Genom att följa de forskningsetiska riktlinjer (Vetenskapsrådet, 2002) för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning föreligger det goda förutsättningar att undvika att någon kommer till skada samtidigt som forskaren genom att ta del av kraven, visar att man är införstådd med dess principer. I och med efterföljandet av dessa riktlinjer anses denna uppsats i allt väsentligt ha genomfört nödvändiga överväganden för att kunna betraktas som etiskt försvarbar. En utförligare diskussion om dessa överväganden följer i nästkommande underkapitel (3.13). Forskningskravet innebär att befintliga kunskaper fortsätter utvecklas och fördjupas ytterligare samt att metoderna som används ständigt förbättras. Samhällets medlemmar har samtidigt ett skydd mot otillbörlig insyn. Individskyddskravet medför att individer är skyddade och inte får utsättas för psykisk eller fysisk skada. Både forskning och individskyddskravet måste vägas mot varandra i sin konsekvens, alltså värdet av kunskap visavi mänsklig välfärd och eventuell möjlig skada forskningen kan åsamka (ibid). Enligt Bryman (2016) och Vetenskapsrådet (2002) konkretiseras det grundläggande individkravet till följande fyra allmänna huvudkrav: informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekrav. Informationskravet innebär att forskaren informerar de av studien berörda om syftet med densamma. Samtyckeskravet medför att deltagarna har rätt att bestämma över sin medverkan. Konfidentialitetskravet säger att anonymitet skall tillämpas för de personerna som ingår i undersökningen. Nyttjandekravet innebär att uppgifter insamlade om enskilda personer endast får användas i forskningsändamål. Forskaren rekommenderas även att ge deltagare och uppgiftslämnare möjlighet att granska etiskt känsliga avsnitt innan det publiceras samt att forskaren bör upplysa berörda om var forskningsresultatet kommer att publiceras (Vetenskapsrådet, 2002).
3.13 Diskussion
Denna studie om skuldsamhället bygger på ett vetenskapsteoretiskt antagande om att det sociala varat utgörs av deltagande konstruktioner men att den ontologiska skillnaden i varandet består av yttre strukturer som påverkar människan i denna tillvaro. Epistemologiskt grundar sig uppsatsen på en kunskapssyn som är relativ, då människan såväl i denna studie som annorstädes, inte är värderingsfria utan tänkande och resonerande varelser som handlar i ett kontextuellt sammanhang (Alvesson & Sköldberg, 2017; Thomassen). Därmed är inriktningen
27
subjektivistisk på idealistiska grunder, då jag som samhällsforskare är intresserad av de olika individuella innebörderna och deras sociala upplevelser av detta som samhällsmedborgare. Dessa olika innebörder behöver tolkas, för att närmare kunna utforska upplevelsernas varierande betydelser och tillhör därför den interpretativistiska forskningstraditionen. Denna studie handlar om människan i skuldsamhället och rör sig såtillvida mellan olika lägen, från gäldenärens individuella mikronivå och de professionella på myndighetens mesonivå till den samhälleliga makronivån där detta försiggår. Med utgångspunkt i denna sociala konstruktion av verkligheten (Berger & Luckman, 1967), blir det också centralt att som samhällsforskare fokusera på det rent språkliga, som individer är beroende av för att tolka och forma den sociala verkligheten med. För att därmed försöka skapa en förståelse för deras situation, existentiella verklighet och moraliska implikationer i vilken gemensamma och normativa ställningstaganden skapas, därmed har studien en socialkonstruktionistisk ansats (Alvesson & Sköldberg, 2017; Berger & Luckman, 1967). Det föreligger dock ett nödvändigt aber här för samhällsforskaren som har att göra med matchningen av det socialkonstruktionistiska perspektiven och intentionen att förstå konstruktionerna av denna gemensamma skapelse, för det finns inga vattentäta skott mellan dessa, och man blir så att säga part i målet. Detta genom den samhälleliga avsaknaden av dessa egentliga grunder, i klinisk mening. Därmed finns risken att utgå från någonting oavsiktligt, vilket om man ska vara konsekvent visar sig ohållbart i längden, varpå samhällsforskaren måste vara ytterst noggrann i ett studiums alla delar. Därför blir det ingen sinekur när man som forskare ständigt måste rannsaka avsikterna och hitta en avvägd balans i den ständigt pågående sociala tillvarons verklighet.
