Historisk bakgrund om funktionsnedsättning och högre

Det finns en hel del dokumentation om hur situationen för medborgare med funktionsnedsättning förändrats genom åren. Däremot finns det begränsat med dokument som handlar om personer med funktionsnedsättning i högre utbildning. Jag har sökt efter uppgifter om studenter med dyslexi och efter uppgifter om stöd till studenter med funktionsnedsättning, i UKÄ- och

UHÄ-rapporter54, i statens offentliga utredningar, i regleringsbrev till universitet och högskolor, samt i databaser och i bibliotekskataloger. Det följande avsnittet är en redogörelse för det jag funnit om situationen för personer med dyslexi inom högre utbildning.

Under början på 1900-talet var högre utbildning i Sverige till för enbart ett fåtal privilegierade personer, exempelvis hade Uppsala universitet, Lunds universitet, Karolinska Institutet, Stockholms högskola och Göteborgs högskola tillsammans 2 536 studenter år 190055. Under tiden efter andra världskriget skedde en kraftig utveckling av högre utbildning där allt fler ville studera samtidigt som det var goda konjunkturer och gott om resurser. När arbetsmarknaden för akademiker försämrades i början av 1970-talet minskade antalet studenter, samtidigt som det statsfinansiella läget var sådant att det krävdes besparingsåtgärder. Högskolorna sökte då nya målgrupper och riktade sig bland annat mot vuxna ute i arbetslivet (UHÄ 1979:13; UHÄ 1979:22).

Styrdokument från den tiden talar om att göra högre utbildning tillgänglig, men avser då tillgänglig för personer som ”socialt, ekonomiskt eller regionalt hänseende var handikappade” (Högskoleverket, 1997, s. 27). Högskolereformen från 1977 motiverades med jämlikhet och demokrati, och syftade på arbetare, kvinnor, yrkesarbetande och glesbygdsinvånare (UHÄ 1979:2). Dessa grupper var också de som tillgänglighetssträvanden riktades mot, exempelvis sägs i proposition 1975:9 att målet med högskolereformen är att öka utbildningens tillgänglighet för icke-traditionella studentgrupper för att på så sätt främja social utjämning. Murray (1988) har gjort en idéhistorisk studie av utvecklingen inom högre utbildning mellan 1933- 1985, men nämner där inte alls personer med funktionsnedsättning. Jämlikhet vid denna tid definieras enligt Murray, som ”tillträde till olika grupper eller befattningar”, eller ”villkoren (t ex materiella) för olika grupper eller innehavare av olika befattningar (s. 182).

I en rapport från UHÄ (UHÄ 1979:15) talas om högskoleutbildningarnas tillgänglighet men åsyftar enbart fort- och vidareutbildning för yrkesverksamma. När UHÄ (UHÄ 1979:3) skriver att ”extra satsningar av studiestödjande insatser för resurssvaga grupper förekommer inte i någon större omfattning” (s. 65), åsyftas studieovana grupper och liknande, inte studenter med dyslexi.

Bristen på dokument där personer med funktionshinder nämns i relation till högre utbildning speglar synen på personer med funktionsnedsättning och deras möjlighet till utbildning. Det har förmodligen sedan lång tid tillbaka funnits personer med funktionsnedsättning som studerat på universitetsnivå även om jag inte har kunnat hitta några dokument som visar på att de erbjudits något stöd under studietiden.

54 UKÄ = Universitetskanslerämbetet. Fanns mellan 1964-1977. UHÄ = Universitets- och högskoleämbetet. Fanns mellan 1977-1992.

Den tidigaste uppgiften om stöd till studenter med funktionsnedsättning som jag hittat är från år 1964 då De Blindas Förening fick i uppdrag att förse fyra synskadade högskolestuderande på Socialhögskolan i Stockholm med talböcker56. Vid den tiden erbjöds talböcker på rullband (öppna spolar) för rullbandspelare.

Som nästa milstolpe framstår år 1970 då Styrelsen för vårdartjänst bildades för att ge svårt handikappade möjlighet att få personlig hjälp för det dagliga livet under tiden de studerade på högskola. Jag har hittat en uppgift som visar att denna möjlighet utnyttjades under läsåret 1977/78 av 30 personer57.

Verksamheten med talböcker fördes 1980 över till den då nyinrättade statliga myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB), vilken hade i uppdrag att ”arbeta för att synskadade och andra handikappade får tillgång till litteratur” 58. TPB:s arbete med talböcker till synskadade högskolestudenter utökades 1987 till att inkludera studenter med rörelsehinder och från juli 1988 även studerande med dyslexi (TPB, 1998). De Blindas Förening fick bidrag till produktion av studielitteratur för de synskadade högskolestudenterna, och TPB:s arbete med talböcker bekostas än idag av staten.

Fram till högskolereformen 1977 avsattes ett rambelopp för varje student med svår funktionsnedsättning som skulle användas för stödundervisning och lektörshjälp59 (SOU 1981:23). När det avskaffades fick högskolorna istället en uppmaning i regleringsbreven att ”beakta behovet av resurser för stödundervisning m.m. för studerande som på grund av handikapp eller av annat skäl har svårigheter att tillgodogöra sig utbildningen i normal takt”. Högskolorna började därför avsätta 0,1-0,2 procent av grundutbildningsanslagen för stöd åt studenter med funktionsnedsättning (SOU 1981:23). Om någon av högskolorna fick pengar över, överfördes överskottet till UHÄ vilken fördelade överskottet till högskolor där medlen inte räckte till. Kostnaden för stöd beräknades av UHÄ för budgetåret 1978/79 till drygt 1,2 miljoner kronor (SOU 1981:23). Budgetåret 1991/92 uppgick högskolornas sammanlagda kostnader för studenter med funktionsnedsättning till 14 miljoner kronor60. Idag är kostnaden ungefär 65 miljoner kronor per år, en summa som varit ungefär den samma sedan år 200461. Det kan tyckas vara en hög summa, men den största delen (cirka 70 procent) är för teckenspråkstolkar, vilket ungefär hälften av högskolorna har rapporterat att de anlitat. Teckenspråkiga studenter är en relativt liten andel av

