Sociala relationer via medier

Sociala relationer via medier innebär att ha förmåga att ta social kontakt genom medier. Dit räknas även de traditionella medier som brev, telefon, etcetera men också digitala medier som

135

textmeddelande via mobiltelefon, det som kallas sms, text och bildmeddelande via mobiltelefon som kallas mms, och e-post.

Här resonerar lärarna olika ifråga om sitt eget användande. När det gäller att hålla kontakten med föräldrar, så uttryckte sig några av lärarna att de tillät föräldrar att kommunicera via deras personliga mobiltelefoner och då genom att skicka sms. Då kunde läraren få ett sms på morgonen inne i klassrummet om att någon elev var sjuk, vilket innebar att läraren då inte behövde anmäla frånvaron till rektorsexpeditionen som skulle kontakta hemmet, vilket annars skulle vara nödvändigt. En lärare i den yngre generationen kommunicerade med några föräldrar inom skolwebbplatsen Hjärntorget, som har en epostfunktion emellan anställda inom kommunen. Det kallades att föräldrarna pimmade läraren. En annan lärare använde sitt lärarkonto på Facebook till kontakt med föräldrar och elever istället för Hjärntorget. Fördelar med detta enligt läraren var att hon tyckte att det är lättare att använda Facebook än Hjärntorget, det var lättare att publicera bilder på Facebook än på Hjärntorget, samt att läraren hade möjlighet att följa sina elevers aktiviteter på Facebook.

Ä-X1: Den är inte min privata utan det är fröken X och där kan jag ju också se vilka av mina barn i klassen som har ett Facebook-konto, och jag kan gå in där och titta

Ä-X2 Men vänta, stopp, är det inte åldersgräns?

Ä-X1: Jo, det finns rekommendation på 13 år men de flesta i den här klassen har ett Facebook-konto. Och jag känner att det är inte så att jag vill uppmuntra det, utan deras föräldrar mailar till fröken X, det är ju flest föräldrar, men det är otroligt många barn.

För att kunna kommunicera i sociala medier behövs förmåga att skapa en profil. När profilen är skapad finns möjlighet till att dela attityder, gester och andra typer av uppförande med andra genom medier, till exempel genom att kommentera vad någon annan har skrivit, och att delta i någon grupp i det sociala mediet.

Det sociala mediet Facebook användes på olika sätt av olika lärare i de olika skolorna. Några lärare tillät inte eleverna att alls använda sociala medier till skolarbete och dessa lärare undervisade inte heller eleverna om sociala medier. Då Facebook hade en åldersgräns på 13 år vid intervjutillfället, ansåg dessa lärare att deras elever var för unga. Ville eleverna kunna vara inne på Facebook, skulle det vara föräldrarna som skulle hjälpa dem och också ta ansvar.

I: Om det kommer nån elev till dig som inte har Facebook-konto och vill att du ska hjälpa till med ett, gör du det?

Ä-X: Nej, det är föräldrarnas ansvar, det är inte mitt ansvar.

I en skola i Älvsborg hade lärarna tagit ett gemensamt beslut om hur de skulle hantera det sociala mediet Facebook. Det innebar att då Facebooks åldersgräns var högre än elevernas ålder, skulle de inte ha tillgång till Facebook. Om eleverna ändå hade detta, skulle det vara föräldrarnas ansvar. Trots att skolan hade informerat alla föräldrar om skolans ståndpunkt vad det gällde Facebook, fick lärare ändå ta upp problem med Facebook.

Ä.BB1-1: Det var bråk i min klass förra året mellan två elever, en som hade sagt på Facebook saker som ja, den här flickan blev jätteledsen så föräldrarna kontaktade mig och vi hade utvecklingssamtal och ja, och så blev det en lösning på

136 Ä-BB1-2: Ja, alltså det där

Ä-BB1-1: Och sen har de haft information om Facebook för föräldrar på kvällstid tror jag. Ä-BB1-2: Ja, de hade informationsmöte

I en annan skola i Älvsborg hade lärarna ett annat synsätt på hur skolan hanterade frågan om sociala medier. Den här skolan rekommenderade även föräldrar att vara vänner med sina egna barn på Facebook.

Ä-BB2 [IT-ansvarig]: Jo, det med hur man är på nätet mot varandra – det har vi pratat om. Det har vår ledare tagit upp. Absolut. Jag har faktiskt även tagit det på föräldramöten, eller just det här att det är väldigt bra om man är vän med sina barn i de här sociala medierna.

Flera lärare i Tynnered berättade att de lät sina elever använda sina konton i Facebook för att spara och skicka hem skolarbeten.