Enligt (Lübcke, 1983/1988; Thomassen, 2006; Bengtsson, 1988) är fenomenologi, läran om det som framträder för ett medvetande. Frågan som infinner sig är därför, om det finns flera som delar detta essentiella och tänker i samma anda. Därför har denna studie valt en fenomenologisk infallsvinkel, det vill säga, om det finns flera som delar denna erfarenhetsvärld, av subjektiva perspektiv och genererande förståelsemönster. Att tolka utifrån den sociala verkligheten som den manifesteras och begreppslägga den, och därmed gå till fenomenen och sakerna själva, för att ge dessa full rättvisa är för fenomenologin väsentligt. Vilket forskaren försöker öka förståelsen för, denna livsvärld, istället för att tro och ha fördomar om den. Studiens sociala sammanhang är dess tillgång snarare än något som skall överbryggas, då skuldperspektivet är ett socialt fenomen för de professionella såväl som för gäldenärerna. Därmed behöver denna upplevelse och dess innebörder tolkas subjektivt i meningen att vi i slutändan, rimligen kan dela gemensamma förståelser av erfarenheterna. Dessa gestaltas
28
olika, men även vad som yttras om själva grundproblematikens kärna, snarare än allt detta som verkar finnas runt omkring, är likväl av intresse, för studiens fokus har en centrifugal verkan istället för en centripetal sådan. Därför är det av betydelse att visa på olika sätt att se fenomenen på, för att därmed få delaktighet om erfarenhetsvärldens djupare innebörd, som omfamnar och medverkar till ett socialare samhälle. Problematiken som föreligger med en fenomenologisk ansats är så klart, hur man kan veta att det partikulära verkligen är det essentiella? Det kan man i intersubjektivt samförstånd men inte i någon ovedersäglig direkt mening. Emellertid kan man finna en annan dimension i detta, vad som kan träda fram och manifesteras, som snarare manar den nyfikne människan i riktningen att intellektuellt söka sig inåt, och därmed utåt, till andra variationer av intelligent samvaro genom sensibilitet och konstnärlighet, häri ligger möjligheten av den fenomenologiskt delade gemenskapen.
Att utföra en studie på sin egen arbetsplats innebar ett särskilt förhållande till förförståelsen, för att kunna diskutera detta mer utförligt ansluter jag mig närmast till Alvesson & Sköldberg (2017) beskrivning av den aletiska cirkeln. Som insider blir förföreställningarna centrala från genereringen av forskningsfrågor till den aletiska integreringen och tillämpningen av olika inriktningar i själva tolkningsutförandet, vilket innebär att som forskare pendla i en förförståelse- förståelse krets. Jag står som samhällsforskare mitt i en organisationskultur på en myndighet, vilket jag dels utnyttjar för att överhuvudtaget gå från kännedom om fenomen till att problematisera kring dessa och få vittring. Men samtidigt behöver jag distansera mig till den interna kulturen för att försöka se den med andra glasögon och finna forskningsperspektiven utan att helt bedövas av paradigm och den rådande diskursen på myndigheten, och därmed försnilla forskningsfrågornas bäring. För den här studien, har jag en längre tid fört samtal med kollegor och mig själv, funderat över myndighetens uppdrag och samhällssituationen i stort, konceptualiserat abstrakta tankegångar kring detta, såväl som konkreta nedslag i forma av fältanteckningar, allt detta har varit en process som succesivt mognat fram. Därför har jag även kunnat pendla i förståelse-förförståelse loopens distans och familjaritet, och parallellt ta i beaktande samt reflektera över hur studien skulle kunna genomföras.