56 Uppgift från TPB:s tidskrift Bibliotek för alla, mars 2005, s. 4. Jag har i andra dokument sett angivet år 1963.

57 SOU 1978/79:13, s. 5.

58 Förordning (1979:1073) med instruktion för talboks- och punktskriftsbiblioteket.

59 En lektör är en person som läser upp eller läser in på band text som inte finns inspelad som talbok.

60http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1992/93&bet=Ub55&dok_id= GG02Ub55 Hämtad 2010-04-01.

61

Från Stockholms universitets årsredovisning. I årsredovisningen återfinns nationell statistik som den nationella samordnaren samlat in.

de studenter som får stöd via samordnare, år 2009 enbart 2 procent (134 personer)62.

I samband med universitets- och högskolereformen 1993 skrevs det in i regleringsbreven för högskolorna att de ska avsätta 0,15 procent av grundutbildningsanslaget för detta. Sedan 2004 är beloppet höjt till 0,3 procent. Stockholms universitet får dessutom extra medel att förmedla om någon högskola har kostnader som överstiger det beloppet. Högskolorna fick även uppmaning om att anställa samordnare för studenter med funktionsnedsättning. Det har funnits en liknande funktion vid högskolorna tidigare. I SOU 1981:23 nämns att det vid varje universitets centralförvaltning fanns en kontaktperson för handikappfrågor som såg till att studenter med funktionsnedsättning fick det stöd de behövde, och att högskolorna hade en liknande tjänst. Det framgår inte av dokumenten om samordnaren får andra uppgifter än den tidigare kontaktpersonen.

I den offentliga retoriken uttrycktes från början av 1990-talet och framåt, allt oftare en önskan om att fler personer med funktionsnedsättning ska få tillgång till högre utbildning. Det var en grupp som hade lägre utbildningsnivå än personer utan funktionshinder och de var underrepresenterade inom högskolan (detta gäller fortfarande). Regeringen skrev att det ”behövs ökade ansträngningar för att underlätta för funktionshindrade att studera vid universitet och högskolor” (Prop., 1999/2000:79b, s. 109). Även i propositionen Den öppna högskolan (Prop. 2001/02:15) angav regeringen att det var önskvärt att nya studentgrupper kommer till högskolan. Som grund angavs att det varit en snedrekrytering som medfört att samhällets begåvningsresurser inte utnyttjats, men även att det är önskvärt ur rättvisesynpunkt (för att minska social snedrekrytering) och utifrån mångfaldsaspekten (för att öka mångfalden i högskolan). Det finns i propositionen en uppmaning till samtliga högskolor att arbeta aktivt för breddad rekrytering för att öka mångfalden, där även personer med funktionsnedsättning ses som en del av mångfalden. I propositionen finns följande argumentering (a.a., s. 42):

Det är ett samhällsintresse av högsta rang att få högskolan att aktivt rekrytera och därefter särskilt stödja dessa ungdomar [som på grund av olika omständigheter inte söker till högskolan] så att de, när de väl kommit in, finner sig väl tillrätta i högskolan. Förhoppningsvis kan högskolestudierna stimulera individerna att också senare i livet återkomma till studier som ett led i ett livslångt lärande. Regeringen vill i detta sammanhang särskilt understryka att studenter med funktionshinder bör få ett bättre stöd.

62

Från Stockholms universitets årsredovisning för år 2009. I årsredovisningen återfinns nationell statistik som den nationella samordnaren samlat in.

Högskolornas ansvar för breddad rekrytering skrevs även in i högskolelagen (1 kap. 5 §)63. Samma år som propositionen kom tillsatte regeringen en rekryteringsdelegation för att under 2002-2004 fördela medel för ”att främja och bredda rekryteringen av studenter till universitet och högskolor” (SFS, 2001:935). Delegationen tolkade uppdraget som att de skulle ”verka för att en större andel av studenterna i Sverige ska ha arbetarbakgrund alternativt utländsk bakgrund” (Rekryteringsdelegationen., 2004, s. 17). De valde alltså aktivt bort studenter med funktionsnedsättning. Denna snäva avgränsning medförde ett riktat stöd till enbart ett par grupper, men i den utvärdering av delegationens arbete som gjordes av Broady m.fl. (2006) valde man att inte kritisera detta då de fann att avgränsningen gav delegationen möjlighet att i stället ”renodla frågor om klassbakgrund och nationell bakgrund och kanalisera projektmedlen i dessa riktningar” (a.a., s. 8).

Ansvaret för att få fler studenter med funktionsnedsättning att söka samt att ge dem stöd när de sedan är studenter, läggs alltså på högskolorna. Svenska högskolor, som är statliga myndigheter, har ett ansvar att i föredömlig anda verka för att regeringens handkappolitiska mål uppnås. Regeringen har exempelvis angett i § 1 i Förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken från 2001, att

[m]yndigheter under regeringen skall utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de handikappolitiska målen.

De handikappolitiska målen är alltså att få fler studenter med funktionsnedsättning att söka till högskolan och att högskolorna ska vara tillgängliga.