Lev Vygotsky föddes i Vitryssland samma år som Piaget. Han arbeta med psykologisk forskning och det resulterade så småningom i att han år 1925 doktorerade i psykologi. Under den tioårsperiod som han fick till sin disposition publicerades många viktiga ve- tenskapliga arbeten (Imsen, 2000).
Om vi enligt Imsen (2000) gör en historisk tillbakablick om olika teorier så inser man att Vygotsky har haft en stor påverkan på dagens forskning när det gäller läs- och
skrivprocessen hos barn. Han påvisar ett starkt samband mellan språk och tanke. Redan när vi föds tillägnar vi oss ett logiskt och viljemässigt tänkande via omgivningen. Språ- ket är socialt betingat och som utvecklas för att människor ska kommunicera med var- andra. Vygotsky menar att barnet utvecklas från det sociala till det individuella därför är barnet kompetent att utföra en handling i samspel med andra innan det ensamt kan utfö- ra handlingen. Barnet utför handlingar med hjälp och därefter utan hjälp. Piaget ansåg att utvecklingen går från det individuella till det sociala. För att ta reda på nivån på vad barnet förmår, måste vi bedöma vad barnet skulle kunna göra med hjälp och stöd och vad barnet kan tänkas klara av på egen hand. Skillnaden mellan dessa två nivåer kallas den proximala utvecklingszonen eller den närmaste utvecklingszonen (a.a.).
Figur 2.1 Den proximala utvecklingszonen/närmaste utvecklingszonen. Vygotskys theory of the "Zone of Proximal Development" ZPD, (källa: Atherton 2005).
Varje barn kan med hjälp av en vuxen eller en äldre kamrat klara mer än på egen hand, men bara inom gränserna för sin egen utvecklingsnivå. En viktig grundtanke är att bar- nen ska få lära sig att läsa och skriva tillsammans med andra, både barn och vuxna. Det är i det sociala samspelet med andra och i mötet med dem som kan mer, som barnet ges möjlighet att både på egna och på andras villkor få växa. ”Det som ett barn kan klara av tillsammans med andra idag, kan han/hon klara på egen hand i morgon” ( Björk & Li- berg, 2003, s.13). Basen är barnets historia medan utvecklingszonen är framtidens po- tential. Den vuxne måste vara aktiv och i dialogen får den vuxne en uppfattning om bar- nets begreppsutvecklingsnivå. Begrepps och språkutvecklingen börjar i en gemensam
upplevelse som den vuxne och barnet utforskar tillsammans. Leimar (1974) menar att den vuxne bör sikta in sig inte så mycket på de mogna utan på de mognande funktioner- na. Språket är bryggan mellan de vuxnas kunskaper och barnet. Allt språkande och lä- rande existerar i ett socialt sammanhang där varje människa bär sin egen del av sin kul- tur och sin historia. Barnet utvecklar ett logiskt och viljemässigt tänkande via kulturar- vet, inte utifrån medfödda anlag. Språket är ett viktigt redskap när barnet samspelar och utforskar omvärlden. Både Vygotsky och Piaget lyfter fram en växelverkan mellan det inre och yttre och mellan arv och miljö. Skillnaden mellan de två teorierna är att Piaget framhåller arvet och Vygotsky betonar barnets språkliga miljö (Lindö, 2000). Det be- gynnande språket bygger upp grunden för tänkandet. När barnet börjar prata med sig själv gör det också erfarenheter som sedan internaliseras som tänkande. Lindö (2002) refererar till Vygotsky teorier och talar om egocentrerat tal vilket innebär att språket och handlingen är delar av samma situation och fyller tillsammans en funktion. Barnet an- vänder språket för att kunna klara uppgiften. Han anser att ordet föregår förståelsen. Efter hand utvecklas det egocentriska talet hos barnet på det inre planet. Barnet använ- der språket för att planera, bestämma och tänka för sig själv. Han menar också att sam- spelet mellan barnet och den vuxne är centralt för både begreppsutvecklings och språk- utvecklingen. Eleven måste aktivt delta i den pedagogiska processen och vara huvudak- tör i samspelet mellan sig själv och den vuxne. Känslan av delaktighet skapar bättre förutsättningar för eleven i inlärningsprocessen. Inlärningsprocessen måste bestå av aktivitet och även att man aktivt samspelar med sin omgivning. Allt det som händer i människans verklighet blir på så sätt viktiga ingredienser i den fortsatta utvecklingen (Lindö, 2000).
