Informationsberedskapsutredningen 1983

Informationsberedskapsutredningen tillsattes och verkade i en tid då frågor om beredskap för kriser i fredstid blivit mer aktuella. Erfaren- heterna av oljekrisen 1973–74 hade visat att det behövdes en bättre förmåga att hantera fredstida kriser och då även de rent informa- tionsmässiga aspekterna av en kris.60 _{Som en följd av dessa erfaren-}

heter gav regeringen Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) år 1976 i uppdrag att ansvara för beredskapsplaneringen för infor- mation vid fredskriser på energiområdet. För detta hade ÖEF skapat Arbetsgruppen för informationsberedskap för fredskris på energi- området (AIF).

År 1981 tillsattes så Informationsberedskapsutredningen, först som en enmansutredning men den vidgades året därpå till en kom- mitté med bredare sammansättning.61 _{Mot bakgrund av att ett nytt}

begrepp var på frammarsch – informationsberedskap – och att ett annat – psykologiskt försvar – föreföll vara på väg ut, är det kanske inte ägnat att förvåna att det i direktiven inte angavs att det var en utredning om psykologiskt försvar som tillsattes. I stället angavs uppgiften vara att se över ”informationsberedskapen vid krig och krigsfara m.m.”.62

I direktiven till utredningen beskrev försvarsministern psykolo- giskt försvar på följande sätt:

Uppgifterna för det psykologiska försvaret kan enligt min mening delas in i två huvudgrupper, nämligen dels att bevara och förstärka försvars- viljan och motståndsandan, dels att skapa förutsättningar för en allsidig och korrekt informationsförmedling i kris- och krigssituationer. Den senare uppgiften kan ses som ett mål i sig samtidigt som den allsidiga

60 _{Energiberedskap för kristid. SOU 1975:61, s. 25.}

61 _{Ett skäl till att utredningens sammansättning ändrades kan ha varit att den ursprunglige}

utredaren på ett tidigt stadium ska ha bestämt sig för att det inte behövdes någon särskild myndighet för psykologiskt försvar. Detta mötte dock stark kritik, inte minst från BN:s kanslichef Per-Axel Landahl som av allt att döma lyckades påverka regeringen som efter en tid satte in Landahl och ytterligare tre personer i den kommitté som tog över arbetet. Om detta se Tubin, Eino: Förfäras ej, s. 23 och Landahl, Per-Axel: Om sanningen skall fram, s. 66–67.

och korrekta informationsförmedlingen är det viktigaste medlet för att bevara och stärka försvarsviljan.63

Försvarsministern påminde också om det uppdrag Statens upplys- ningscentral (som endast skulle verka efter beredskapslarm eller efter särskilt regeringsbeslut) hade att i samarbete med medierna verka för att allmänheten ”utan andra begränsningar än som följer av hänsynen till rikets säkerhet och hänsynen till enskild person fortlöpande får sanna och fylliga upplysningar om totalförsvaret och andra förhållan- den av särskild vikt i rådande läge”.64

I direktiven till utredningen upprepade försvarsministern de van- liga orden om vad psykologiskt försvar var och att en stor del av ansvaret vilade på medierna, partierna och folkrörelserna:

Genom psykologiskt försvar skall vår försvarsvilja och motståndskraft mot främmande propaganda vid krigsfara och krig byggas upp och vid- makthållas. Jag finner det angeläget understryka att i fred åstadkommes detta genom den inneboende styrkan i vår demokrati med fri åsikts- bildning, yttrandefrihet och tryckfrihet i förening med fria massmedier. Det fordras i fred allsidig information om vår omvärld och vår säker- hetspolitik samt dess mål, medel och möjligheter. Enligt min mening bör en sådan information liksom hittills bedrivas av de politiska par- tierna, folkrörelserna, totalförsvarsmyndigheterna m.fl. samt som en del av undervisningen i våra skolor.65

Försvarsministern framhöll också att stora förändringar inträffat i samhället sedan det psykologiska försvaret inrättades i början av 1950- talet. Massmediernas utveckling hade inneburit en enorm utveckling av informationsutbudet och särskilt vad gällde tv och lokalradio. Informationsfrågorna hade också getts ökad vikt inom den offentliga sektorn och det fanns nu inom varje departement en informations- sekreterare och vid de större totalförsvarsmyndigheterna väl utbyggda funktioner för information. I direktiven nämndes också att 1978 års försvarskommitté bedömt att ”fredskriserna kan bli mera omfattande och långvariga än man bedömt tidigare”.66

I betänkandet noterade Informationsberedskapsutredningen, i likhet med 1978 års försvarskommitté, att 1970-talets avspännings- period var över och att motsättningarna ånyo hade accentuerats mel- lan stormaktsblocken. Utredningen var dock positiv i sin bedöm-

63 _{Ibid, s. 142.} 64 _{Ibid, s. 142.}

65 _{Dir. 1981:15 (i Ds Fö 1983:6, s. 141).} 66 _{Ibid, s. 143.}

ning av framtiden och menade att det var ”fullt möjligt att en ny avspänningsperiod tar sin början i vår del av världen”. Utredningen konstaterade att händelser som oljekrisen visat att det kunde finnas mycket stora informationsbehov i samhället kopplat till liknande händelser men att ”utöver dessa synes inga särskilda psykförsvars- åtgärder vara påkallade inom fredssamhällets ram”.67

I de fall där militära konflikter i närområdet kunde förväntas vara nära förestående eller redan pågå skulle dock en intensiv psykologisk försvarsverksamhet vara nödvändig. I ett skymningsläge med starkt ökad spänning i Europa då propaganda och psykologisk krigföring skulle kunna riktas mot Sverige skulle det ställas ”stora krav på infor- mationsberedskapen” och ”vissa psykförsvarsåtgärder” skulle kunna krävas t.ex. att ”motarbeta och bemöta ryktesspridning”.68

En stor utmaning var att kunna gå från ett skymningsläge, till ett läge där Sverige eller våra grannländer var i krig, utan att tappa för- måga på grund av att den fredstida myndigheten BN efter bered- skapslarm skulle ersättas av Statens upplysningscentral. Detta hade uppenbarligen avgörande betydelse för utredningens förslag att lägga ner de två myndigheterna och i stället inrätta en ny; Styrelsen för psykologiskt försvar med uppgifter både i fred och i krig. Eller som det också uttrycktes – ”en central myndighet för psykologiskt försvar och informationsberedskap”. I förslaget ingick också att Totalförsvarets upplysningsnämnd avvecklades och att uppgifterna togs över av den nya myndigheten.69