Det låg något i Ola Hanssons ord om det nya som trängde fram. En av de många vägarna var folkhögskolorna. Rörelsen kom ju från Danmark och nådde Skåne i slutet av 1860-talet. Den danska och svenska folkhögskolan skiljer sig åt genom att den svenska hade tydligare inriktning på naturvetenskapliga ämnen, på samhälls- och yrkesorientering och över huvud taget på kunskaps- inhämtning. Den blev en betydelsefull förbindelselänk mellan allmogen och den akademiska världen. Folkhögskolan i Åkarp, som tillkom på initiativ från en ung lantbrukare, fick sin första föreståndare i Leonard Holmström. Han var själv en typisk bondpojke med läshuvud från början; han kom från Västerstad. Han hade disputerat i geologi och blivit en lovande docent. Men nu, 1868, tillträdde han efter någon tvekan sin tjänst vid Hvilan. Hans fästmö Hedvig Nordström var den som hade övertalat honom att ta tjänsten, och de ledde sedan skolan tillsammans i fyrtio år fram till 1908. Leonard Holmström efterträddes av Enoch Ingers, också en lundaakademiker. Hedvig, eller Hedda, var den som såg till att flickor fick egna kurser vid skolan redan från 1873.
Under ett par år på 1870-talet verkade där också som lärare Albert Ulrik Bååth, som hade disputerat i nordiska språk med fornisländska som speciali- tet. Bååth kom under de här åren att skriva dikter som gjorde honom till den förste i raden av skånska poeter, en som på ett nytt sätt skildrade det skånska landskapet med dess dagrar och ljud. Denna folkhögskola blev också viktig i den nynordiska rörelsen och för de skandinavistiska idealen som återupplivades på 1870-talet; man har kallat den ett ”kulturskandinavismens högsäte”.
Martin Weibull verkade i samma anda med inriktning på det provins- historiska – därav bland annat utgivningen av dialekttexter som nämndes förut – och skånsk lokalhistoria i ett dansk-svenskt perspektiv. Naturligtvis var studentnationerna en viktig förbindelselänk mellan hembygden och det akademiska Lund och bidrog till att pojkarna från landet kunde få en naturlig hemmastaddhet i den nya staden utan att förneka den miljö som de kom från. För pojkar handlade det ju om.
En kvinna, Eva Wigström, som hade gott huvud och stor energi, fick utan att själv vara akademiker en roll i förbindelsen mellan allmogen och forskarvärlden.
den skånska allmogen och det akademiska lund
Hon var bonddotter från Rönneberga och blev tidigt intresserad av folkupp- fostran och folkbildning. Viktigt för att förstå hennes insatser är hennes danska kontakter. Hon kom till Askovs folkhögskola och mötte där Frederik Lange Grundtvig och hans bror Svend Grundtvig. Genom dem väcktes intresset för folklivsforskning hos henne. Det var typiskt för den tidens folkhögskolor att lärarna uppmuntrade sina elever att samla in folklore, och Eva Wigström blev en entusiastisk samlare. Dessutom tog hon med sig folkhögskoleidén hem och var med om att starta en folkhögskola i Ramlösa 1874.
Romanen För fyrtio år sedan. Taflor ur skånska folklifvet (1870), är baserad på hennes egna barndomsminnen och har stark betoning av det typiska i en sådan västskånsk bondemiljö som hon vuxit upp i. Det är en välskriven roman med både idylliska och mindre tilltalande sidor av folklivet åskådligt invävda. Bland annat handlar det om flickor som blir bortgifta mot sin vilja – ett tema som återkommer påfallande ofta i den här litteraturen. Långt senare, 1891, återvände hon till detta stoff i en skrift som heter Allmogeseder i Rönnebärgs
härad på 1840-talet, en mer vetenskapligt upplagd framställning. Hennes stora
bedrift blev den ihärdiga och framgångsrika insamlingen av skånsk folklore; hon vandrade runt i härad efter härad och sökte energiskt sina olika sagesmän och sageskvinnor. Maria Ehrenberg har skrivit en doktorsavhandling om hennes sagouppteckningar och de sagor hon skrev med bakgrund i de egna uppteck- ningarna; hon var en på sin tid ganska känd författarinna under signaturen Ave. Maria Ehrenberg betonar att Eva Wigström som kvinnlig insamlare och därtill själv bonddotter hade försteg framför sina manliga kolleger från bor- gerlig miljö. Men hon hade det inte lätt som kvinna och icke-akademiker och därtill skåning. Hennes verk blev ofta förbisedda och njuggt behandlade av herrarna i Stockholm som skulle ge ut hennes uppteckningar, Artur Hazelius och Johan August Lundell. Men desto mer uppskattades hon av folklivsfors- karna i Danmark, och så hade hon en hygglig man som hjälpte och stöttade henne i arbetet. Hennes insamlade material är alltjämt en ovärderlig källa till kunskaper om den skånska allmogens folktro och föreställningsvärld. I modern tid och här i Lund har hennes verk och minne haft en beskyddare i Nils-Arvid Bringeus, som har utgivit eller återutgivit hennes arbeten.
