Frånvarande och närvarande föräldrar

6.4.1 Frånvarande föräldrar

Alla föräldrar är inte närvarande och delaktiga. Det finns exempelvis familjer där för-äldrarna aldrig är hemma på grund av arbete eller föräldrar som inte tar sitt ansvar på grund av exempelvis sjukdom eller missbruk. Som exempel kan nämnas Jennifer som inte ansågs närstående till sin pojkvän då hon stod under vårdnadshavares ansvar, trots att Jennifer kom från ett hem med sociala problem. I situationer då hemförhåll-andena inte är trygga, såsom i Jennifers fall, kan argumenteras för att familjetryggheten

221 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1677-11, se utredningen i tingsrätten.

222 Se avsnitt 5.4 avseende Tova och avsnitt 5.5 avseende Isabella.

223 Se avsnitt 5.2.

bör ha mindre betydelse för bedömningen av om den utsatta är närstående sin part-ner.225

6.4.2 Närvarande föräldrar

En annan situation är då föräldrarna är närvarande. I sådana situationer kan inled-ningsvis konstateras, bland annat med beaktande av Korkmaz och Överliens studie, att många ungdomar inte berättar om den våldsamma relationen för sina föräldrar. Som exempel kan nämnas Olivia, som i ett förhållande som varade i nio månader blev utsatt för psykiskt och sexuellt våld utan att berätta det för sina föräldrar.226 Ett annat exempel är det ovan nämnda rättsfallet där Jennifer inledningsvis hittade på ursäkter och alternativa historier för att förklara blåmärken som orsakats av fysiskt våld av hennes pojkvän.227 Av Jennifers förhör i tingsrätten framgår att ”[n]är vuxna runtom-kring henne har frågat henne om hennes skador har hon svarat att hon varit i slagsmål, trillat eller bråkat med någon som skulle slå henne. Dessa svar har varit oriktiga men hon sa detta då hon inte ville att någon skulle veta att det var [pojkvännen] som slog henne.”228

Som framgår i redogörelsen om normaliseringsprocessen i avsnitt 2.4, är det vanligt i våld i nära relationer att den utsatte varken berättar, anmäler eller lämnar. Om de utsatta inte berättar om våldet kan det vara svårt för en förälder att agera. Våld i nära relation handlar som framgår ovan även om mer än fysiskt våld och det är sällan våldet utövas inför andra, varför det kan vara svårt att se om någon är utsatt.

6.4.3 Närvarande föräldrars agerande

I situationer där föräldrarna får reda på den våldsamma relationen, exempelvis genom att den utsatta själv berättar eller det framkommer på annat sätt, förutsätts som nästa steg att föräldrarna agerar. I detta sammanhang blir några av de intervjuer som Korkmaz och Överlien gjorde i sin ovan nämnda studie intressanta. I denna del av studien deltog 10 tjejer som blivit utsatta i heterosexuella förhållanden och en kille som blivit utsatt i en homosexuell relation.229 I ett av fallen framgår hur Lisa, en ung

225 Jfr. Andersson s. 172.

226 Korkmaz & Överlien, se rubrik youth narratives of parental response to youth IPV victimization.

227 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1677-11, se utredningen i tingsrätten.

228 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1677-11, se utredningen i tingsrätten.

kvinna som vid 14 års ålder träffade sin pojkvän i samma ålder, tog sig ur en destruktiv relation med hjälp av sin mamma. Efter att förhållandet varat i två och ett halvt år såg Lisas mamma att Lisa var upprörd och grät och frågade om det var på grund av Lisas pojkvän. Mamman tog därefter saken i egna händer och ringde pojkvännens mamma och gjorde slut å Lisas vägnar. I ett annat fall berättar Olivia att, efter att Olivia och hennes pojkvän gjort slut och han hotat att sprida sexuellt provokativa bilder på henne, hennes mamma ringt pojkvännens mamma och berättat allt.230 Av dessa två fall går att utläsa en viss trygghet i att ha en förälder att vända sig till och få hjälp utav. Samtidigt framgår att Lisa blivit utsatt för psykiskt våld i två och ett halvt år och att det inte var förrän Lisa stötte på sin mamma i ett upprört tillstånd där Lisa valde att berätta, som Lisas mamma agerade. Vad gäller Olivia framgår att hon, vid 14 års ålder, var i ett förhållande i nio månader med sin pojkvän och under denna tid blev utsatt för psykiskt och sexuellt våld. Det var inte förrän efter förhållandets avslutande som Olivia berättade för sin mamma. Anledningen till att Olivia överhuvudtaget berättade i den situationen var, av vad som framgår i studien, en händelse som skett efter för-hållandets avslutande.231 Olivias mamma agerade således efter att förhållandet redan var avslutat på grund av en händelse som skett efter förhållandets upphörande.