Under denna process och i självinsikten om att jag i min yrkesutövning som delgivningsman på Kronofogden befann mig i epicentret av ett samhälleligt forskningsområde. Vilket har potential att kunna säga något relevant om arbetsliven vi lever till vardags som sociala individer i ett skuldsamhälle, så blev jag även medveten om faktumet att jag såsom statstjänsteman på Kronofogden är starkt påverkad av organisationskulturen i forma av språkbruk, normer och tankesätt i denna myndighetsutövning. Utifrån detta blev jag tidigt införstådd med
29
att reflektera över min relation till frågeställningarna för att öka möjligheterna till en fördjupad förståelse. Och hur min reflekterande relation till detta de facto skulle styra min forskning, i allt ifrån epistemologiska utgångspunkter till forskningsmetodik, tolkning och studiens praktiska genomförande. Jag menar att förförståelsen kan sägas innebära att medvetandeliggöra en förståelse för skeendet innan och jämlöpande med förståelsen, när den så att säga sätter sig och inverkar i förståelseprocessen. Vilket Young (1991) en brittisk polis som skildrat polisarbetet i en etnografi, framhåller att han kan utnyttja sin kännedom om den interna kulturen och möjligen se det som skulle missas av en utomstående forskare, sådant som sägs utan att uttalas. Men Young varnar också insiderforskaren för att bli hemmablind och gör gällande att den som forskar på sin egen organisation måste genomgå en intellektuell frikopplingsprocess, en process som ska medvetandeliggöra och hjälpa forskaren att se på sin organisation med nya ögon. Alvesson & Sköldberg (2017) är inne på samma linje och menar att insiderforskaren måste kämpa för att bryta sig ur kontexten, istället för att som en utomstående forskare normalt måste göra; kämpa för att bryta sig in. Ett sätt att bryta sig ur kontexten är enligt (ibid), att ha ett reflexivt tänkande, det vill säga att alltid försöka se på en företeelse från olika synvinklar och att alltid ifrågasätta den intuitiva förståelsen. Både (Young, 1991 och Alvesson & Sköldberg, 2017) understryker att forskaren med ett inifrån perspektiv inte kan dra sig tillbaka till akademin för en tids reflekterande, utan istället måste upprätta ett slags mentalt avstånd till sitt studieobjekt, och vara en del av miljön men samtidigt kapabel till att analysera den.
Genom formuleringen av idealtyper fann jag en kreativ lösning på möjligheten att förstå och kategorisera fenomen som överensstämmande tankebilder på olika nivåer, som med inlevelse och verstehen fick överföra dessa gestaltningar till representativa förhållanden. Idealtyperna visade sig bli ett motgift till aforismen att förförståelsen betvingar seendet, när jag uppmuntrades till att reflektera över hur jag skulle analysera resultatet, och liksom förvalta ett förtroende som jag upplevde att jag fått, blev sättet att pragmatiskt använda de kreativa verktygen i utvecklingen av idealtyper. En närapå förbisedd aspekt var att jag bortsåg från förutsättningen för min reflektion, alltså samspelet mellan texterna och tolkningarna i själva tolkningsrepertoaren, och att den så småningom bemyndigades med att föra sin talan utan pardon. Där någonstans i processen växte insikten fram att detta ju var något annat än ett återgivande av formalistisk tolkning, det var snarare en förmedling av ett annat narrativ som på en metanivå handlar om språk och varat samt existens och verklighet. Metanivån balanserades upp med förhållandet att studien ytterst handlar om de professionellas och gäldenärernas handlanden och göromål, som i sin yrkesutövning tillskriver dessa
30
fenomen och upplevelser om skuldsamhället olika doser av tjänstemanauktoritet och myndighetsmakt, förtryck och orättvisor, samt individualiserade beslut och stigmatisering i rådande reproducerande samhällssystem, i ett vågspel. Det egentliga förhållandet däremellan hade jag svårligen begripit om det inte vore för alla dessa möten med gäldenärer och äkta diskussioner om samhället vi lever i. Alltså avhörde den reflekterande hållningen mig på tankegångarna om denna studies relation mellan språk och verklighet samt förförståelsens betydelse och ställningstagande. Vilket skedde innan studiens tillkomst, och under de första utkasten till forskningsfrågorna samt nu i dessa konkluderande försök till språksatser om den förståelsegivande forskningsprocessen, diskussionen och studiens eftermäle.
