Metodologiska överväganden

En metod är ”vägen till målet” (Kvale, 1997, s. 91). Mötet mellan högskolan och studenter med dyslexi är något som är ständigt pågående, en process som för studenterna börjar den dag de söker till högskolan, och som avslutas i och med att de tar examen.

Då jag närmat mig ett relativt outforskat område har jag behövt använda en explorativ ansats då jag sökt undersöka/belysa den företeelse som är i fokus. Det explorativa har bestått av att jag har börjat med en aspekt av företeelsen och försökt blottlägga kvalitéer i den, och sedan vänt mig till nästa aspekt, och så vidare, med mål att få grepp om det centrala i den företeelse jag undersöker.

Blumer (2007) skrev:

The purpose of exploratory investigation is to move toward a clearer understanding of how one’s problem is to be posed, to learn what are the appropriate data, to develop ideas of what are significant lines of relation, and to evolve one’s conceptual tools in the light of what one is learning about the area of life. (Blumer, 2007, s. 32-33)

Det blir ett angreppssätt som liknar den hermeneutiska spiralen (Ödman, 1979), min förförståelse möter nya erfarenheter, som leder till ny förståelse, vilken i sin tur blir den förförståelse som möter nya erfarenheter och så vidare, ”i riktning mot ökad totalisering och ökad precisering” av förståelsen (a.a., s.

83). Till skillnad från den hermeneutiska ansatsen går mitt arbete inte ut på att förstå studenterna eller att få en insikt i orsak-verkan.

Ödman (1979) skrev att den redogörelse jag gör av ett resultat innebär att jag enbart ”’fryser’ ett ögonblick av min förståelseutveckling, tar en stillbild, det är allt” (ibid., s. 85). Den ”frysta” bilden sammanfaller väl med den analysmetod som jag valt att använda, nämligen verksamhetsteorin. Verksamhetsteorin ser på handlingar i verksamheter, och då en handling i en verksamhet är något som är i rörelse kan analysmodellen enbart frysa och belysa den ”rörelsen” så som den framstår vid en specifik tidpunkt.

Jag gör inte anspråk på fullständighet, utan är medveten om att det blir ett subjektivt sökande i en historisk, social och kulturell kontext, där jag gör val och avgränsningar som påverkar resultatet. Ett subjektivt perspektiv behöver dock inte vara något negativt, menade Kvale och Brinkmann (2009), exempelvis kan i en intervju de ”explorativa möjligheterna /…/ öppna för kvalitativa beskrivningar av nya fenomen” (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 187).

Min första tanke var att följa några studenter med dyslexi under en del av deras tid som studenter på en högskola. Den tanken övergavs när jag upptäckte att det inte var så enkelt att få tag på studenter med dyslexi som ville medverka i en längre studie. Jag vände därför på det och ville göra några olika nedslag i högskoleverksamheten i stället, kopplat till möten med studenter med dyslexi. En högskoleverksamhet är i ständig rörelse och det sker ständiga möten, exempelvis mellan studenter, mellan studenter och lärare, eller mellan studenter och administrativ personal. Frågan var bara var jag skulle dokumentera mötet, och mellan vilka. Då studenter med dyslexi har en osynlig funktionsnedsättning, kan det medföra att de som möter dem inte vet om att de har dyslexi. En dold funktionsnedsättning är svår att få syn på om studenten inte själv vill berätta om sin funktionsnedsättning. Det kan därför vara svårt att avgöra om en reaktion eller ett handlande i ett möte har med funktionsnedsättningen att göra.

Istället för att dokumentera ett specifikt möte, valde jag att samtala med de universitetslärare som har jag vet har erfarenhet av möten med studenter med dyslexi, och ta kontakt med samordnare för studenter med funktionsnedsättning som möter studenterna i sitt arbete. Studenterna själva har också fått komma till tals. Jag har använt mig av enkät, intervju och dokumentgenomgång för att producera data. Dokumentgenomgången har bland annat gjorts för att kunna analysera fram den historiska utvecklingen när det gäller studenter med funktionsnedsättning på högskolan generellt och studenter med dyslexi specifikt. Enkäten har sänts elektroniskt till samordnare för studenter med funktionsnedsättning. Intervjuerna har gjorts med studenter med dyslexi och universitetslärare. Med studenterna gjordes enskilda intervjuer och med universitetslärarna fokusgruppsintervjuer.

En intervjusituation är ”en mellanmänsklig situation, ett samtal mellan två parter om ett tema av ömsesidigt intresse” (Kvale, 1997, s. 117). Det är däremot inte ett samtal mellan jämställda parter. Det är den som intervjuar

som sätter agendan, och den intervjuade som delar med sig av sina erfarenheter. De erfarenheterna färgas av att personen beskriver sin verklighet och händelser ”på det sätt som är intressant för oss i den specifika situation vi befinner oss i och det verksamhetssystem där vi handlar” (Säljö, 2000, s. 195). Vi befinner oss i olika verksamheter och vår förståelse av världen färgas av de verksamheter vi deltar i. Resultatet av intervjuerna är därför beroende av vem som ställer frågorna och utifrån vilken verksamhet intervjupersonen svarar.

…there is no clear window into the inner life of a person, for any window is always filtered through the glaze of language, signs, and the process of signification. (Denzin, 1989, s. 14).

Samtalet mellan den som intervjuar och den intervjuade kan i bästa fall leda till ett gemensamt konstruerande av kunskap, men även den kunskapen behöver skrivas ned och analyseras av intervjuaren. Det medför att det ändå blir intervjuaren som konstruerar en bild utifrån sin förståelse av samtalet. Den bilden kan inte göra anspråk på att vara sann, bara att det är den bild som intervjuaren fått.

Intervjuerna med universitetslärarna genomfördes i form av fokusgrupper. En fokusgrupp är en gruppintervju där deltagarna har valts ut på grundval av att de har något gemensamt och där de får uttala sig om en väl avgränsad företeelse. Den gemensamma nämnaren för denna delstudies deltagare var att de var lärare med undervisningserfarenhet på högskolenivå, och att de har fått framföra sina åsikter om och erfarenheter av att möta studenter med funktionsnedsättning. Denna metod valdes då den kan ge relativt mycket information från flera personer på relativt kort tid. Resultatet av intervjuerna reflekterar medlemmarna i fokusgruppens åsikter och kan inte generaliseras till en större population (Vaughn, Schumm & Sinagub, 1996).

Att rikta sig till en grupp istället för enskilda har både för- och nackdelar. I en grupp kan normativa villkor synliggöras, då gruppmedlemmarna resonerar sig fram till gemensam förståelse eller mening, men en grupp kan även vara ”en ideal grogrund för fler impulser och reflektioner tack vare den inbördes dynamiken” (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud, 2003, s. 346). Bloor m.fl. (2001) jämförde valet av fokusgrupp med en etnografisk studie. De påpekade att det i en etnografisk studie kan ta lång tid att få syn på och kartlägga de inneboende normer som råder inom en viss grupp, men i en fokusgrupp med dess ”retrospective introspection” (begrepp från Merton och Kendall, 1946, s. 550) kan sådana normer komma upp till ytan och bli föremål för diskussion. Även grupprocesser kan synliggöras med sina formella och informella strukturer, speciellt om deltagarna känner varandra sedan förut och redan arbetar tillsammans i grupp (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud, 2003, s. 346). En nackdel med denna metod är att avvikande åsikter kanske inte förs fram eller kanske tystas ned.