Ola Hansson är ett exempel på hur den skånska allmogen och det akademiska Lund möttes. Han kom från ett lantbrukarhem i Hönsinge. En bror tog över gården, en annan blev folkhögskolelärare. Ola Hansson själv tog studentexamen i Lund och blev kandidat 1882. Han kom att ogilla mycket av det han upplevde i studentvärlden och blev journalist, kritiker och författare, bland annat till ett
louise vinge
par tidiga diktsamlingar (1884, 1885) som gav den skånska hembygdspoesin ett nytt stämningsläge och själsdjup. Som förut nämndes kritiserade han Wranér och för övrigt också folkhögskolerörelsen. I en självbiografisk bildningsroman,
Resan hem (1895), skildrar han bland annat studentlivets mindre tilltalande
sidor men också internationellt bohemliv. I en senare roman, Rustgården (1910), skildrar han sitt barndomshem. Ett tema i båda verken är nödvändigheten för människan att utvecklas i sin ursprungsmiljö, en sorts jordmystik som hörde den tidens europeiska tänkande till.
En som däremot engagerade sig i folkhögskolerörelsen var Ola Hanssons syssling, filosofiprofessorn Hans Larsson. Han var själv folkhögskolelärare en tid i sin ungdom och kom att intressera sig för folkbildningens och pedago- gikens problem som filosof och akademiker. På både prosa och vers har även han skildrat Skåne och stannar då ofta upp i brottet med barndomsvärlden, det gamla trygga mot det nya och de tankar och känslor som det väcker. Under första världskriget, år 1916, kom hans märkliga bok Hemmabyarna, Världs-
betraktelser i femton kapitel. Det är en blandning av minnesbilder från tiden
omkring 1900 och samtal med folk i byarna om tidshändelserna. Det är både filosofi och folklivsskildring i ett associativt flöde. Här om någonstans möts det akademiska och det folkliga jämställt och nära.
En annan företeelse som också bidrog till att förbinda det akademiska Lund med allmogen i början av förra seklet var de så kallade bondföreläsningarna. 1898 bildades i Lund Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar, och det var i dess regi som professorer som Seved Ribbing, Johan C.W. Thy- rén och många andra gjorde sin kulturella värnplikt – också yngre akademiker deltog i denna bildningsverksamhet. Den var understödd av statsanslag och kunde, som Carl Fehrman skrev i sin universitetshistoria, ge de flitiga en del ekonomisk reveny; han berättar att flera professorsvillor byggdes med bidrag från dessa föreläsningar.
Carl Wilhelm von Sydows insatser bör vi också se här – bland annat grun- dade han Folklivsarkivet i Lund. Det var den danska folkminnesforskningen som först inspirerade honom, men han gick senare andra vägar. Sin bok om honom inledde Nils-Arvid Bringeus så här: ”Som skolpojke lyssnade jag den 9 februari 1941 till docent Carl Wilhelm von Sydow i föreläsningsföreningen i Örkelljunga, där far var föreståndare. Han talade om ’Våra folkminnen’ och följde som alla andra föreläsare med hem och drack kaffe efteråt.” Sveriges främste folklorist kallar Nils-Arvid Bringeus honom. Han hade i sin ungdom varit folkhögskolelärare i omgångar, han var väl hemmastadd på Hvilan och
den skånska allmogen och det akademiska lund
var mycket engagerad i folkhögskoleväsendet. Bland annat fann han att insam- lingen av folkminnen var en tacksam uppgift för eleverna där.
Theodor Tufvesson är en annan gestalt som jag gärna vill påminna om. Han var född i Borrby och tillhörde en gammal bondesläkt. Han kom till Lund och blev fil. kand. med konsthistoria som huvudämne 1911. Han beundrade Vilhelm Ekelund, han umgicks med Anders Österling, han läste sin samtids poesi, både den svenska, den danska och den tyska. Han skrev dikter som kom ut med omslag ritat av den gode vännen GAN. Han var en tid amanuens på Kulturen, men han blev senare lärare vid folkhögskolan i Tomelilla. Han var starkt engagerad i hembygdsrörelsen och skrev flitigt lokalhistoriska essäer. I sina dikter använde han gärna folkliga föreställningar och figurer, sådana som forskningen intresserat sig för. Han hade under sin tid på Kulturen kommit in i den föremåls- och traditionsforskande etnografin och gjorde bland annat uppteckningar om bäckahästen, som resulterade i en uppsats i von Sydows tid- skrift Folkminnen och folktankar (1916). Han skrev en dikt som han dedicerade ”Till de skånska bondeväverskorna”. Den har samband med det stora intresse för folklig textilkonst som hade ett centrum på Kulturen. Därifrån beställde man också arbeten just av de här duktiga väverskorna, och det blev på så sätt ännu en förbindelse mellan Lund och kvinnorna ute på landet.