3 Vad är psykologiskt försvar?
3.5 Försvarsvilja och motståndsanda
Försvarsvilja och motståndsanda har, som framgår av genomgången ovan, under lång tid ansetts vara kärnvärden som det psykologiska försvaret ska värna. Det gör att det kan vara motiverat med en genom- gång av hur begreppen har använts över tid.
För den Mossbergska utredningen var värnandet och upprätthål- landet av befolkningens motståndskraft den viktigaste uppgiften för det psykologiska försvaret. Ord som är sammansatta med ordet
motstånd (motståndsvilja, motståndskraft etc.) förekommer ofta i
utredningens betänkande och i dess vanligaste form som motstånds-
anda som utredningen definierade så här:
Motståndsandan är en kombination av vilja till motstånd och andlig kraft till motstånd. För motståndsviljan är främst avgörande att man helhjärtat uppfattar landets sak som sin egen. Men det fordras också att man själv vill medverka i det gemensamma motståndet och ta de risker
97 Dir. 2018:80, s. 7.
98 Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara.
www.regeringen.se/informationsmaterial/2018/06/strategi-for-en-stark-demokrati--framja- forankra-forsvara/Se även direktiven till utredningen Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet (dir 2018:88).
detta medför. Andlig kraft till motstånd har den som kan behärska den fruktan och ångest, den dragning till apati och panik, som kan komma en person att aktivt eller passivt bidraga till uppgivande av motstånd.99
Till skillnad från ord bildade till stammen motstånd förekommer be- greppet försvarsvilja endast sparsamt i Mossbergska utredningen. I avsaknad av tydliga resonemang om skillnaden mellan de olika be- greppen får man nog utgå från att utredningen betraktade dem som nära nog synonyma100 och som något som måste förberedas i fred för
att de skulle kunna upprätthållas och ge effekt i krig.
Kurt Törnqvist, som i många år var forskningschef vid BN, har i en studie år 1975 beskrivit och analyserat utvecklingen, användningen och problemen att definiera begreppen försvarsvilja och motstånds- anda (och närliggande begrepp). Enligt Törnqvist var under 1950-talet begrepp kopplade till motstånd (-anda, -vilja) vanliga inom det psyko- logiska försvaret medan försvarsvilja förekom mer sparsamt. Runt 1960 svänger det och försvarsvilja blir från och med nu det vanligare begreppet.
Törnqvist framhåller att begreppen synes ha fungerat närmast som synonymer som sällan definierades i de texter där de förekom. Det förefaller alltså ha funnits en, som Törnqvist uttrycker det, ”common- sense-uppfattning” om betydelsen vilket gjort att det i det vardagliga arbetet inte innebar några problem att definitioner saknades och att begreppen ofta användes som synonymer.101
För den som mer vetenskapligt intresserade sig för hur det var ställt med befolkningens försvarsvilja och motståndsanda så var det enligt Törnqvist mer bekymmersamt att begreppen inte var defini- erade. Vad var det egentligen som mättes i de årliga opinionsunder- sökningarna? För att hantera detta gjorde BN under 1960-talet vissa ansatser att komma närmare en definition. År 1965 kom en arbets- grupp inom BN så långt att den enades om att se ”motståndsanda” som huvudbegrepp och ”motståndsvilja” och ”försvarsvilja” som underordnade begrepp som gav uttryck för attityder i förhållande till visst handlande. Försvarsvilja definierades då som ”befolkningens
99 SOU 1953:27 s. 53–54.
100 Jfr Petersson, Olof: Medborgarna och det psykologiska försvaret. Petersson skriver med av-
stamp i det tidiga 1950-talet att: ”Dessa två begrepp är besläktade men inte identiska. Inne- börden är inte glasklar men det allmänna språkbruket ger en viss vägledning.”
101 Törnqvist, Kurt: Försvarsvilja och besläktade begrepp, s. 3–9. Se även Modéer, Björn: Defi-
vilja att göra väpnat motstånd vid fientligt anfall”, dvs. att befolk- ningen vill att landets militära försvar används mot den anfallande och motståndsvilja som ”befolkningens vilja att medverka i det civila försvaret”.102
Någon egentlig konsensus om definitionen av de två begreppen tycks dock inte ha infunnit sig och under 1970-talet intensifierades arbetet med att definiera dem. Drivkraften bakom detta synes inte ha varit att hitta metoder för att stärka försvarsviljan och motstånds- andan (detta skulle ju BN inte heller ägna sig åt) utan mera för att avgöra var det var som mättes i de återkommande undersökningarna. Ett sätt att lösa denna knut var att vända på steken så att med för- svarsvilja skulle förstås det som undersöktes med den klassiska frågan ”anser du att man, om Sverige anfalles, bör göra väpnat motstånd även om utgången förefaller oviss?”. Detta, medger Törnqvist, var en nödlösning som inte vann allmän acceptans.103
Törnqvist påpekar att den klassiska frågan inte mäter individens vilja eller benägenhet att själv delta i ett väpnat försvar utan det den mäter är attityden till att Sverige som kollektiv gör väpnat motstånd. Törnqvist kallar detta ”allmän försvarsvilja”.104 Mot detta ställde
Törnqvist den personliga försvarsviljan, dvs. inställningen till att själv delta i landets militära försvar.
