3.2.1. Språkmiljöer
I Konsensusrapporten (2003) skriver författaren om den stora betydelse yttre förutsätt- ningarna har för barnens läs- och skrivutveckling. Man ska skapa en god läsmiljö som innebär att det ska finnas en naturlig koppling till allt som har med läsning att göra. Det ska göras satsningar på bibliotek, skolbibliotek och på bibliotekarier som kan hjälpa barn i deras sökande efter god litteratur. Barnen ska ges naturliga möjligheter att söka kunskap efter vad som passar deras behov.
Rigmor Lindö (2002) skriver om olika språkmiljöers betydelse för barns läs- och skrivinlärning. Hon redogör för tre olika miljöer – A-, B-, och C- miljö som existerar i skolans värld. A – miljöerna präglas av att läsandet synliggörs och används under hela skoldagen i meningsfulla och funktionella sammanhang. Det pågår en reflekterande läroprocess som bjuder in till en flerstämmig dialog. Det skapas flerstämmighet genom att barnen pratar om sina erfarenheter och blir bekräftade. Genom dialogen ges barnen möjlighet att använda olika språkliga uttrycksformer som uppmuntrar och stödjer var- andra. Det är av stor vikt att barnens läs och skrivförmåga används i väsentliga sam- manhang vilket förutsätter att barnet har förstått skriftspråkets uppgift. I en A-miljö är delaktigheten en viktig ingrediens. I samspelet och dialogen uppmuntras eleverna att uttrycka egna tankar och åsikter eftersom det är en viktig del av förbindelsen mellan ny och tidigare kunskap. I ett C–miljö klassrum råder mer enstämmig undervisning där läraren frågar och barnet svarar. Den reproducerande lärandeprocessen dominerar och barnens kunskaper och färdigheter tränas oftast avskilt och skiljt från ett meningsfullt sammanhang. I klassrummet råder mycket ensamarbete och erbjuds inte alls samma
möjligheter till utveckling som i en A–miljö. B – miljön finns någonstans mellan dessa poler. Efter studier som gjorts av skolverket visar det sig att A-miljöerna var i klar mi- noritet i svenska skolor (a.a.)
Björk & Liberg (1996) beskriver olika miljöers betydelse för inlärning. Klassrum- mets utseende har en stor betydelse för att få en stimulerande och flerstämmig inlär- ningsmiljö som i sin tur stimulerar till en god språkutveckling. Läsandet blomstrar i ett klassrum som är fulla av böcker, av elevernas egenhändigt skrivna skapelser och av annat material som berikar barnens värld. En rik och frodig inlärningsmiljö återger bar- nens intressen och behov samtidigt som det bejakar deras bakgrunder och kulturer. Lä- sandet stimuleras också genom att tillgodose barnens behov av ett attraktivt och lättill- gängligt skolbibliotek samt att man kan erbjuda barnen en rik variation av informations- och kommunikationsmedel som t.ex. datorer.
Bonnier (2001) menar att den sociala miljön har en stark påverkan i barnens inlär- ningsprocess. Det pedagogiska förhållningssättet påverkar inlärningen på ett kvalitativt och ett kvantitativt sätt. En varm och stödjande klassrumsmiljö där läraren respekterar varje barn och samarbete uppmuntras, förbättrar inlärningen. I ett klassrum fyllt med gemenskap kommer barnen att inspireras av varandra och tillsammans bygga upp ge- mensamma upplevelser. Här kan barnen välja ut sitt läsmaterial och läsa både för nöjes skull och för att få information. Barnen ska ges möjligheter att diskutera sina erövrade kunskaper. Genom att arbeta på detta sätt ger läraren barnet nya insikter och erfarenhe- ter. Det är betydelsefullt att ge barnen tid att gå igenom sina upplevelser tillsammans. Lärarens uppgift blir att låta barnen diskutera om innehållet i texterna. Om läraren låter barnen få diskutera innehållet i texterna och att ha åsikter om det så är det utvecklande för barnens förmåga att tänka kritiskt och öka sina kunskaper (a.a.).
Lindö (1998) betonar hemmet och förskolan som grogrund för språkligt växande. Hon hänvisar till Söderbergh (1988) som menar att förskolan och föräldrar utgör en viktig del i barnens läs- och skrivutveckling. Ett naturligt redskap i barnens vardag är leken och genom den skapas förutsättningar för barnens läs- och skrivinlärning. Hon skriver om det viktiga samspelet mellan barn och pedagog och hur det påverkar barns sätt att senare möta utmaningar. Lindö (1998) refererar till Pramling (1991) som menar att både för barnets begrepps- och kommunikativa utveckling har pedagogens profes- sionalitet definitiv betydelse. Enligt Pramling (1991) finns det tre viktiga mått som bör
finnas i den vuxnes beteende: svarsbeteende, vägledning och engagemang. Hon definie- rar svarsbeteende som ett sätt att kunna möta barn med respekt och ta hänsyn till hur barn reagerar, belöna framsteg och skapa varma relationer. I den vägledande rollen tar den vuxne initiativet för barnets beteende som medför att en fostran till självständighet utvecklas. Pedagogens uppgift blir att ligga steget före barnet och hjälpa barnet i sina val. Här spelar språket en betydande roll och Lindö (1998) refererar till Söderbergh (1988) och Vygotskys tankar om den vuxnes viktiga betydelse i det dialogiska samspe- let. Att lyckas är att bygga en grund till en positiv självuppfattning, som i sin tur är av- görande för att våga undersöka, fråga och samspela med andra. Den engagerande peda- gogen upptäcker och involverar sig i barnets upplevelser och handlande. Det positiva samspelet råder. Pedagogens roll blir att genom det språkliga samspelet förklara och uppmuntra barnen att utforska sin omvärld.
