Vid 1800-talets början kom flertalet lundastudenter från hem på den sydsven- ska landsbygden. Mer än en fjärdedel av dem var prästsöner; bondsönerna var något färre. Längre fram kom prästsönernas antal att minska, bondsönernas att öka. Studenternas lantliga ursprung visade sig i nöjeslivet. Man brukar berätta att karnevalerna har sin rot i ett första maj-firande 1849 som hade formen av ett bröllopståg.
Det var nog länge så, att den pojke som inte kunde eller ville överta gården, fick läsa i Lund i stället, som det näst bästa. Det berättas att när Herman Nils- son Ehle blev professor 1915 och man gratulerade hans mor till framgången, så lär hon ha sagt: ”Ja, det fanns ju ingen gård åt honom.” Och det är inte svårt att hitta fler exempel på folk som kommit från gårdar ute på landet och blivit framstående akademiker. Martin P:son Nilsson var både antikforskare, religionshistoriker och folklorist; bland hans många arbeten kan nämnas Årets
folkliga fester från 1915.
Det akademiska intresset för folkliv och dialekter blomstrade upp vid 1800-talets mitt. En stor bedrift utförde Johan Ernst Rietz, som hade dispute- rat 1838 och blivit docent i filosofi (han var bland annat ledamot av Fysiogra- fiska sällskapet). Som kyrkoherde i Tygelsjö arbetade han på 1860-talet fram det ”utomordentligt innehållsrika” verket Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver
svenska allmogespråket (1862–67). Det är ”fortfarande vår enda heltäckande
ordbok över de svenskspråkiga dialekterna”, för att citera Nationalencyklope- din. Efter några turer kom den på 1870-talet att tillhöra Gleerups förlag, där den återutgavs i faksimil 1962.
Här kan det vara på sin plats att kommentera ordet ”allmoge”, som före- kommer såväl i Nils Bruzelius’ titel som i titeln på Rietz ordbok och alltså har
louise vinge
varit väl etablerat på 1860-talet. Det betecknade folk som levde av lantbruk och boskapsskötsel och andra yrkesmän på landet som smeder, skomakare eller skräddare. Numera används ju inte ordet om dagens lantbruksfolk, men det var ännu på tjugotalet helt gångbart. Man kunde tala om ”den svenska allmogekulturen” och om allmogen som en särskild klass. Ordet hörde intimt ihop med folklivs- och folkminnesforskningen och dialektstudierna och dessa ämnens tidigare historia.
På 1870-talet stiftades landsmålsföreningar runtom i landet; här i Lund skedde det 1875. Medlemmarna gjorde uppteckningar av landsmål och folk- musik ute på landet. Man anordnade fester inom Akademiska Föreningens ram dels för att ha roligt, dels för att stödja verksamheten. Där läste man upp landsmålshistorier, sjöng visor, spelade folkmusik och inte minst uppförde små teaterpjäser på olika dialekter. ”Landsmålssoareer” kallades dessa tillställningar. Till de ivriga ”landsmålarna” i Lund på 1880-talet hörde Georg Karlin, präst- son från Huaröd, och Henrik Wranér, vars far var skomakare i Vranarp. Båda bidrog med texter till dessa föreställningar. Till uppförandena behövde man också autentiska dräkter och annan rekvisita. Karlin satte igång insamlingar av sådant material. Snart nog vidgades målsättningen med detta samlande och organiserades 1882 i Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige. Tio år senare ombildades den till det som nu är museet Kulturen. Allt det här betydde mycket för kultur och självförståelse i landskapet. Det är intressant att tänka på att dessa landsmålssoareer försiggick i samma lokal som i den där De unga gubbarna några år senare anordnade sina radikala diskussionsaftnar.