T-Y: Nu när vi haft problem med var vi ska spara våra arbeten så mailar de till sig själva eller lägger sina arbeten på Facebook. Då kan de plocka fram dem. Så eleverna kan mycket mer än vad jag kan, i många bitar. Sen är det ju andra bitar som de inte alls kan.

Lärare uttryckte att eleverna ibland använde sina mobiler på ett olagligt sätt. Detta ansågs vara allvarligt och något som skolan behövde undervisa eleverna om.

T-BB1: Det där med att spela in någon på telefonen, att ta bilder eller videofilmer – det är förbjudet, det är olagligt. Där är jag jättetydlig.

I: Det är ju viktigt att de lär sig det, att veta det

T-BB1: För där har jag haft några stycken som har varit ute på hal is. –Men jag skojade ju bara. –Men det gör man inte, lagboken skojar inte. Den gäller för dig med!

Det visade sig vara rätt vanligt att elever filmade varandra och publicerade detta på webbportalen YouTube. En lärare berättade om hur hon arbetade med eleverna i fråga om denna publicering.

Ä-X: Det här om nätet nu och att man är mer sårbar i dag. Det är så enkelt att lägga in en film på YouTube idag, man måste veta vad som gäller och inte, vad som är lagligt och inte lagligt. Ä-BB1: Om jag kommer på en elev att fotografera på skoltid så får de radera den bilden när jag ser på och sen kontaktar jag hemmet och talar om vad som har hänt.

En väldigt medieintresserad lärare trodde att det dels var att eleverna visste om hennes intresse som hindrade dem från att uppföra sig illa på internet även på fritiden, men också att det berodde på att hon hade pratat så mycket om regler för film.

Ä-BB2: Jag tror det är fördelen för mig där. Det är att mina elever vet att jag kan en del så därför händer det inte sådana saker i min grupp. De vet ju att jag är överallt i de här medierna och på You tube är jag ofta med. Så det har inte jag råkat ut för att de har filmat. Vi har ju pratat mycket om det också. Det var få lärare som uttryckte att de undervisade om hur man kommunicerade på internet via sociala medier. Men flera lärare uppgav att de undervisade allmänt om hur man uppträdde på internet och i sociala medier.

I: Undervisar ni någonting om sociala medier.?

T-BB1-1: Nej det kan jag inte påstå att jag gör om jag ska vara ärlig.

T-BB1-2: Bara när det uppkommer att det är något som är problematiskt. Jag tar det i samma veva som man diskuterar klassregler och ordningsregler. Att det som sker hemma tar man med sig till skolan.

137

Det fanns lärare som undervisade sina elever i nätetik på samma vis som de pratade om etik vid telefonsamtal och etik när man skulle skriva brev.

T-BB1-2: Ja alltså pratar i allmänna ordalag. Men jag skulle till exempel aldrig hjälpa en elev att göra ett konto eller så.

Ä-Y: Litegrand [undervisning om]. Nu är det ju som så, det är på förekommen anledning. Men precis detta som du säger att de behöver lära sig etik med telefonerna, så är det också en nätetik.

När undervisning skedde var det främst när någon elev har blivit utsatt på Facebook och det hade uppstått en situation i skolan.

Ä-BB1 Vi kan lära dem hur man ska uppföra sig, alltså ta det här att skriver du en tråkig grej på Facebook då finns den faktiskt kvar, den sprids till väldigt många, det blir en genomslagskraft, det är inte kul att komma till skolan dagen efteråt du har skrivit det. Den typen av saker tar man upp. Men jag känner nog att jag vill hålla de sociala medierna utanför och det handlar om just att det är ett socialt medium, det skapar problem, barnen har sin fritid där, den ska inte in i skolan.

Lärare i den yngre generationen uttryckte att de trodde att de kunde ha fördel av att själv känna till sociala medier väl. De uppfattade att deras generation var duktiga på att känna till sociala medier som Facebook, Lunastorm, jämfört med den äldre generationen eftersom de var uppväxta med det. Sedan var det inte säkert att sociala medier nu .hade samma namn som när dessa lärare var yngre, men de trodde att de visste hur de sociala medieren fungerade även nu. Lärare i den yngre generationen uttryckte uppfattningen att eleverna kunde hantera sociala medier bra.

I: Men utgår ni ifrån att alla barnen kan hantera Facebook?

Ä-Y1: Nej, det gör vi inte för alla, jag vet att inte alla finns där. För de får ju egentligen inte Ä-Y2: Jag skulle kunna tänka mig, att de flesta liksom har kunskaper att hantera ett socialt forum.

