Verktyg

Fuglsang och Vonsild (2000) ställer upp tre analytiska kategorier när det gäller IKT: teknik som ting, teknikens användningsprinciper, samt de intentioner som styr teknikanvändningen. Teknik som ting ser assisterande teknik som konkreta objekt, medan teknikens användningsprinciper är vad den används

till och den styrande intentionen är vad den används för, vilken mening som ges användningen. IKT kan fungera både som ett förståelsemedium, där användningen kan medföra att tidigare kunskaper och mönster ifrågasätts, och som ett erfarenhetsmedium, dvs. vara verktyg, kontext och objekt för mänskligt handlande. En dator kan inte i sig själv skapa mening, bara förmedla och omvandla tecken och symboler, så att mening blir till i den levda verkligheten runt datorn (Andersson, refererad i Fuglsang & Vonsild, 2000). IKT kan däremot enligt verksamhetsteorin bli en del av en verksamhet, och underlätta den eller bidra till automatisering av rutiner inom verksamheten (Kuutti, 1996).

När vi människor agerar eller gör något i en praktikbaserad gemenskap använder vi oss alltid av redskap. Inom den sociokulturella traditionen talar man om medierande redskap som kan vara fysiska eller språkliga, eller som Säljö föredrar, redskap med intellektuella och fysiska sidor (Säljö, 2005, s. 28). En artefakt är ett fysiskt redskap som är tillverkat utifrån mänsklig kunskap och erfarenhet för ett specifikt syfte. Ett exempel är en hammare som används för att slå i spik. Tillverkaren har utformat hammaren för största möjliga funktionalitet utifrån den kunskap som tillverkaren har, vilket i sin tur baseras på tidigare generationers erfarenheter. När vi som användare använder hammaren ”tillgodogör vi oss delar av samhällets kollektiva erfarenheter” (a.a., s. 31).

Skriftspråket är ett representationellt system som använder flera artefakter, det förutsätter ”fysiska artefakter (något att skriva på och med), intellektuella artefakter (symboler, siffror, bokstäver) och tolkningsgemenskaper” för att man ska förstå vad som står där (a.a., s. 110).

Wartofsky (refererad i Engeström, 1987 och Säljö, 2005), delar in artefakter i primära, sekundära och tertiära. De primära är de som vi ofta i vardagslag talar om som verktyg som används direkt i produktion, exempelvis yxor, hammare, datorer, traktorer och bilar. Det är redskap som producerats som en ”förlängning av kroppen” för att underlätta och effektivisera vårt arbete. De sekundära artefakterna är representationer av de primära och hur man kan använda dem, exempelvis matrecept, eller instruktioner och manualer för att hantera eller reparera de primära artefakterna. De är skapade för att bevara kunskap och färdigheter. De tertiära artefakterna är en förlängning av de sekundära och handlar om ”hur man kan framställa, förstå och analysera världen” (Säljö, 2005, s. 98). Hit hör vetenskapliga resonemang och skönlitterära romaner, men även virtuella datorvärldar och estetiska objekt. Det kan vara knepigt att säga vilken kategori en artefakt tillhör, för en karta kan vara en primär artefakt när den praktiskt används för att hitta i en stad, men en sekundär artefakt när elever i ett klassrum ska lära sig hur man tyder kartor. Artefakten kategoriseras alltså utifrån hur artefakten används (a.a.).

Studenter på en högre utbildning som läser kurslitteraturen använder både sekundära och tertiära artefakter. En student med dyslexi som använder assisterande teknik använder fler artefakter än studenter utan dyslexi. Den

assisterande tekniken används som ”ett sätt för en individ att kringgå sina läs- och skrivsvårigheter för att kunna visa sina kunskaper och utnyttja sin fulla intellektuella förmåga” (Föhrer & Magnusson, 2003, s. 24). Studenten med dyslexi kan till exempel få kurslitteraturen inläst så att studenten kan lyssna på texten med hjälp av en speciell CD-spelare. Utifrån Wartofskys indelning kan man kalla den assisterande tekniken för en primär artefakt som används för att kunna tillgodogöra sig de sekundära och tertiära artefakterna.

Keating (2005) kallar den förstärkning av sinnen som ny digital teknik kan medföra för ”protes” (prosthesis). Ordet protes kom från latin via grekiskan, där det betydde ett tillägg, eller att placera något före (pro=före, thesis= att placera)46. Även om Keatings studie rör döva som använder teckenspråk via Internet så syftar inte protes på tekniskt hjälpmedel, utan avser en utökning av begreppet mediering. Istället för att betyda mediering av verktyg ska mediering ses som en process, där användare som lär sig att tillämpa nya verktyg, lär sig att

…enhance and constrain, extend and transform properties of the human body. (Keating, 2005, s. 527).

Att lära sig använda en protes är, skriver Keating, att införliva ny kunskap så att verktyget blir en del av kroppsliga vanor och beteenden. Verktyget blir som Wertsch (2002) uttrycker det, approprierat, användaren har gjort det till sitt eget. Användaren agerar i förening (conjunction) med det medierande verktyget, likt en blind använder den vita käppen som en del av kroppen för att mediera verkligheten (Wertsch, 1991). Alper och Raharinirina (2006) skriver om protes i relation till tekniska hjälpmedel och menar att tekniken kan fungera som en kognitiv protes eller som ett stöd för att genomföra en uppgift eller lära något nytt. Enligt mitt förmenande medför ett sådant synsätt att assisterande teknik blir ett redskap för att assistera. Det tar bort det kompenserande bristtänkandet från det medicinska perspektivet.

Ett verktyg kan bemästras (Wertsch, 2001; Wertsch, 2002), det vill säga man lär sig att använda det (know how). Att appropriera ett verktyg är att göra det till sitt eget. Man kan lära sig använda ett verktyg men ändå inte ta det till sig. Motsatsen till appropriering är att motstå det. ”Detta motstånd kommer av att det kulturella redskapet har meningserbjudanden som inledningsvis inte är intuitivt tillgängliga för individen” (Säljö, 2005, s. 231).

Motstånd mot redskapen kan bero på att verktygen i sig själva är svåra och krångliga att lära sig använda. Säljö (2005, s. 178) tar en vanlig miniräknare som exempel på en framgångsrik artefakt där tekniken inuti är osynlig för användaren, men själva användningen är relativt intuitiv och enkel. Miniräknaren samspelar med människan, det är människan som behöver

definiera det som ska räknas ut och hur det ska räknas och miniräknaren utför operationen. På samma sätt är det när en student med dyslexi använder assisterande teknik. Det är studenten som reflekterar och bestämmer vad som ska skrivas eller läsas och det medierande verktyget hjälper till med vissa led i genomförandet. Artefakten blir ett redskap som ökar individens färdigheter. Den blir en medierande resurs.

Jag använder mig av verksamhetssystem i analysen i ett försök att teckna en bild av en företeelse som finns i ett socialt, kulturellt och historiskt sammanhang. En av aspekterna av företeelsen som jag ser på är delaktighet. I nästa avsnitt definierar jag närmare vad jag menar med det begreppet.