Forskning om barns mognad

Jean Piaget (1896-1980) var en schweizisk barnpsykolog och känd för sina barnobservationer av barns utveckling och han har haft betydande inflytande på synen på barn inom utvecklingspsykologin. Enligt Piaget har människan två medfödda tendenser, anpassning och organisation. Man organiserar världen genom att organisera sitt tänkande. Det som uppfattas som den verkliga världen kallas den upplevda världen (von Glasersfeld, 1995). Piaget menade att människans tänkande strävar efter jämvikt (conceptual equilibration) och att man vill förstå omvärlden. Det var detta som motiverade Piaget att studera växande barn. Piaget hävdar att all kunskap är kopplat till handling och är en högre form av anpassning. Anpassning sker som assimilation eller ackommodation. Assimilation är kunskap som är anpassad till något redan känt, och ackommodation är kunskap erövrad genom förändrade tankemönster (1995). Ett exempel på assimilation är när ett litet barn en gång får dricka saft ur en nappflaska. Det är en annan smak än den vanliga mjölken men är annars väldigt lik tidigare erfarenhet, då det lilla barnet fortfarande kan använda sin inlärda sugteknik. Ett exempel på ackommodation kan vara den första gången som barnet får fast föda, kanske mosad banan. Då är det inte bara en ny erfarenhet i smak utan då behövs även en ny teknik för barnet för att äta och man kan med Piagets uttryck säga att barnet ackommoderar. Det är vid anpassning genom ackommodation som läraren behövs som en resurs för eleven genom att förklara och stödja förståelsen av ny kunskap. Enligt Piaget är det barnets intellektuella utvecklingsfaser som avgör vad det kan lära sig. Piagets forskning visade att intellektuell utveckling inte bara är en ansamling av fakta eller färdigheter, utan är en progression genom en serie kvalitativt skilda stadier av intellektuell förmåga (Corsaro, 2005).

Ett av Piagets centrala syfte var att konstruera ett teoretiskt ramverk som omfattade kvaliteter av en förutbestämd och oföränderlig skala av intellektuell förmåga. Piaget menade att varje individ var nyfiken, oberoende och en aktiv skapare av sin egen mentala utveckling (Feldman, 2004). Piagets teori framhåller att utvecklingen av vissa kognitiva strukturer är en förutsättning för att lära sig abstrakta begrepp (Hinde & Perry, 2007). Piaget argumenterade för att barnet genomgick fyra olika stadier mellan födelsen och 14-årsåldern som visar på barnets kognitiva utveckling; 1. Det

63

sensomotoriska stadiet från födelsen till ca 2 års ålder, 2. Det pre-operationella stadiet från 2 års ålder till 6 års ålder, 3. De konkreta operationernas stadium från 6-7 års ålder till ca 10-11 års ålder, samt 4. De formella operationernas stadium från 11-12 års ålder (Adler-Tapia, 2012; Cohen, 2012; Feldman, 2004). Varje stadium hanterar andra principer än det föregående, men integrerar och omvandlar erfarenheter från det tidigare stadiet och bygger på dessa erfarenheter. Då studien berör lärare som arbetar med elever 10-12 år gamla, kommer tyngdpunken ligga på beskrivningen av de två sista av Piagets stadier, men börjar med en översikt av de två första stadierna.

1. Det sensomotoriska stadiet och 2. Det pre-operationella stadiet, 0 – ca 6 år

Det lilla barnet förstår omvärlden genom att använda sina sinnen och manipulera sin omgivning. Vid cirka två års ålder kan barnet förstå att ett föremål finns kvar även om det inte är synligt för barnet. Tänkandet domineras av perception och barnets tänkande rör sig kring vad som sker just här och nu. Efter några år börjar barnet få förmåga att förstå konkreta aktiviteter men kan inte förstå händelser i förfluten tid eller händelser i framtiden. Barnet har under denna period svårt att se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget, det vill säga egocentriskt (Piaget, 1973). Barnet börjar utveckla sin förmåga att använda symboler (Adler-Tapia, 2012). Språket utvecklas och är fyllt av symboler, men det visar sig också i drömlivet och i leken. Till en början har barnet svårt att skilja symbolen från vad den betecknar. En träbit som barnet använder som en bil blir en bil. Först längre fram börjar barnet förstå att orden eller symbolerna är godtyckliga.

