Hur går det för studenterna på universitetet

Sammanfattning: Det går oftast bra för studenterna. Lärarna tror att det beror på andra faktorer än funktionsnedsättningen, som exempelvis motivation.

Det går för det mesta bra för studenterna. Det kan ta lite längre tid, men de tar sig igenom utbildningarna. Karin har haft flera studenter med dyslexi och det har oftast inte varit några problem.

Jag tror att när det går som det ska, vilket det ju oftare gör, då funkar det nog rätt bra. Men jag tror att ibland, blir det problem och det hänger upp sig, då tror jag att det är svårare. Alltså kommer man snett och sen, vi har ju ändå ganska snabb takt och så där. Det är rätt så svårt, som jag uppfattar att, är det någon som är dålig, inte är diagnostiserad, och som liksom är tvungna att byta strategi mitt i, och så där. Då blir det, då kan de ju förlora en termin, skulle jag gissa. Det är rätt lätt gjort.

Karin har haft en student med stora läs- och skrivsvårigheter men hon hade olika ”processer, steg så här som man har när man har sina hjälpmedel i datorn” och hon hittade aldrig fel i hennes hemskrivningar. På samma sätt var det med en annan student som Karin vet har haft hjälp av föräldrarna under hela grundskolan, och jobbat med sina svårigheter så hon klarade av högskolestudierna tillräckligt för att bli godkänd. En annan student med dyslexi fungerade mycket dåligt, men det tror Karin inte beror på att studenten har dyslexi utan på att personen inte klarade av att studera.

Karin: Jag tror att det är andra faktorer mer än själva handikappet som bestämmer hur ska gå. Till exempel om det kommer en jätteresursstark person som har ett, ett handikapp, så kommer det gå bättre för den än vad det går för en jätteresurssvag. (Skratt.) Alltså det är så jättestora skillnader faktiskt.

Magnus: Det är samma sak med vanliga studenter.

Karin: Jag tror inte man kan säga att själva handikappet egentligen har så stor betydelse. För det är ganska mycket annat. [Hon berättar om en resursstark student med hörselskada.] /…/ dom som är allmänt resurssvaga, dom vet inte vilka rättigheter, skyldigheter man har och hur man ska komma in, precis som någon student som är förstagenerationen och inte vet någonting om universitetet och då klarar inte dom liksom ingången riktigt lika lätt, om man säger så.

Alva hade muntlig tentamen med en student som inte hade någon ”diagnos, alltså, det var bara just detta att hon kunde inte fixa att få ned det på papper när hon skulle ha prov. Och då tog jag in henne i rummet och vi hade en muntlig tenta. Hon kunde allt, och jag skrev ned vad hon sa, och visade, ja sen att det var klart godkänt. Så att det går ju, men det är klart att hålla på med det, det tar tid, och den tiden hade vi egentligen inte och jag hade inget extra betalt för det”.

Ingmar har sett att en del studenter slutat av olika skäl, och funderar på om ”en del kanske har läs- och skrivsvårigheter och kanske tror att de är dumma i huvudet, tyvärr då, och lämnar oss utan att kommunicera det ()och andra tar sig igenom på aggressivitet [mot omgivningen och allting] () det finns många strategier ju för att överleva”. Gunnar påpekar omgivningens betydelse för att studenten ska klara sig, det är ”som jag ser det två perspektiv på det hela. Det ena är ju att de så att säga slinker igenom, och det andra är ju att de inte fångas upp och får den hjälp de skulle kunna få. I tid.”

Lena kommenterar att lärarutbildningen är uppdelad så att en lärare kanske bara möter studenterna under en termin. På sjuksköterskeutbildningen möter de studenterna under sex terminer ”och jag kan namnet på varenda en som går i termin sex, jag vet vilka de är, och det, det gör att man upptäcker, och även det här med psykiska problem, för det händer ju”. Även polisutbildningen har möjlighet att ”se” studenterna då det inte är så stora klasser, ”det blir ju lättare på något sätt och roligare som lärare också, pedagog, att känna dem, det blir inte löpande band”.

Hans har haft studenter med dyslexi som efter två år kom och berättade att de har det och att det är orsaken till deras missade tentor. Han fick då göra ny studieplan för dem vilket gjorde att de behövde 1,5 år extra. En annan student men med synnedsättning gick igenom sin utbildning utan någon försening alls. En student som var anställd som doktorand stammade, men fick kritik på kursutvärderingarna och valde så småningom själv att avbryta sin anställning.

Frida anser att studenterna tar sig igenom utbildningen ”förr eller senare”.