3.2.2 Föräldrarnas betydelse för läs- och skrivinlärningen
Föräldrar som läser mycket är modeller i rollen som läsare. Föräldrar gör omedvetet och indirekt mycket som underlättar barnets läsinlärning. Det är vad föräldrarna faktiskt gör som främst ger bar- nen en uppfattning om språkets betydelse och användningsområde (Svensson,1998, s.127).
Svensson (1998) menar att det sociala samspelet i allra högsta grad har en stor betydan- de roll för att barnen ska få en djupare förståelse av de nya ord de lär sig i olika situatio- ner. Barn som växer upp i en rik språklig miljö utvecklar redan i tidiga år intresse för läsning och skrivning. Engagerande föräldrar kan ge barnet viktiga berikande sociala upplevelser där de genom att samtala kan utveckla läs och skrivprocessen.
Frost (2002) benämner föräldrarnas betydelse för barns läs- och skrivinlärning. Han citerar Clark (1976) och Durkin (1966) som har forskats om barn som lär sig läsa tidigt och där det har visat sig att hemmet har spelat en betydande roll. Hemmen har i hög grad kännetecknats av skriftspråkliga aktiviteter och skriftspråket var en del av vardags- livet. Skriftspråket blev ett naturligt sätt i barnens liv. Frost (2002) menar att när hem- met kännetecknas av ett naturligt förhållningssätt till skriftspråket och där även de vux- na agerar förebilder och medaktörer, kommer skriftspråket att ingå i barnets identifika- tion med de vuxna och som blir en del av barnets personlighet. Barnet får i lugn och ro upptäcka och forma de förmågor som de klarar av här och nu. För barn som är benägna för läs och skrivsvårigheter är en sådan trygg miljö av största vikt.
Myrberg nämner i Konsensusrapporten (2003) att föräldrar spelar en viktig roll när det gäller högläsning för sina barn, även om de själva inte ser sig själva som goda läsa- re:
Det händer att föräldrar som själva har läs- och skrivproblem inte vågar läsa för sina barn. De måste uppmuntras att göra det. Även om de inte läser tekniskt perfekt låter de sina barn möta skriftspråks- ordförråd och meningsbyggnad genom högläsning (s.40).
Han skriver vidare i rapporten att högläsning är ett viktigt pedagogiskt redskap som ska användas i det förebyggande arbetet mot läs- och skrivsvårigheter och att det även gäller för äldre barn och ungdomar, särskilt för barn med läs eller språkproblem.
Arnqvist (1993) framhåller om det positiva med föräldrarnas engagemang i sitt barns läsutveckling. Även han betonar vikten av högläsning och ger exempel på hur en god läskultur kan uppstå:
Barnet väljer själv en bok som det vill höra Barnet kan se och följa med i texten Barnet kan delta genom att vända blad
Barnet kan delta genom att återberätta kända delar av sagan Barnet kan avbryta och ställa frågor eller ge kommentarer (Arnqvist, 1993, s.116)
Att hemmet har en central betydelse beskriver Leimar (1974). Hon menar att skolan måste ha en öppenhet gentemot hemmen. Föräldrar måste uppmuntras att ofta besöka skolan och ta del av barnens arbete. Känslan av delaktighet är viktig för att skapa en förståelse för vad skolan innebär för deras barn och samtidigt förstå den betydande roll jag har som förälder. Föräldrarna är en viktig resurs och kan ge barnen värdefullt stöd vid läsinlärningen.
3.2.3 Lärarens betydelse för läs- och skrivinlärningen
Hög lärarkompetens är den mest betydelsefulla ingrediensen i pedagogik som lyckas utveckla elevernas läs- och skrivförmåga och förhindra att läs- och skrivproblem upp- kommer (Konsensusrapporten, Identifiering, diagnostik samt specialpedagogiska insat-
ser för elever med läs- och skrivsvårigheter, 2005). Vidare ger oss rapporten en bild av
den skickliga läraren som äger grundliga kunskaper om barns språkliga utveckling, om läs och skrivprocessen och av ett organiserat och strukturerat arbetssätt där elevernas förmåga och strategier tas tillvara. Lärarens välplanerade och metodiska arbetssätt mås-
te kunna skapa motivation hos eleverna och undervisningen måste upplevas som viktig av varje elev. Den erfarna läraren behärskar många metoder, arbetssätt och material. Undervisningen baseras på det arbetssätt som passar gruppen eller den enskilde eleven bäst vid en given situation och där läraren anpassar sitt arbetssätt till elevernas utveck- lingsnivå. Läraren ger tydliga signaler om att hon vet varför och med vilket syfte hon väljer att arbeta på ett visst sätt vid ett visst tillfälle. Den skickliga läraren har strategier för hur man fortsätter en medveten och målinriktad läs- och skrivpedagogik även efter de inledande skolåren (a. a.).