3. De konkreta operationernas stadium, 6-10,11 år

Piaget beskrev barnets tänkande som framför allt åskådligt och konkret. Barnet tänker genom att tala, antingen med munnen eller med en liten röst i huvudet (1971). Barnet kan förstå enkla, abstrakta begrepp, men det krävs att barnet kan förankra dem i sin egen konkreta erfarenhet. Barnen har en känsla för siffror och former. Det är i början av det här stadiet som barn i de flesta länder i västvärlden får lära sig att läsa (Feldman, 2004). Barnen förstår konstruktionen för kategorisering och hierarkier. Kraften i aktiviterna ligger i barnets förmåga att analysera saker och ting logiskt, hierarkiskt och i sammanlänkade (men fortfarande konkreta) system. I slutet av stadiet kan barnet börja kunna resonera hypotetiskt. Barnet kan förstå att om man häller vatten i två glas, det ena brett och det andra smalt, så måste inte vätskeytan ligga lika högt i båda glasen för att det ska vara samma mängd vatten i dem. Under den här perioden avtar barnets egocentrism och en förmåga utvecklas hos barnet som ger förmåga att förstå att inte alla delar samma perspektiv. Det kan ge barnet en förståelse för omgivningens reaktioner (Adler-Tapia, 2012).

4. De formella operationernas stadium, 11 år och framåt

Barnet förstår nu skillnad på sina tankar kring saker och på de fysiska sakerna (Piaget, 1971). Barnet kan förstå hypotetiska möjligheter och har nu förmåga att systematiskt pröva olika möjligheter. Med detta menas att barnet har frigjort sig från det åskådliga, konkreta tänkandet och kan nu göra

64

tankeoperationer i huvudet utan att dessa på något sätt behöver vara förankrade i verkligheten. Det är denna förmåga som gör att den sista utvecklingsperioden även kallas för ” Det abstrakta tänkandets period” på svenska. Nu kan barnet börja tänka mer och mer abstrakt och dra slutsatser utifrån ny information (Adler-Tapia, 2012). I denna utvecklingsperiod börjar barn uppskatta filosofiska resonemang, att utveckla hypoteser och att kunna artikulera den bakomliggande logiken. De är inte längre beroende av ett konkret underlag för sitt tänkande. Barnet kan föreställa sig sådant som det inte själv har varit med om, sådant som ligger bortom fakta och verklighet och som även kan vara både orimligt och overkligt. Barnet börjar fundera mer över sitt eget och andras liv, hur det är och hur det skulle kunna vara. Nu menade Piaget att barnet tänker som en vuxen (Beins, 2012).

Enligt Piaget sker utvecklingen oavsett barnets miljö. Influenser från omgivningen, förändringar i kultur, framsteg inom olika områden, didaktiska metoder, teknik och liknande skulle kunna påverka bildandet av strukturer på olika sätt. Men denna påverkan skulle inte påverka grunden av processerna utan ha betydelse för tiden för övergången till ett nytt stadium. Åldersintervallen inom varje stadium har alltid varit approximativ. Piaget ansåg aldrig att det var önskvärt att påskynda processen med progression från ett stadie till ett annat, eller att komprimera den tid under vilken ett stadium bearbetade ny kunskap (Feldman, 2004).

Lev S Vygotskij (1896-1934) har spelat en central roll i den moderna pedagogikens och psykologins utveckling genom att han, till skillnad från Piaget, inkluderade samspelet med omgivningen som viktig för inlärningen. Han blev känd i västvärlden först på 1960-talet och jämställs idag med klassiker som Freud och Piaget. Vygotskij beskrev också olika utvecklingsstadier, men till skillnad från Piaget tog Vygotskijs stadier hänsyn till det stora utbudet av kulturella, sociala, beteendemässiga och biologiska faktorer liksom kognitiva, emotionella och viljemässiga aspekter av personlighetsutvecklingen (Yasnitsky, 2012). Enligt Vygotskij kan varken språk eller tänkande ske utan social kommunikation.

Med hjälp av imitation och genom samarbete sker barnets utveckling. Det är källan till alla de specifikt mänskliga egenskaperna hos medvetandet. Barnets utveckling sker genom inlärning. Varje ny inlärning är beroende av att barnet redan har genomgått vissa utvecklingscykler (Vygotskij, 1934/2005). Inlärning är en strukturell och medveten process. Den inlärning som sker påverkar inte bara den närmaste utvecklingen utan kan också få indirekta följder för senare utveckling. Följaktligen kan inlärning inte bara följa efter utveckling, eller ske jämsides och i takt med den, utan den kan också föregå utvecklingen, föra den vidare och framkalla nybildningar i den. Detta är oerhört viktigt och otroligt värdefullt (p. 308). Från det att barnet får den första bekantskapen med ett nytt begrepp fram till det moment där ordet och begreppet blir barnets egendom innebär det en komplicerad inre psykisk process som innehåller en förståelse av det nya ordet som stegvis utvecklas ur en dunkel föreställning, barnets eget sätt att tillämpa det nya ordet och till slut, som sista länken – att barnet verkligen tillägnar sig det (p. 259).

65