Förståelse och bemötande från medstudenter och lärare

Sammanfattning: Lärarna menade att det är omöjligt att sätta sig in i vad funktionsnedsättningen innebär, men tror att de ger studenterna ett relativt gott professionellt bemötande och stöd. Studenter med problem skickas snabbt vidare till Studenthälsan. De studenter med funktionsnedsättning som inte ger sig till känna får inte samma goda bemötande och stöd. De flesta medstudenter har ett bra bemötande men det finns exempel på oförståelse och negativt bemötande.

Flera av lärarna säger att det är omöjligt att helt sätta sig in i studenternas situation, ”jag ser ju vad den [funktionsnedsättningen] innebär i förhållande

till vad den studenten presterar då för någonting, men sen att förstå den …”, men de upplever sitt eget och kollegornas bemötande som relativt gott.

Ibland vet inte lärarna om studenternas funktionsnedsättning, men som Emma säger,

de studenter som har kommit direkt och berättat att de har dyslexi, de upplever jag, de tror jag nog upplever sig att de har både blivit förstådda och väl bemötta och fått den hjälp som de känner att de behöver.

Det kommer under intervjuns gång fram flera exempel på extra ansträngningar som gjorts. En lärare berättar till exempel om en student med dyslexi där undervisningen anpassades ”så att hon [studenten] skulle känna så att det blev meningsfullt för henne”. I ett annat exempel behövde en student få visuellt stöd i undervisningen för att kunna följa med, där använde läraren mer bilder. En del har gjorts inom ramen för de timmar som tilldelats, men ibland räcker inte timmarna till, exempelvis fick en student med skrivsvårigheter, som inte klarade av att få ned sina kunskaper på papper under en skriftlig tentamen, göra ett nytt försök muntligt enskilt med läraren.

Lärarna har stött på studenter som mår dåligt av olika orsaker och resonerar kring hur de bör bemöta dem. Emma reflekterar runt situationen för de barnskötare som läser till lärarexamen för förskolan.

Dom är ju ofta i en ålder och är kvinnor då som, där de kanske är navet i hela sin släkt. Och sen liksom har de en central funktion på jobbet, samtidigt som de går och utbildar sig. Och det händer ju saker kring dem givetvis.

Det som händer runt dessa kvinnor kan till exempel vara skilsmässa, eller att någon anhörig avlider. Doris har också mött dessa kvinnor och instämmer ”det är en riktig mänsklig resa man gör när man jobbar ihop med de här. () Man lever ganska nära, och ganska svårt alltså () ja, det är svårt att bemöta och stötta”. I den fortsatta diskussionen kopplar Johan barnskötarnas situation till förståelsen för studenter med psykiska problem:

Johan: Det är en balansgång hur mycket man ska ta. Hur mycket orkar man med? Vi har ju själva våra egna saker privat. Det är ju jobbigt det där. Därför är det bra med studenthälsan.

(Alla skrattar.)

Doris: Precis det är det ju ()

Johan: Alltså det är professionellt, vi kan med gott samvete lämna dem, det är också professionellt. Det är frågan den, alltså, förståelsen liksom, hur djup ska den vara. Ska vi verkligen ha liksom en, en () en läkares eller en psykologs förståelse av vederbörandes diagnos? Det går ju liksom inte. Men däremot, förstås, du är i en jobbig situation, OK, du får längre

tid och du kan göra den här senare. Det är också en slags förståelse. Och lyssna på dem, verkligen lyssna så att säga, givetvis då.

Doris: Sen är det andra som ska ()utföra. Johan: Ja. Det är, om man ska orka med, tyvärr.

Emma: Men du menar att de inte ska känna sig orättvist behandlade, eller så?

Johan: Ja, det tycker jag också att man ska lyssna, men sen ganska snabbt skicka iväg dem så att säga, tror jag (?) om de har livskris. Annars blir det jobbigt. Jag tror också det blir jobbigt att uppträda i sin profession. Det känslomässiga hörnet istället för det professionella. Det blir svårt liksom att jobba.

Johan förtydligar att det som blir svårt i jobbet är när de i rollen av examinator möter studenter som de ”tycker synd om ”.

Några av lärarna på lärarutbildningen har stött på studenter som inte vill berätta för övriga studenter om att de har dyslexi. Orsaken härtill vet de inte men gissar att det kan bero på att på lärarutbildningen ”är ju läs- och skriv så centralt på något sätt” och att det kanske är därför studenter inte vill berätta att de har läs- och skrivsvårigheter. Ingmar tror att studenten kanske har ”en rädsla för att inte blir förstådd, i och med att, för att det är inte bra att inte kunna läsa i vårt samhälle”, men han har också en fundering över om de inte vill ge sig till känna för att det kan finnas en vinst i att känna sig oförstådd. ”…man får en offerroll () mina misslyckanden beror på din oförståelse snarare än min förmåga eller oförmåga”. Även på polisutbildningen finns studenter som vill hemlighålla sina svårigheter. En deltagare därifrån reflekterar över detta och tror det beror på att ”våra studenter har någon sorts elitistisk bild av sig själva. Dom kan liksom inte, vågar inte misslyckas, kan inte misslyckas”.

Flera lärare önskar att studenterna skulle vara öppnare med att de har dyslexi. De tror att de flesta medstudenter anar det ändå, speciellt som en av deltagarna från polisutbildningen påpekar, de tenterar ju inte tillsammans med de andra. Alva undrar om det inte är som i en skolklass där ”dom vet precis vad var och en har”. Hon fortsätter:

Egentligen, det är bättre att vara öppen, tycker jag. Alltså jag skulle som student vilja att de säger till sin grupp då () jag har de här bekymren och det kan ställa till det nu när vi ska jobba i grupp () men jag gör mitt bästa och jag har den hjälp jag har. Tänk vad det skulle underlätta och vad det skulle kännas skönt!

Vad lärarna känner till så är de flesta medstudenter positiva och inkluderande mot studenterna med funktionsnedsättning, bara ett fåtal har varit negativa och visat oförståelse för de åtgärder lärarna gjort i syfte att inkludera alla studenter.