna menar att bibliotekari-ernas rädsla för att genomföra idéer handlar om en oro för att lägga ner tid och engagemang på något som riskerar att misslyckas.²⁰⁴

Krister tror att om satsningen på poesin hade kommit uppifrån, från chefer och ledning, så hade hans kolleger upplevt det som om det var mer tillåtet att engagera sig i poesin. Han tror också att om det hade varit flera av hans kolleger som ville jobba med poesin så hade det varit lättare att kunna genomföra satsningar. Han be-rättar att alla på Stadsbiblioteket har så mycket att göra, att personalstyrkan minskar samtidigt som arbetsuppgifterna tenderar att öka. Krister har heller inte fått någon arbetstid avsatt för att arbeta med poesin. Han säger att han mot slutet lärde sig att inte komma med fler idéer, eftersom han får göra dem på fritiden. Han upplevde att det inte var värt det i längden. Att engagemang kring poesi ska ske på frivillig basis är också något som informanten i Ödmans uppsats framhåller. De begränsade eko-nomiska resurserna har på så sätt gjort att marknadsföringen av poesi, enligt infor-manten ”inte är så stor som man kunde önska” på biblioteket.²⁰⁵

För Krister är det en självklarhet att poesin ska lyftas fram och synliggöras på folkbiblioteken.

Egentligen är ju poesin grunden för all annan litteratur, poesin var ju först, från muntlig trade-ring över de gamla grekerna. Prosan och romanen är en uppfinning från mitten av 1700-talet.

Arabvärlden betraktar poesin som den egentliga litterära genren, vi är en liten ö här som tror att romankonsten är det som gäller, det enda, och att poesin är ett påhäng. Det är självklart att jobba för lyriken, den har en mycket längre tradition.

204 Appelquist & Boardy (2008), s. 62.

205 Ödman (2006), s. 50.

Här framkommer en syn på poesin som en hög konstform i och med att den är grunden till all annan litteratur och att den i och med denna höga egenskap bör lyftas fram på folkbiblioteket. Bourdieus teorier om det litterära fältet och om det domi-nerande skiktets hierarkisering av litteraturen blir här intressant. Karner Smidt skri-ver angående Bourdieus teorier att i den begränsade produktionens pol produceras litteratur för likasinnade, innanför det dominerande skiktet av fältet där fältets egna värderingar gäller.²⁰⁶ Poesin är ju som smal litteratur en del av den begränsade pro-duktionens pol och Krister menar att även om poesin bara lockar en liten publik, så ska den lyftas fram just för denna publik. I arbetet med Poesibazaren vill bibliote-karierna nå ut till både de som är intresserade av poesi men också de mindre vana poesiläsarna. Krister ger inte uttryck för någon ambition att nå ut till fler än de som redan är intresserade av poesi, även om han kanske tänker att det skulle bli en sådan effekt av att satsa mer på poesin på biblioteket.

Bourdieu menar också att aktörerna inom fältet, inom den begränsade litteratu-rens pol, förespråkar den ”rena” litteraturen och vill exkludera den kommersiella litteraturens producenter och verk, utifrån sin definition i vad som är bra litteratur.²⁰⁷ Min upplevelse är dock att även om Krister förespråkar att lyfta fram den ”rena”, höga litteraturen så ska det inte ske på bekostnad av den bredare litteraturen. Han menar att det ligger i folkbibliotekets uppdrag att visa på bredden och rikedomen i det litterära utbudet. Inom ramen för detta vill han liksom de övriga informanterna inte tala om en uppdelning mellan hög och låg litteratur:

Det finns bra litteratur som har många läsare och det finns bra litteratur som har få läsare, och motsatt förhållande kring dålig litteratur. Biblioteket har ansvar för bra litteratur kort och gott, man behöver inte stirra sig blind på om det är för en elit publik eller en stor publik. Bibliotekets uppgift är att visa upp det som finns och det som är bra. Börjar biblioteket bli en bokhandel, i den meningen att man hårdlanserar bästsäljare, då har ju inte biblioteket någon uppgift egent-ligen, det är bredden i biblioteket som gör den till ett bibliotek.