Den genomgång som Törnqvist gjorde 1975 ger vid handen att begreppet försvarsvilja i stor utsträckning kunde knytas till attityder till det militära försvaret och väpnad strid medan motståndsvilja/ anda mer kunde kopplas till det civila försvaret, till förmågan att mot- stå umbäranden och psykologisk krigföring. För Törnqvist innebar motståndsvilja något som fanns hos individen medan motståndsanda avsåg samhället, eller befolkningen som grupp. Vidare menade han att motståndsvilja endast kunde finnas vid krig, hot om krig eller vid ockupation. Det måste helt enkelt finnas någon att göra motstånd mot. Givet detta ansåg Törnqvist att försvarsvilja var något som kunde föreligga redan i fred medan motståndsvilja först kunde uppkomma vid krigshot.105 För att beskriva militär trupps och enskilda soldaters
benägenhet att delta i väpnad strid – när det faktiskt pågår en sådan – använde Törnqvist begreppen kampvilja och stridsanda.106
102 Törnqvist, Kurt: Försvarsvilja och besläktade begrepp, s. 9–10. 103 Ibid s. 18–19.
104 Ibid s. 25. 105 Ibid s. 29–34. 106 Ibid s. 41.
I ett avslutande resonemang framhåller Törnqvist att begreppet försvarsvilja ändå kan användas som ett paraplybegrepp för de andra närbesläktade men ändå olika begrepp som kommit att användas; allmän och personlig försvarsvilja, motståndsvilja, motståndsanda, kampvilja och stridsanda.107
Diskussionerna om begreppen försvarsvilja och motståndsanda skulle dock fortsätta även under SPF:s tid. År 1987 disputerade socio- logen Gertie Elsässer på avhandlingen Försvarsvilja och framtidstro som trycktes i SPF:s rapportserie. I SPF:s förord till avhandlingen angavs vad som får antas vara myndighetens officiella uppfattning att den försvarsvilja som mättes i SPF:s opinionsmätningar avsåg ”indi- videns åsikt om huruvida vi som kollektiv, samhälle, nation bör bjuda väpnat motstånd eller inte”. Denna definition är i allt väsentligt över- ensstämmande med den som Kurt Törnqvist angav för det han 12 år tidigare kallade ”allmän försvarsvilja”.108
Elsässer visar i avhandlingens inledning att hon ansåg att den defi- nition som BN och senare SPF använt sig av egentligen var för snäv. Elsässer tänker sig att försvarsviljan skulle kunna ses i ett bredare hot- bildssammanhang som inte bara inbegrep totalförsvaret utan även utrikes-, bistånds- och nedrustningspolitiken. Elsässer anslöt sig ändå, kanske mest av forskningspraktiska skäl, till den definition av allmän försvarsvilja i fred som BN kommit att använda, nämligen viljan att (som samhälle) bemöta ett fientligt angrepp med väpnat motstånd.109
År 1996 gav SPF ut en antologi på temat försvarsvilja. I antologin presenterade SPF:s generaldirektör Björn Körlof en något bredare definition av begreppet försvarsvilja än vad som varit gängse tidigare: Med försvarsvilja förstås oftast ett individfenomen och avser den mentala inställningen till medverkan i och uppslutning kring totalförsvaret.110
Till skillnad från Kurt Törnqvist 20 år tidigare begränsade alltså Körlof inte begreppet försvarsvilja enbart till det militära försvaret. Körlof menade vidare att även pacifister som var vapenvägrare kunde besitta försvarsvilja eftersom det många gånger endast var det väp- nade försvaret de vände sig emot, inte tanken på ett försvar med andra medel. Begreppet motståndsanda ville Körlof definiera så här:
107 Ibid s. 67.
108 ”SPF:s förord” av Per-Axel Landahl. I Elsässer, Gertie: Försvarsvilja och framtidstro, s. 1. 109 Elsässer, Gertie: Försvarsvilja och framtidstro, s. 5–6.
Med motståndsanda förstås oftast ett gruppfenomen och avser grup- pens, kollektivets, samhällets samlade hållning och förmåga vad avser att motstå hot om betvingelse med våld.111
I Körlofs definition är motståndsanda något som byggs upp genom en kombination av försvarsvilja och den fysiska och mentala kraft som behövs för att uthärda de ökade påfrestningar som krig innebär. Det handlar om kunskap om vad krig innebär, förtroende för den politiska och militära ledningen, tilltro till att motstånd lönar sig, att totalförsvaret kan fungera och att kunna stå emot och kritiskt gran- ska propaganda och desinformation.
Under de senaste 15–20 åren har den offentliga diskussionen om behovet av motståndsanda och försvarsvilja varit begränsad. En för- klaring till det är säkerligen den upplevda frånvaron av yttre hot mot Sverige. Besläktat med detta är förmodligen det som Statskontoret är inne på i rapporten Myndigheternas arbete med psykologiskt försvar från 2017, nämligen att ”många myndigheter upplever att begreppen för- svarsvilja och motståndsanda är svåra att relatera till”. Enligt Statskon- toret föredrar många myndigheter i stället att använda begrepp som motståndskraft, tillit, resiliens, uthållighet och källkritik.112
År 2017 gör dock begreppet försvarsvilja på allvar comeback i den offentliga diskussionen, framför allt genom Försvarsberedningens rapport Motståndskraft. Begreppet förekommer flitigt i rapporten dock utan att definieras. Värt att notera är att i Försvarsberedningens rapport är försvarsvilja något som ska finnas i fred och motstånds- vilja något som ska föreligga i krig. Som framgår av diskussionen ovan skiljer sig därmed Försvarsberedningens användning av begrep- pen från de tidigare myndigheterna som ansåg att försvarsvilja var ett relevant begrepp såväl i fred som i krig. Det var också först i krig eller vid beredskapstillstånd som SPF skulle ”bevara och stärka befolkningens försvarsvilja och motståndsanda”.113
111 Ibid.
112 Myndigheternas arbete med psykologiskt försvar, s. 89. 113 Detta uppdrag försvann dock år 2002.