Utskrifter är översättningar från ett muntligt språk till ett skriftligt, som vid en intervju och det som sägs i den hermeneutiska traditionen om översättare gäller också för dem som gör utskrifter: traduire traittori – att översätta är att förråda
(Kvale & Brinkmann, 2009). Så på vilket sätt har jag förrått mina kollegor och gäldenärer? Nåväl, man kan med fog säga att jag tar deras ordrikedom och inympar dessa i en analytisk tolkningskontext som består av reflektionens prosalyriska tankebilder med vilka jag försöker förmedla en syntes av bakomliggande förståelse och framåtsyftande beskrivningar av samhället och upplevelsen av skuld. Så jag förråder var och en av mina kollegor som inte har någon vetskap om just detta sammanhang och specifika kartläggning genom att jag använder mig av deras uttalanden för att nå en fördjupad förståelse härom, för att inte tala om gäldenärernas prekära elände. Jag kan enbart förmedla en förståelse, liksom, så här ser jag det, låt mig berätta vilket slags träd det är enligt mig. Genom att tala om: hur det förhåller sig till växtligheten runt omkring och till det övriga landskapet. Hur sträcker sig de vidsträckta grenarna inunder det skyddande lövverket. Och rotsystemets omkrets som tycks utgå från stammen för att dyka ned under jordskorpan, ger det trädet tillräcklig förankring vid stormbyar från norr. Vilka insekter lever i dess bark och vilka fåglar väljer att lägga ägg i dess hålor. Utforskande föraningar som dessa kan nog föreslå att det sannolikt inte är en gran som den kontextuella tolkningshorisonten åsyftar utan mer sannolikt en hundraårig knotig och skrovlig ek, med allt vad det nu kan innebära. Men först och främst avgör intervjupersonen och senare läsaren i sin läsning, om det rimligen är så, att det är en ek som kan förstås i passagen ovan snarare än en gran, därom kan ingen bli förråd.
Följande rättesnören föreligger för den hermeneutiska texttolkningstraditionen enligt (Kvale & Brinkmann, 2009). Jag har dessa som utgångspunkt i stundande diskussion, som säger att det är en process bakåt och framåt mellan del och helhet och följer av den hermeneutiska cirkeln, cirkulariteten är god och leder till en
31
djupare förståelse av meningen. Processen kan snarare i en hermeneutisk arkaisk mening, beskrivas som stenkakan på en vevgrammofon, den är hackig, raspig och svajig. Rätt var det är så hoppar den tillbaka till ett annat tankespår, som får läggas till de många andra cirkelresonemangen. Därför är det förtjänstfullt att föra loggbok, och då veta vilka skivor och låtar som spelades när och hur det kunde komma sig att de hamnade i den ordningen. Var det för att transkriberingsprocessen gav upphov till att en vidhäftande teori, som fick gehör, för att harmoniera med övriga skalor i det strömmande bakgrundsflödet av dissonanser och förhastade meningar. Men när flera intervjupersoner svarar ungefär likvärdigt på en öppen fråga, då finns det bäring mot något väsentligt som behöver lyftas ur helheten som en pregnant uppfordrande materia, innan den får sjunka tillbaka till alfabetet och den övriga textmassans stumma auditorium. Men det finns något signifikant som samtidigt leder mig vidare till en fördjupad analysnivå som är besläktad med en annan tidigare nämnd aspekt, men som belyser det diametralt motsatta. Ty vevar man nu handgripligen stenkakan tillräckligt många varv, i kontrast till den gränslöst lättillgängligt strömmande musiken utanför. Och samtidigt lyssnar noggrant så kommer man sannolikt finna besvarande nyansrikedomar av frågor, ända tills det återstår en igenkännlig taktfast rytm som inte lämnar något till slumpen, ty allt sitter omöjligen idealiskt där det ska, som det snäckskal, eremitkräftan precis tagit till sin boning, vilket Kvale & Brinkmann, (2009) menar är att tolkningen av meningen avslutas när man har kommit fram till ett inre sammanhang i texten utan logiska motsägelser. I denna studie behövde jag sammanställa, gruppera och tematisera texten flera varv innan det uppenbara blev oemotsägligt och det i denna uppsatsen landade i just dessa idealtypiska konstellationer vilka språkligt fick konkretiseras med just detta narrativ i form av denna språkdräkt. Vilket faktiskt under processensgång handlade mycket om språklig tillit och konceptuell djärvhet. När man prövar deltolkningarna mot meningen