Här är likhetsidealet starkt, att det ska finnas litteratur för alla på biblioteket. Men det finns även en bibliotekariestyrd tanke i detta att det som presenteras på bibliotek ska präglas av god kvalitet, eftersom det ju är bibliotekarierna som står för själva urvalet. Här går Krister ifrån Bourdieus teorier om att aktörerna inom det litterära fältet vill exkludera den kommersiella litteraturen, eftersom enligt Krister kan även den breda och kommersiella litteraturen ha kvalitet.

En grundläggande anledning till att det varit så svårt att kunna jobba med poesin på Stadsbiblioteket i Uppsala tror Krister handlar om att poesin inte har ett så starkt fäste i Uppsala. Han nämner några namn som ändå gjort avtryck, såsom trubaduren Owe Thörnkvist och sångcykeln Gluntarna av Gunnar Wennerberg. Krister berättar att det är många unga som skriver och att han som bibliotekarie har varit i kontakt

206 Karner Smidt (2002), s. 45.

207 Karner Smidt (2002), s. 45.

med studentföreningen Litteraterna. Men de har inte känt sig lockade till biblio-teket, menar han, antagligen för att det inte har uppstått någon scen.

Enligt Krister handlar utmaningen också om att det blivit ett klimat på biblio-teket där man inte arbetar aktivt med poesi. Attityden bland chefer handlar ofta om att poesi är svårt och därför vågar man inte ge sig in på det, menar Krister. Infor-manten som medverkar i Ödmans uppsats och som år 2006 var ansvarig för skön-litteraturen på biblioteket, var själv inte intresserad av poesi enligt egen utsago.²⁰⁸ Enligt Krister var få kolleger och chefer intresserade av poesi under hans tid på biblioteket. Denna faktor påverkar säkerligen vad man på biblioteket väljer att lyfta fram och satsa extra resurser på. Det handlar också om att en satsning på poesi aldrig kommer att ge några höga siffror i statistiken, men enligt Krister måste man kunna satsa på gruppen poesiläsare även om det är en grupp i minoritet. Utlåningen av poesi på Stadsbiblioteket i Stockholm har ju ökat under de senaste åren, så det verkar ändå som om en satsning på en smal genre kan ge resultat i statistiken.

Krister lyfter också fram att det finns andra scener för poesi i Uppsala, såsom Missionskyrkan som har poesiprogram varje vecka, bokhandeln, Litteraturcentrum, Författarsällskapet, Teater Blanca m.fl.

Jag har tyckt att det varit hemskt, att det hänt så mycket runt biblioteket, utanför biblioteket […] Tråkigt att vara bibliotekarie och se så mycket spännande hända på andra scener […] Vi skulle kunna göra mycket av det som görs här i staden, på biblioteket.

Under hösten 2017, en tid efter att Krister avslutade sin tjänst på Stadsbiblioteket, togs Lyrikplatsen bort och poesihyllorna flyttades till ett närliggande rum där konst- och musikböcker finns. Poesihyllorna står nu bakom andra hyllor och är inte särskilt synliga i det rummet och därmed svåra att hitta för låntagaren.

I Stadsbibliotekets programblad för våren 2019 hittar jag endast ett program som innehåller poesi, bland 251 programpunkter. Programmet heter ”Litterär sa-long med röster från Uppsala” och hålls den 5 mars. Programmet inleds med ett samtal mellan flera lokala författare. Därefter läser fem poeter ur poesiantologin I rörelse – 27 poeter från Uppland. Sam-arrangör är Uppsala författarsällskap.

Senare under våren, närmare bestämt den 15 maj, hålls ett program på Stads-biblioteket som heter ”Hur mår samtidspoesin?”, vilket är ett program som inte fanns med i programbladet. Samtalet handlar om poesins och poesikritikens till-stånd, och har utgångspunkt i vinterns heta debatt på kultursidorna som rörde dessa ämnen. I programmet medverkar bland andra poeten och litteraturkritikern David Zimmerman och poeten och kulturjournalisten Sarra Anaya. Tidskriften Kritiker, Ellerströms förlag och den ideella organisationen Re:Orient står som arrangörer tillsammans med Stadsbiblioteket. Detta visar ändå att någonting verkar ha hänt kring poesin på Stadsbiblioteket, då man vill bjuda in gäster till samtal om poesin

208 Ödman (2006), s. 49.

och därmed visa att man hänger med i den aktuella debatten kring samtidspoesin i Sverige.