Enligt Vygotsky (1999) är all kommunikation viktig för barnets språkutveckling, detta stämmer även med Piagets tankar. De menade att barnets nya erfarenheter var vä- sentliga för språkutvecklingen och att vuxna är betydelsefulla när barn ska lära sig hur språket kan användas. De vuxna runt barnet är viktiga modeller för att utveckla barns språk. De var överens om att barn inte tänker på samma sätt som vuxna och att det var viktigt att ta reda på vad barnen kunde göra och vad de gjorde. Piaget menade att bar- nets sätt prata är personligt och egocentriskt medan Vygotskys menade att barns språk är socialt och kommunikativt. Hans tankar var att språk och handling är starkt knutna till varandra och att språket är den aktiva handlingen. För att utveckla en förståelse och
kommunikation i barndomen måste handlingarna kännas meningsfulla. Han skriver om hur en lärare i sin undervisning måste arbeta för att få barnet att känna meningsfullhet. Språket blir redskapet för tänkandet och att sambandet mellan tanke och ord är en le- vande process och att tänkandet blir till genom orden (Vygotsky, 1999).
Barnets tänkande förändras av den undervisning som läraren ger och det är vad barnen gör i förskola och skola som är viktigt – inte vad de har i huvudet. Vygotsky menade att det som finns i huvudet har föregåtts av yttre aktiviteter. Strandberg (2006) beskriver Vygotskys tankar om att det finns fyra viktiga förutsättningar för lärande och utveckling. Det första är den sociala där all utveckling sker i interaktion med andra. Det andra är medierad där vi behöver verktyg som hjälper oss i vårt tänkande, yttre aktivitet med hjälp av verktyg föregår inre tankearbete. Den tredje är situationsbunden dvs. män- niskans aktiviteter äger rum i specifika situationer. Vilket innebär att det är lättare att lära sig att läsa i en miljö som innehåller texter än i en miljö som inte gör det och det fjärde kännetecknet för aktiviteter som leder till lärande och utveckling är att de är krea- tiva – de passerar givna gränser. De vuxna måste leda och stödja barnet i aktiviteter som utmanar barnets mentala förmåga. På så sätt inspireras det att söka nya kunskaper. Bar- nets intresse och sociala samspel föds både i undervisningstillfället, men även i naturli- ga situationer där lärarens roll blir att ge barnet handledning och stöd i det som väcker intresse. I samspelet med andra lär sig barnet att klara av uppgifter. I den medierade undervisningen görs reflektion över sitt sätt att tänka och lösa problem vilket genererar till att skapa en högre medvetenhetsnivå (Strandberg, 2006).
Den ryske språkforskaren Bakhtin utvecklade sina teorier om dialogism. Han me- nade att ”livet är dialogiskt till sin natur” och ”jag existerar bara genom mitt förhållande till andra” (s. 45). Att leva innebär att engagera sig i en dialog, att ställa frågor, lyssna, svara och så vidare. Enligt Bakhtin uppstår kreativ förståelse genom att olika röster sammanförs med varandra. Det muntliga och skriftliga språket kan på så sätt samspela för att skapa det bästa för läroprocessen. Med detta menar han att det flerstämmiga klassrummet skapas (Lindö, 2002).
4 METOD
I metodavsnittet presenteras hur vi har gått tillväga då vi valt metod för denna studie. Här för vi ett resonemang kring den metod vi valt samt alternativa metoder. Här pre- senteras hur vi förberett oss inför våra intervjuer och hur vi resonerar kring val av re- spondenter. Vidare redovisas hur vi gått tillväga under själva intervjuförfarandet och hur vi sedan bearbetat våra data. Under detta avsnitt resonerar vi även kringstudiens tillförlitlighet och forskningens etiska aspekter.