hos texten som helhet menar jag att det är viktigt att testa avvikelser och diskrepanser från mängden, som faktiskt kan peka mot andra intressanta frågor och som i ljuset av detta kan korsbefrukta forskningsfrågorna, vid ett ytterligare omtag. Och sammantaget möjliggöra att den nya texten analytiskt, lyfter upp sig i håret, till potentiella abstraktionsnivåer. Varje tolkning innebär förnyelse och kreativitet såväl som potentiella risker och misslyckanden, när man på kammaren skriver ut och föder fram vad man menar, är det då ljudet av strängen som brast eller ljudet av pilen som rör sig framåt genom lufthavet, det kan i bästa fall bara vi avgöra via omläsningar av texten och sannskyldiga omskrivningar. I denna studie har det varit en kombination mellan att själv baxa processen framåt men att även få hjälp av min handledare med
32
strukturell och begreppslig feedback, vilket är alldeles avgörande för arbetets slutgiltiga kvalité. Men för att nå hit hän behöver man i mitt förmenande verka i den postmodernistiska tidsandan utan att vara rädd för att man i arbetet som samhällsforskare faktiskt måste tillåta sig att med pondus försöka klargöra komplexa förhållanden. Emellertid utan att väja för de postmodernistiska rädslorna härom och tvärtom härbärgera ett ambitiöst fritänkande, men vara tydlig med gränsdragningen till den uppsjö av totaliserande uppfattningar, för att istället proklamera det pluralistiska och polyfona som i studiens större berättelse, vilket tvivelsutan är en av många slags bejakande narrativ.
Tolkningen av textmassorna menar Kvale & Brinkmann, (2009) går utöver det omedelbart givna och berikar förståelsen genom att frambringa nya differentieringar och samband i texten och därmed vidga textens mening genom de språkliga verktygen och kreativa förutsättningslöshet. Vilket jag menar handlar om på vilken nivå som tolkningarna ska äga rum. Dels beroende av själva textkvalitén, vad kan man göra med detta egentligen (?) med hjälp av språkliga verktyg och kreativ handlingsförmåga. Vilket Ehn och Löfgren (1982) benämner perspektivering, kontrastering och dramatisering som för denna studie innebar att texternas utkomst i mångt och mycket kändes igen, och därför behövde utsättas för någonting annat för att uppdaga något annorlunda. Men även i textens underliggande drag, som likt trollen spricker när solen lyser på dem, och som därmed ombearbetas för att se hur fenomenet ter sig i en annan miljö, för vad kan där uppenbaras, och vilket i sina delar etablerar en sammanhängande analys. Vilket sker genomgående från formulerandet av forskningsfrågorna och förtrogenhet med dess teman, till kvalitén på intervjuerna och texternas kaliber, som blir enskilt och sammantaget till avgörande moment för studiens genomförande och självständiga potential.
Underlaget till denna studie i form av texterna medförde en ganska tydlig uppdelning i vad som kan betecknas som ett manifest svar, men även latenta innebörder som inte är explicit medvetna för intervjupersonen eller för forskaren direkt heller, i denna studie var det en kombination mellan att vaska fram blänket i sedimenten, som lika gärna kunde vara folierester snarare än ädelmineral, vilka utifrån olika glasögon och perspektiv kunde skönjas eller avfärdas. Men också detta, att inte rygga för det absolut oundvikligt manifesta, som förelåg på gränsen till tendentiöst, i former av slamkrypare som uråldriga ålar. Vad som blev lite av en räddningsplanka under falluckan, var en annan insikt för mig personligen den om hermeneutikens mystiska karaktär, och uppenbarelsen av att det latenta ska få manifesteras, under ett cirkulär bearbetningsförlopp, återigen genom att låta texten vila och ruskas om samt väckas till liv igen i en närvaro, likt en dervishernas sufiska dans på latenta och manifesta plan, där jag som åskådare och författare
33
börjar ana ett mönster som rytmiskt tycks harmoniera med något hänförande bortom betraktarens öga. För uppenbarligen, hittade rännilen sin bäckfåra ibland, till ömsesidig respekt inför de polyfona rösterna hos intervjupersoner och fältanteckningar, men med en kalkylerad risk för otydlighet och svårbegriplighet för läsaren. I och med att urkunderna fick talföra mångtydigheten i tillvaron som ur ett eklektiskt gammalt bibliotekskartotek, där jag som specifik uttolkare blir till