Frost (2002) betonar lärarens personlighet. En empatisk och förstående lärare ger barnen utrymme att utveckla självkänsla och självförtroende som utgör grunden till för- ändring. Lärarens personliga kvaliteter spelar en stor roll för barnens utvecklingsmöj- ligheter. En bekräftande lärare har förmåga att se varje enskilt barn så att barnet känner sig sedd som person och får respekt för sina problem. Läraren vägleder barnet genom de svårigheter som uppkommer utan onödiga motsättningar. Lärarens uppgift är att leda och ansvara för undervisningen för att så småningom dela ut ansvaret på eleven. Under- visningen måste planeras på ett sådant sätt så att eleverna kan delta i den, trots att de till en början inte förstår det som lärs ut. Läraren har en situationsförståelse som eleverna ännu inte äger, men över tid kommer detta att förändras och eleverna kommer efter hand att förstå vad undervisningen går ut på och på så sätt uppnå samma situationsför- ståelse som läraren. Det handlar om ”learning by doing”.
Frost instämmer i Gomberts syn på den språkliga utvecklingen vilket innebär att man måste ha erfarenhet av hur en process fungerar innan man kan ta upp processens enskilda element (Frost, 2002, s.97). Lärarens uppgift blir att leda eleven genom denna process så att eleven får den erfarenhet som den behöver. När läraren ser att eleven del- tar aktivt i lärandet får eleven större ansvar och lärarens uppdrag blir att hädanefter stöt- ta eleven efter behov. Hon måste alltså utgå från helheten för att successivt låta under- visningen bli mer konkret och detaljerad. Detta fordrar att läraren är inkännande och äger goda kunskaper om läroprocesser.
Att vara trygg i sin yrkesroll är ytterligare en betydande faktor hos lärare i arbetet med barnen. Att ha en reflekterade undervisning innebär att du som lärare kan möta det enskilda barnet där det befinner sig i sin utveckling och ge de utmaningar som just det barnet behöver. Som lärare måste du väcka barnens lust att läsa och skriva. Det gör man
genom att läsa ofta och genom att agera bra modeller inför barnen. Det är viktigt att uppmuntra barnen att läsa och ge läsning mycket tid i skolarbete (Frost, 2002).
Taube (2002) betonar lärarens viktiga roll. Hon beskriver livet i klassrummet som en ”varm och positiv atmosfär, som kännetecknas av en accepterande inställning och förståelse för olika elevers olika behov, ger ett inlärningsvänligt klimat” (s.102). Hon menar vidare att lärarens viktigaste uppgift är att acceptera barnet och samtidigt se bar- nets starka och svaga sidor. Genom att acceptera barnet visar läraren att det är någon som är värt att få lärarens uppmärksamhet vilket i sin tur genererar i att barnet vågar göra misslyckanden. Om du som lärare ska kunna ge barnen denna trygghet så måste du själv ha en positiv självbild. Det är genom att acceptera oss själva som vi blir mer var- ma, toleranta och accepterande mot andra och det är en fruktsam och uppmuntrande atmosfär för barnens lärprocess. Lärare som är trygga i sin yrkesroll, och har en tro på det de gör och samtidigt har en positiv attityd till sig själva bidrar till att skapa bra rela- tioner till eleverna som kännetecknas av förståelse, empati, värme och vänskap. Arbetet i klassrummet är ofta flexibelt och grundar sig på elevernas behov och inte på lärarens. En positiv miljö gör att människor växer och utvecklas. En viktig del i detta är respekt. En annan självförtroendeskapande åtgärd är enligt Taube att behandla varandra med respekt. Elevernas självrespekt ökar om du som elev behandlas respektfullt av både lä- rare och andra elever. Hon menar också att kontroll i form av tydliga och konsekventa markerade gränser är ett sätt att bygga trygghet och självtillit. Att sätta gränser är att bry sig om. Frihet under ansvar är viktigt för elevernas skolarbete. Eleverna måste inspire- ras att utrycka egna åsikter och värderingar, fatta egna beslut och pröva nya idéer. Lära- ren har som uppdrag att vägleda alla elever i klassrummet så de lär sig acceptera var- andras olikheter och svagheter. Ett positivt klassrumsklimat präglas av positiv uppmärk- samhet av både elever och lärare (Taube, 2000).