Men jag upplever att det är ganska stor skillnad på dom som kommer direkt med sin diagnos och säger, jag har en diagnos jag behöver hjälp med detta, kan vi lösa det, jag har haft ett par sådana, och dom alltså just lärarutbildningen, och dom har ju, dom har blivit klara i tid. Sen har jag ett par stycken som har kommit så där efterhand. Och då vet jag inte heller om dom har den här diagnosen eller bara tror sig ha diagnosen. Problem har de ju. Och dom, det är sådana som blir eftersläntare, som kommer, som skickar mail: jag ska lämna in uppgiften men jag vet inte när, så fort jag kan.

Lärarna ser motivationen som en variabel, som avgör om studenterna ska klara sig. ”Dom som är motiverade () dom hittar en väg framåt”. Emma: ”För mig är inte den variabeln så betydelsefull om dom klarar sig eller inte, utan det är ju om man är lite, ja, har svårt för sig och är slö eller om man är ambitiös med den här diagnosen. Det är en extrem skillnad emellan där. För jag kan se det som ett problem att man klarar sig igenom utbildningen när man inte egentligen borde klara det”.

Reflektioner runt att det är så mycket att skriva på universitetsnivå: Hans säger att det inte går att göra muntligt när det gäller programmering, programmet måste ju skrivas ”och kompileras och fixas och donas, och sen

köras i datorn och se resultatet liksom () man måste producera en produkt av sin kunskap”. De resonerar runt olika ämnen där det borde gå lika bra att tentera muntligt. Frida berättar om en student som fick göra muntlig tentamen ”flera gånger så har vi bara gjort det muntligt. Bara och bara, det är inte så bara. Hon gör ju faktiskt dubbelt så mycket jobb som alla de andra. För först ska hon läsa det, sen måste hon anteckna det, och sen ska hon berätta om det, så att egentligen gör hon ju, kanske lägger ned många fler timmar”. Frida har även haft en student som inte vill ha muntlig tentamen då hon vill lära sig skriva och öva på det. Frida föreslog då att hon skulle skriva ned en mindre analys av ämnet ”och så kan vi diskutera utifrån det du har skrivit. Så att hon har arbetat sig upp hela tiden och ville själv skriva mer och mer och håller på att skriva ett examensarbete för lärarutbildningen nu, och det tar tid, men det blir bra”.

Hans påpekar att det förväntas ”när man gått ut med examen härifrån så kan man ju faktiskt göra en viss uppsättning av rapporter som man ska skriva () dom som kommer ut, produkterna från oss här, alltså individerna, dom ska kunna formulera sig i tal och skrift alltså, det är – så är det. Det är ju en av våra uppgifter ju () annars är det sällan dom kan få jobb ute i näringslivet om dom inte kan göra det”. Ingmar tycker att man borde kunna skriva i betyget att examinationerna har i huvudsak skett muntligt, ”det finns ingen naturlag som säger att man måste skriva egentligen, mer än vår fastlåsta tradition har lärt oss så () vilka konsekvenser får det om vi nu har 10-20% av befolkningen som har problem med att examineras på detta sättet och där vi knäcker dem på ett eller annat sätt”.

Emma har gett muntlig tenta ibland istället för skriftligt, men tycker det är oerhört svårt att bedöma. Lena tipsar om att de kan spela in tentamen för att ha som stöd i bedömningen, det är ”oerhört viktigt att lyssna av vad har dom faktiskt sagt. Och ibland har vi sagt det också till studenterna, vi lyssnar in och återkommer om det är någonting vi behöver utveckla mer”. Hon tror att det finns en föreställning hos studenterna att det är lättare med muntlig tentamen. På frågan om det även är studenter utan funktionsnedsättning som efterfrågar muntlig tentamen, svarar Johan att han själv kan känna att ”har man en arbetarklass i ryggen så () är den verbala kommunikationen betydligt större än den skrivna”. Magnus: ”Vi har ju bara det akademiska systemet att examinera på, och det alltså diskriminerar ju den här typen av problem, även om man har diagnosen eller inte”. Karin: ”Det är en skriftlig kultur som de träder in i, det är ju faktiskt så där”.

Magnus hade en student med dyslexi som kom fram till honom första föreläsningen, ”så funkar det, att de kommer fram och presenterar sig och berättar om sina problem, och nu kommer min handledare eller studievägledare att ta kontakt med dig så ska du få min individuella studieplan. Så kontaktade hon mig. Jag fick nog till och med ett mail från henne först där hon berättade att studenten kommer att komma, och sen fick jag den så jag kunde ta del av den. Det var aldrig något problem”.