Henrik Wranér var en uppskattad historieberättare. Snart nog samlade han sina historier i små häften. Stuesnack och stätteslams hette den första (1884), den andra Gårafolk och husmän; de följdes av en serie med liknande titlar. Särskilt i början ser man att de är tillkomna för sceniskt bruk eftersom de har dialogform och inleds med anvisningar om hur scenen skall utformas. I en av dem, som man vet har framförts vid en tidig soaré på Akademiska föreningen, ser man en far och hans unge son Per, kanske en tioåring eller så, i en bondstuga. Det skall skrivas brev till storebror, som läser på seminariet i Lund. Far är inte så duktig att skriva, så det är Per som får föra pennan – en gåspenna, som först formeras och doppas i bläck, mögligt visar det sig. Far talar om vad som har hänt, och det blir Pers uppgift att transformera det till skriftspråk, och att stava rätt.
Det står klart av brevet, som långsamt får form, att storebror, som läser till lärare, är omhuldad och att hans tillvaro i Lund inte är alltför främmande för familjen därhemma. Det framgår också att man är medveten om själva språk-
den skånska allmogen och det akademiska lund
distansen men också vet att den kan överbryggas. Det heter inte pantofflor utan potator.
Fredrik Böök, som gav ut Wranérs skrifter på tjugotalet, skriver i sin inled- ning om Wranérs skrifter på bygdemål, att kravet på fonetisk noggrannhet skärpte kravet på sanning och äkthet. Det kan nog därför också vara trovärdigt att ett bondpar i en annan historia får resonera på följande sätt om vad deras äldste son skall bli. Hans mor säger: ”Det är synd och skam att låta honom bli bonde, han som har sådant huvud till att läsa.” ”Om man kunde få honom in i läroverket i staden, så han kunde bli något!” ”Kanske han kunde bli präst, fastän han är av bondestånd, och göra nytta här i världen”, säger hon senare. Far har invändningar: prostens son, som ändå har fått lära sig predika av sin far, kunde inte bli präst, ”utan till slut måste han bli rektor uppe vid någon skola i Småland och de sade att till slut fick han bli professor, var det var någonstans.” Så resonerar de fram och tillbaka med många exempel på hur det har gått för pojkar i trakten som har studerat. Till slut kommer Per själv in på scenen och blir tillfrågad, och han vet ju att det hänger på föräldrarna. ”Jo, vilja de som jag, så skall jag be mig lov att få komma till Lund och studera, till jag blir tjugu år; och sedan skall jag bli bonde och bli nämndeman först och så landstingsman och så riksdagsman, för det behövs folk med förstånd inom bondeståndet.” Historien slutar: ”Sju år därefter var Per Pers Persas Per student, och hans mor grät av glädje, när han första gången predikade där hemma.” Men det var också sista gången, för han ville inte bli präst utan övertog ytterligare sju år senare hemmanet, blev riksdagsman och gifte sig med prostens Anna. Här blir alltså studierna en väg från gården via akademin och sedan vidare tillbaka till hem- bygden – och rikspolitiken.
Wranér skildrar i allmänhet välbeställt och ordentligt folk som diskuterar sin vardag och sina göromål. De är snälla mot sina barn och hyggliga mot fattiga, även om också mörkare sidor vänds fram, som i beskrivningen av en fattighjonsauktion eller i samtalen om hur flickor blir bortgifta mot sin vilja. Men Wranér blev också kritiserad – så särskilt år 1885 av Ola Hansson, som menade att han gav en vrängd och ensidig skildring av den skånska allmogens liv, var bakåtblickande och inte såg ”de nya tankarna, det unga och starka livet som växer fram”. Det är säkert också så, att man bland allmogen kunde känna sig utlämnad av dessa och andra författare som skildrade livet på landet – den florerande bondkomiken var ju inte direkt smickrande.
I de många små böckerna med berättelser och dikter på bygdemål kan man urskilja typer och genrer. Bland annat visar det sig att historier och visor om
louise vinge
marknadsbesök, särskilt Kiviks marknad förstås, är frekventa. Det är tydligt att Piratens skildring i Bombi Bitt och jag (1931) av marknaden i Kivik, bokens burleska final, har rötter i en folklig tradition.