En lärare berättade att hon hade gjort en liten enkätundersökning i sin klass. Frågan som hade ställts var: Om man lägger upp en bild på Facebook, ska man då finna sig i tråkiga kommentarer? Resultatet av enkäten hade blivit att ungefär hälften av hennes dåvarande elever tyckte att ja, det får man finna sig i. Man får finna sig i att man blir uthängd och att folk kan tycka och tänka dumma saker och att det står där och man får skylla sig själv. Detta resultat gav upphov till att läraren började undervisa om nätetik.

Ä-X: Och då kände jag, då måste vi styra dem. Det finns en anledning till att det bara finns en Gilla-knapp på Facebook till exempel. För att man ska inte Ogilla, man behöver inte visa att man ogillar saker, då låter man bli. Ungefär som i vanliga livet. Tycker jag att någon har en snygg skjorta så kan jag säga det och tycker jag att den är ful så håller jag tyst! Så enkelt är det. Där måste de lära sig, tycker jag.

En lärare som även hade uppdrag som skolans IKT-lärare, uttryckte att även om eleverna var duktiga på att använda sociala medier, upplevde hon att hon behövde undervisa sina elever om hur de skulle anmäla kränkande medieinnehåll på webben. Det var en kunskap som eleverna behövde skaffa sig.

Ä-BB2: Sociala medier kunde de ju så till vida att de kunde skriva och förmedla saker i sociala medier. Däremot visste de inte hur de skulle göra när de skulle anmäla, göra en anmälan till exempel om de kände sig utsatta och så. Det är sådant man måste ta naturligtvis. Jättemycket!

138

Kanske kan denna lärares erfarenhet vara en vägvisare för andra lärare – att genom egen mediekunnighet och genom att förmedla mediekunnighet till eleverna så minskar risken för att eleverna bär sig så illa åt på internet att de mobbar varandra medvetet.

Det var få lärare som pratade om säkerheten på internet. När det uppkom var det i samband med de sociala medierna.

Ä-BB1: Vi har ingen direkt plan för hur vi ska jobba med det. Det vi mest har diskuterat det är väl just den här problematiken runt om de sociala medierna, hur eleverna ska tänka, att vi måste hjälpa dem, åtminstone till en viss form av säkerhetstänk.

En enda lärare med stort eget intresse för medier uttryckte att det var självklart att diskutera säkerhetsfrågor när det gällde elevernas arbete på internet.

Ä-BB1: Självklart, IT säkerhet pratar man ju rätt mycket, både det där vad som kan hända med kort som man lägger ut, men också att man aldrig någonsin ska gå ut och tala om sitt riktiga namn och adress och så vidare på nån form av öppen media, eller träffa nån som man har chattat med, eller ja du vet. Säkerhet helt enkelt.

Några lärare i den yngre generationen menade att det var viktigt för elever att förstå hur man genom olika inställningar på Facebook kunde skydda sig. Lärarna pratade med eleverna om att publicera bilder på Facebook och vad det kunde resultera i och vad som kunde hända med bilderna. Dessa lärare hade förstått att inte eleverna tänkte på det, för det var naturligt för eleverna att göra så och de tänkte inte på konsekvenserna. Egentligen ville eleverna inte visa bilder för andra än deras vänner, men de visste inte att det gick att göra en inställning för att det sedan inte skulle synas för andra.

Ä-Y: Så då gjorde vi faktiskt det. Och det kan man tycka är rätt eller fel, jag vet inte. Många av dem ska inte ens ha Facebook, så vi kanske inte skulle ha gjort det. Jag vet inte. Men det var ett led i, vi upptäckte då under den livskunskapslektionen att det var kunskap som fattades hos dem.

Alla lärare insåg allvaret med mobbing på internet. Lärare i den äldre generationen berättade att diskussioner kom upp lite då och då att eleverna kände sig mobbade via Facebook av sina kamrater. Det upplevdes som frustrerande att skolan skulle behöva ta ansvar för någon som inte var gjort under skoltid.

I: Men du tycker att det är skolans ansvar?

Ä-BB1: Egentligen tycker jag inte det, för det är inte gjort under skoltid just det. Men det finns ju inga andra ibland. Det är också svår gränsdragning. Var går gränsen för vad jag har ansvar för, var går gränsen för vad föräldrarna har ansvar för? Jag vet inte.

Det innebar att lärarna fick ta en diskussion i klassen om vad mobbing var och då kom diskussionen tillbaka att det kanske inte var vad man menade med mobbing. Men då eleverna kände sig utsatta fick lärarna prata om det och då blev det ytterligare en diskussion. Lärarna berättade om att de egentligen tyckte att frågan var ett föräldraansvar men att skolan var tvungen att ta upp problemet om det påverkade elevernas skolgång.

