Carrigan (1998) hävdar att misslyckad marknadsföring till seniorer i många fall bygger på att marknadsförare har bristande förståelse och kännedom om denna målgrupps behov. Hon anser att detta i många fall beror på att marknadsförare har en tendens att se alla seniorer som en homogen grupp av kunder som är svåra att tillfredsställa.
Solomon & Bamossy (1999) tar upp Heinz och ett cykelföretag i Holland som tydliga exempel på marknadsföringskampanjer som har fokuserat på seniorer som har misslyckats för att de har påmint människor om deras ålder, eller den åldersgrupp de tillhör på ett mindre smickrande vis. En analytiker på Heinz upptäckte att många äldre människor köpte barnmat till sig själva för att storleken på de mindre portionerna passade dem bra och att maten var lättuggad. Därför valde företaget att tillverka en produktkategori för just denna målgrupp (äldre människor som inte åt mycket och hade mindre bra tänder). Följderna blev att produkten floppade för att få seniorer köpte produkten som placerade dem i en kategori för personer som åt lika mycket som ett litet barn och hade dåliga tänder. Istället valde seniorerna att köpa barnmat och ta till en vitlögn och påstå att maten var till barnbarnen. I Holland är cyklar ett populärt och ett bra sätt att transportera sig med. Ett företag valde att designa och tillverka en cykel speciellt för seniorer. Försäljningen av seniorcykeln blev en flopp när marknadsföringen siktade in sig på en specifik åldersgrupp. Istället valde Hollands seniorer att köpa vanliga cyklar som fick dem att känna sig yngre.
Nielson och Curry (1997) hävdar att liknande misslyckande hade lätt kunnat undvikas om marknadsförarna avstått från att använda negativa ord som: senior, äldre eller pensionär, i marknadsföringen. Wolfe (1997) förklarar att marknadsföre i sin strävan att ta reda på skillnaden mellan de äldre och yngre konsumenterna ofta fokuserar på de negativa sidoeffekterna av åldrande. Det leder till att de ser åldrande som en negativ upplevelse och att det uppmuntrar dem att ömka seniorerna. Han hävdar att generellt så är äldre människor mer nöjda med sina liv, jämfört med de yngre. Oförmågan hos marknadsförarna att ha en positiv inställning till sitt eget åldrande skapar därför en barriär att förstå de äldre konsumenterna. Istället anser han att de bör framföra de goda sidorna av åldrandet i marknadsföringen.
Moschis & Mathur (2006) konstaterar att seniorers relation till seniorrabatter är något som bör beaktas då rabatterbjudanden kan uppfattas på väldigt skilda vis. De anser att åldern inte nödvändigtvis är huvudfaktorn för hur äldre personer ser på seniorrabatter och äldre människor i reklam för produkter och tjänster speciellt för en specifik åldersmålgrupp. Däremot är det när seniorerna ser sig själv tillhöra en speciell åldersgrupp som relationen mellan deras subjektiva ålder och en äldre målgrupp blir mer påtaglig. Carrigan (1998) stärker detta påstående genom att förklara att forskning visar på att äldre människor allmänt inte ser sig själva som gamla. Många av de seniorer som Moschis & Mathur (2006) intervjuade uttryckte missnöje över annonser med äldre modeller och talesmän, men skälet till deras missnöje var inte alltid speciellt tydligt uttryckt.
En kvinnlig senior med en subjektiv ålder på 40 år som blev intervjuad uttryckte sig väldigt känslomässigt och kraftfullt mot åldersrelaterad marknadsföring: ”Utifrån den reklam som
riktar sig till min åldersgrupp upplevs det som om vi var redo för graven”. En annan kvinnlig
senior med en subjektiv ålder på 52 år uttryckte sig på följande vis: ”Jag upplever det som om
att de vill placera människor i ett fack och framställa dem som stöpta i en och samma form. Att det skulle vara så enkelt att placera människor i specifika fack enbart efter deras ålder tror jag inte är möjligt. Dessutom tror jag också att äldre människor och även jag som är på väg att bli en av dem är mycket yngre till sinnet än de som vill placera dem i specifika fack”.
De upptäckte att seniorer som hade en högre subjektiv ålder jämfört med de som hade en lägre subjektiv ålder var mer tillmötesgående mot seniorerbjudande och utnyttjade gärna dessa erbjudanden. En kvinna med en subjektiv ålder på 40 år svarade att: ”Det finns säkert
några seniorbjudande som är bra, men jag har inte utnyttjat dem för just nu så känner jag mig inte så gammal, även om jag tillhör den ålderskategorin numera”. Å andra sidan så hade
de intervjuade personerna som accepterat sin ålder och med en högre subjektiv ålder inga problem med att använda sig av seniorerbjudande. En man med en subjektiv ålder på 55 år svarade att han inte hade några problem med seniorerbjudande oavsett vad det handlar om.
”Får jag en seniorrabatt på en hamburgare på Burger King, eller får köpa en tröja billigare för att jag klassas som senior köper jag det, 10 procent är 10 procent”, sa han. De kunde
fastställa att generellt så var åldersgruppen 50-54 mer benägna att undvika att använda sig av seniorerbjudande medan åldersgruppen 55-64 var mer öppna och åldersgruppen 65+ hade inga som helst problem med att ta till vara på seniorerbjudande. Sammanfattningsvis kan sägas att känsligheten är större hos ”yngre-gamla” jämfört med ”äldre-gamla”.
Nielson och Curry (1997) hävdar att marknadsföring som är självcentrerad och starkt bygger på envägskommunikation har haft föga framgång hos seniorerna. De menar att seniorerna föredrar raka motsatsen. För att de har en mer osjälvisk läggning och att de i större utsträckning kräver en tvåvägskommunikation. Även Wolfe (1997) anser att seniorer är mindre själviska. Han menar att man sällan ser äldre människor visa ett utpräglat själviskt beteende och att detta starkt påverkar deras kundbeteende under deras åldrande. Solomon & Bamossy (1999) tror att många konsumentprodukter kommer att bli mer sympatiskt mottagna av seniorerna om de är utformade så att seniorernas fysiska begränsningar inte försvårar användandet av produkten.
Carrigans (1998) förklaring till att produkter med de egenskaper som Solomon & Bamossy (1999) nämner ovan kommer ut på marknaden, baserar hon på det faktum att många marknadsförare är yngre människor med kortare livserfarenhet som inte upplevt de fysiska begränsningar som uppstår senare i livet. Solomon & Bamossy (1999) tycker att ofta har estetiska och specialdesignade förpackningar förmågan att bli svårhanterade för de personer som har fysiska begränsningar. Som ett tydligt exempel på detta fenomen tar de upp de svåröppnade mjölkartongerna som många äldre människor har problem med. De anser även att förpackningarnas storlek är viktig att reflektera över för att många av dagens förpackningar inte är storleksanpassade för små familjer, änkor, änklingar och andra singelhushåll. Inte alltför sällan så är kuponger inte anpassade för dessa grupper. Enligt dem ska en seniorvänlig förpackning ha tydlig text, inte vara för tunga och ha en något mindre storlek. De vill även se att förpackningsdesigner tar hänsyn till kontrastfärger för att ett åldrat öga har det svårare att
se bakgrundsfärger på förpackningar. Speciellt grönt, blått och violetta färger blir svåra att se. Ju mer lika färgerna på förpackningen eller annonserna är, desto svårare får ett gammalt öga att se det, därmed får de mindre uppmärksamhet.