Av intervjuerna framgår även andra typer av respons från de utsattas föräldrar. Hanna, som var 15 år när hon träffade sin pojkvän som då var 20 år, berättade att hennes mamma hade en tendens att lägga skuld på Hanna. Det framgår att Hannas pojkvän förgrep sig på henne fysiskt, psykiskt och sexuellt. Hanna berättade att hon en gång, efter att hon lyckats lämna lägenheten när hennes pojkvän velat ha sex med henne mot hennes vilja, ringt sina föräldrar. När Hannas föräldrar hämtade henne var de upprörda och kallade henne dum. Föräldrarnas respons ledde emellertid inte till att Hanna lämnade sin pojkvän utan stannade kvar hos honom en lång tid efter denna händelse.232 Ett annat exempel är Magnus, som var 16 år när han träffade sin pojkvän. Magnus berättade att hans föräldrar reagerade på uppgifter om våld genom att hålla ett möte med bland annat mor- och/eller farföräldrar, gudföräldrar med flera, för att diskutera huruvida Magnus skulle anmäla sin pojkvän till polisen efter att pojkvännen

230 Korkmaz & Överlien, se rubrik youth narratives of parental response to youth IPV victimization.

231 A.a. se rubrik youth narratives of parental response to youth IPV victimization.

fysisk misshandlat Magnus. Magnus berättade emellertid att mötet inte ledde någon-stans då han, som han själv uttryckte det, var förblindad av kärlek. Även om Magnus föräldrar reagerade på händelsen, ledde deras reaktion emellertid inte till att Magnus lämnade sin pojkvän. Korkmaz och Överlien menar att Magnus berättelse tydliggör den kraft som intimitet och ”kärlek” kan ha och hur svårt det kan vara för föräldrar att reagera på ett sätt som leder till önskvärt resultat.233

Som ytterligare exempel på att agerande från föräldrarnas sida inte alltid leder till önskat resultat är Amina och Vanissa från de refererade rättsfallen i avsnitt 5. Som framgår ovan motsatte sig flickornas respektive mamma relationen med deras respek-tive pojkvän, vilket ledde till att Amina flyttade till sin farmor och Vanissa periodvis bodde hos sina vänner. Detta tyder enligt min mening på att även om föräldrarna är närvarande och agerar för att skydda sina barn, kan den starka känslomässiga bind-ningen mellan det unga paret innebära att barnet trots detta fortsätter att spendera tid med förövaren. I sammanhanget kan även Tova nämnas. Som framgår ovan agerade Tovas mamma och polisanmälde pojkvännen för misshandel mot Tova. Kontakten mellan paret togs emellertid upp och de började i viss utsträckning att träffas igen.

I förhållande till föräldrars agerande kan frågan hur mycket en vårdnadshavare eller en förälder till ett myndigt barn egentligen kan göra lyftas. Varken en vårdnadshavare eller en förälder till ett myndigt barn får exempelvis låsa in barnet för att skydda det från att umgås med en våldsam partner.234 En förälder kan agera genom att exempel-vis avråda barnet från att umgås med sin pojkvän eller göra en polisanmälan. Därefter kan de inte fysiskt hindra barnet från att fortsätta relationen.

6.4.4 Sammanfattande reflektion

Med beaktande av ovan redogjorda omständigheter anser jag att familjetryggheten inte nödvändigtvis utesluter att en ungdom befinner sig i en särskilt utsatt situation. Att en ungdom bor hemma utesluter inte att sådant våld och kontrollerande beteende som bestämmelsen tar sikte på, kan utövas i sådan utsträckning att ungdomen be-finner sig i en särskilt utsatt situation. Enligt min mening kan även det faktum att föräldrarna inte är tillräckligt närvarande, eller det faktum att ungdomarna själva inte

233 Korkmaz & Överlien, se rubrik youth narratives of parental response to youth IPV victimization.

väljer att berätta om den våldsamma relationen, leda till att våldet kan fortsätta obe-hindrat. Även i situationer då föräldrarna är närvarande och den våldsamma rela-tionen på något vis uppmärksammas, visar ovan nämnda exempel att föräldrars age-rande inte nödvändigtvis leder till att paret slutar att umgås. Har ungdomen starka band till sin förövare, på sådant vis som är vanligt förekommande i våld i nära relation, finns det således enligt min mening inte mycket som föräldrarna kan göra för att för-hindra att paret fortsätter sin relation. Med beaktande av ovan nämnda anser jag att familjetryggheten och vårdnadsansvaret inte bör få avgörande betydelse för huruvida ett ungt eller omyndigt par ska betraktas som närstående enligt BrB 4:4a st. 1.