Ä-Y: Sen gäller det att veta liksom vad är vår uppgift och vad är föräldrarnas uppgift. Det är ju åter igen ett luddigt och flytande liksom. Och jag vet ju att vi har varit i diskussioner om det här och då har nån

139

sagt att vi så att säga, även om det är en konflikt ute på nätet på fritiden, så är dom ju skyldiga att ta, tar dom med det problemet in i skolan så är vi skyldiga att hantera det.

Några lärare uttryckte att det blev problem först när eleverna fick datorer i skolan och eleverna började utforska internet. Lärarna hade förstått att eleverna ofta var inne på Facebook. Det pågick en mängd olika konversationer eleverna emellan som ibland inte blev bra. Därför ordnade lärarna ett föräldramöte där lärarna pratade om det skrivna ordet kontra det talade ordet och bad att föräldrarna skulle prata med sina barn om detta, att det blev skillnad när man skrev en sak och när man sa det

T-X: Det är skillnad när man skriver en sak och sätter det på pränt, det kan låta jättehårt och det finns där liksom kvar och du säger kanske det när du är arg, du har inte tagit en stund att tänka efter liksom. Så det pratade vi mycket om liksom, att tänka på när man skriver till varandra på nätet och hur man säger.

Problem som uppstod mellan elever när de träffades i sociala medier kunde enligt lärarna handla om att de skrev fula saker om varandra. Detta kunde främst hända om elever stal annan elevs konto för att slippa bli igenkänd. I en skola hade man en incident då någon elev hade skapat en Facebook-grupp i avsikt att mobba en annan elev. Flera elever gick med i gruppen utan att förstå att de syntes och sedan när de ville ta bort sig därifrån, visste de inte hur de skulle bära sig åt. Detta tog en lärare på allvar och undervisade eleverna om hur man tog sig ur en grupp i ett socialt nätverk och lärde även eleverna att man alltid lämnade elektroniska spår efter sig.

Ä-Y: På något sätt så förstod de inte riktigt att de syntes ju där, de hade gått med i den här gruppen och sen tänkte de ja, det var ju käckt för min kompis gick ju också med. Men då syns de ju med bild och namn och skolan kunde ju lätt gå in och se exakt vilka som hade gått med, eller som var med i den här gruppen och så där

Läraren diskuterade med eleverna att de alltid skulle tänka sig för innan, för att det blir så öppet, de syntes ju på bild. Samtidigt var det viktigt att om man hade gjort något sådant dumt så kunde man faktiskt lämna gruppen också, om man kände efteråt att det blev fel.

Det fanns olika uppfattningar hos lärare om att vara vän med sina elever på Facebook. Några lärare uttryckte att de tyckte att det absolut var fel. Andra lärare kunde tänka sig att värna sin integritet genom att skaffa sig ett speciellt lärarkonto på Facebook men hade ännu inte startat ett sådant konto.

Ä-Y. Men det diskuteras ju också, vissa skolor tycker att det är jättesnyggt att vara kompisar med dem för då har man koll och menar på att det behövs en vuxen som de vet att det finns en vuxen på plats. Och så där men då pratar vi om att man kanske ska kallas sig för någonting annat och ha en profil som X någonting och så är man den personen och så finns man där om någon behöver mig.

Även om inte lärarna har skyldighet att skaffa sig ett skol-Facebookkonto kan det vara en hjälp och stöttning till eleverna. En otäck situation beskrevs av en lärare med IKT-ansvar. Någon okänd försökte sig på att bli ”vän” på Facebook både med läraren som hade ett lärar-Facebookkonto och med olika elever i klassen. Om inte denna lärare hade haft ett särskilt lärar-Facebookkonto menade läraren att hon kanske inte hade upptäckt situationen och då haft svårare att stötta sina elever. Denna gång hände

140

ingenting och den okända personen försvann. Alla elever i den här klassen hade snabbt lärt sig behovet av att ställa in högsta säkerhet på sina Facebook-konton.

Några lärare hade löst frågan om sin intigritet genom att tillåta elever att vara deras vänner på sina privata Facebook konton först när eleverna hade slutat vara deras egna elever. Innan dess hade eleverna ändå tillåtelse att kommunicera med sin lärare via Facebook. Läraren hade lärt eleverna att även om man inte var vänner på Facebook så kunde eleverna ändå skriva meddelanden till läraren och det hade en del elever gjort, särskilt under skolloven. Skälet att inte vilja vara vän med sina elever på Facebook var enligt dessa lärare att det var deras privatliv. Även om de inte skrev privata saker på Facebook, ville de ändå ha kvar någon distans till eleverna. När lärarnas elever i årskurs sex slutade till sommarlovet och klockan blivit två på eftermiddagen hade det kommit in rätt många vänförfrågningar. Eleverna har sedan inte skrivit så mycket till sina lärare utan det har mest varit ”Grattis på födelsedagen!” vilket inte hade stört lärarna så mycket.