Praktikernas förhållande till den tjänsteanknutna omvärlden utgår från den självupplevda erfarenheten av äganderättens egentliga innebörd i skuldsamhället. Har man det allmängiltiga, gemensamt eller privat, i en igenkännande förståelse för vad det minskade ägandet kan innebära, för det kränkta människovärdet hos gäldenären, såsom en konsekvent replik från det habegärliga konsumtionssamhället. Samtidigt som tjänstemännen menar sig slå vakt om rättssamhällets principer ur ett myndighetsperspektiv, såsom systemets ridderliga paragrafryttare. Vilka inte handlar om att medborgarna inte ska ha rätten till materiella saker, utan snarare de grundläggande premisserna för att tillgodogöra sig altruistiska värderingar, som verkar samhällssolidariskt och uppfyller universellt beständiga normer inom den individualiserade statsdemokratin. Något som pågår under trycket från omvärlden, och i skarp kontrastverkan mot ett accelererande, kortsiktigt serotoninhöjande samhälle. I systemets ombudskrig, som baseras på en dogmatisk och värderingskorrupt samhällssyn med en anemisk och synkopisk inverkan. Som utan mänsklig försorg och i sin malande konsekvens demoraliserar samhällskittet mellan medborgare och tjänsteman, fattig och rik, ända in i den (o)genomskinliga självkänslan hos gemene man.
Jag vet att det låter som en klyscha men det gäller nog för väldigt många som jobbar inom staten, att man vill upprätthålla rättssamhället, det låter fjantigt kanske, men det är viktigt att saker och ting går rätt till och att man gör rätt för sig, och att reglerna följs för att det ska fungera för alla andra. IP5
41
… man har nån förutfattad mening om att det är nån på lite halvdekis som skuldsätter sig och man får skylla sig själv, vad fasen ska samhället betala för det för, men det kan drabba vem som helst för i dag är det så tajt i ekonomin för en del, det räcker att du köper det där huset som är ett gränsfall till litet för dyrt, sen höjs räntorna, du blir sjuk, det kan du aldrig rå för, du får bröstcancer eller din man dör i en olycka eller din fru lämnar dej med tre barn, det är små marginaler hela hela tiden som man inte kan styra över… IP4
Praktikerna hyser en tillitsskapande grundförståelse för att vi som samhällsmedborgare lever i ett komprometterande servicesystem. Vilket varsamt behöver tillhandahållas nödutgångar i, till hjälp för de resurssvaga och till försvar för rättssamhällets grundläggande principer, om allas likhet inför lagen. Men även i akt och mening, som ett professionellt motvärn gentemot de durkdrivna borgenärskrafterna och dess branschers inflytande, vars maskopi betjänar stat och marknad med omplaceringar och avskrivningar, ifrån människans hårt förtjänande penningar. Vilka absurdistiskt och summariskt ställer krav på gäldenärens fläckfria skötsamhet, men samtidigt bortser från konsumtionskrafternas världsfrånvända frispel inom dubbelmoralens värderingsfria ramverk. Och detta pågår framför näsan på tjänstemännens medvetna arbete och ständiga vädjan, om att få tiden och resurserna för att kunna arbeta förebyggande och förstärka de varslande gäldenärerna. Ett i sig långsiktigt arbete för att öka medborgarnas genomskådningsförmåga av de potentiellt toxiskt genomgripande strukturerna, i vårt tillväxande skuldsamhälle, vilket systemet lakoniskt avböjer som resursslöseri av livsvärldens gemensamma skattemedel.
…vi har väldigt stort ansvar inom det här arbetet och då är det jätteviktigt att det ska vara rättssäkert att allt ska vara på samma sätt… Den här myndigheten är väldigt viktig i det här samhället för att uppnå en balans, att alla ska kunna känna sig trygga och kunna vända sig till Kronofogden. IP3
Det är väldigt skamfullt att ha skulder det ses som något väldigt fult, att vara hos Kronofogden, det märker vi ju med många som vi pratar med, som säger att jag har inte velat söka skuldsanering, jag ska ju lösa det här själv, det är ju jag som satt mig i den här situationen då är det jag som ska lösa det här, men nånstans måste man ju dra gränsen, att allt är inte ditt fel. IP 6
Tjänstemännen uttrycker äkta omsorg över att gäldenärerna återvänder till sin plats i tillvaron såsom äkta samhällsmedborgare. För att återigen upptas av systemets konsumtionsmönster, men i den bipolära skärningspunkten av tillhörighet och värdighet, genom att ha sonat, och därmed på nytt inräknas som trovärdig i konsumentstocken. Allt genomförs i en systematisk process, som avvägs under lagstiftarens lupp av paragrafkolumner, och anpassas till finansinstitutens ränker. Vilka plägar återföra ansvaret på den enskilde individen och dennes förtappade valmöjligheter mellan alienering och utanförskap. Emellertid så känner de utrangerade gäldenärerna väl till, att vad man förlorar på livskarusellen aldrig kan tas igen på systemets slänggungor, varpå de bidar sin tid, bland de prekära skuggorna i det kapitalistiska reservatet.
42
(…) och tittar man sen ännu längre så är ju syftet med att få en skuldsanering att komma tillbaka in i samhället och bli en konsumerande individ i det igen, dels för att man känner sig bättre av att vara en vanlig människa om man säger så, man ska bidra till samhället genom konsumtion och få hjulen att rulla. IP5
(…) nånstans tycker jag att det lagstiftaren säger, att vi inte ska ha överskuldsatta människor i samhället och det ska bli lättare att kunna söka skuldsanering och vi ska underlätta för dom, för att dom ska kunna komma in i samhället igen men å andra sidan lagstiftar man inte för att förbjuda spelreklam eller att det finns oärliga låneinstitut som lånar ut pengar till folk med höga räntor jag ser att det är en slags dubbelmoral… vi kan ju ta ensamstående föräldrar till exempel som har jäkligt låga inkomster, dom har flera barn, dom har deltidsarbete, dom drar runt sitt. IP4 Fältanteckning om skuldens förkroppsligande - Ödeshög
Fjädrarna yr när Niklas kommer utfarande från hönseriet. Hur fan visste du att jag var här och är det något skit från begravningsbyrån som du har med dig? Jag skriver inte på nåt för farsan satt och dog i fåtöljen, i en liten etta, ingen hjälpte honom när jag satt inne. Och när jag kom ut kunde man fortfarande se avtrycken efter tofflorna i parketten. Och dom snåla jävlarna begravde honom i en pappkartong som dom kräver mig på nu. Va fan jag försöker komma tillbaka, det är som att pissa i motvind! Han gör en svepande gest över de milsvida gärdena och säger med uppgiven röst, det går inte lite på det här systemet och hur fan kan du jobba med det här! Fattar du inte, hönorna här inne värper inte Fabergéägg precis.