Praktisk bindning

Brist på praktisk bindning i parrelationer mellan unga och omyndiga har i vissa fall ansetts innebära att förhållandet inte är jämförbart med ett samboförhållande.170 Det finns emellertid rättsfall där domstolen fokuserar på parternas känslomässiga bind-ning som motivering för att de ska anses vara närstående, trots att partnerna varit omyndiga och saknat en praktisk bindning.171 Jag anser således att domstolens be-dömningar är oenhetliga.

I samtliga refererade fall ovan avseende parrelationer mellan unga och omyndiga framgår att domstolen ansett att parterna saknat praktisk bindning till varandra. De har av den anledningen inte betraktats som närstående enligt BrB 4:4a st. 1. Beträff-ande Amina och Jennifer, som var 15 respektive 14 år, tycks det faktum att flickorna varit omyndiga och stått under vårdnadshavares ansvar ha varit avgörande för be-dömningen att flickorna saknat praktisk bindning till sina respektive pojkvänner. Be-träffande Tova och Vanissa, som både var över 18 år, tycks det avgörande ha varit att de bodde med sina respektive familjer. Även i Isabellas fall nämns att hon fortfarande bodde hemma med sin familj. I det följande argumenteras för att praktisk bindning inte bör betraktas som ett krav för att någon ska kunna befinna sig i en särskilt utsatt situation. I avsnitt 6 diskuteras vårdnadsansvaret och familjetryggheten ytterligare i förhållande till ungdomars särskilda sårbarhet.

Som nämnts ovan menar Andersson att det avgörande för att någon ska betraktas som närstående bör vara att den utsatta personen, genom förhållandet, befinner sig i en särskilt utsatt situation. Som framgår i avsnitt 3.3 anser jag att omständigheter som

170 Andersson s. 171 f.; jfr. Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1677-11.

praktisk bindning, känslomässig bindning och förhållandets varaktighet enbart är fak-torer som talar för en särskild utsatthet. Jag håller av den anledningen med Andersson i hennes påstående att någon borde kunna befinna sig i en särskilt utsatt situation även om den praktiska bindningen inte betraktas som jämförlig med ett förhållande mellan sammanboenden. Andersson nämner som exempel Kristins fall, där Kristin ansågs ha varit i en utsatt situation på grund av en stark känslomässig bindning, trots att den praktiska bindningen enligt Andersson var svag.172 Om den känslomässiga och prak-tiska bindningen enbart är två olika faktorer att beakta för att avgöra om någon be-finner sig i en särskilt utsatt situation, bör det enligt min mening vara möjligt att en stark känslomässig bindning ensamt betraktas som tillräckligt. Det vill säga, om den känslomässiga bindningen är så stark att den utsatta personen enbart på grund av den anledningen anses befinna sig i en särskilt utsatt situation, bör det inte krävas praktisk bindning, åtminstone inte lika stark sådan.

Med beaktande av att det bör vara den särskilt utsatta situationen som är avgörande för bedömningen av huruvida ett par är att betrakta som närstående varandra, är det intressant att återkomma till Amina. I Aminas fall framgår att domstolen ansåg att hon, på grund av den starka känslomässiga bindningen, hamnat i en utsatt situation.173

Eftersom domstolen ansåg att Amina saknade praktisk bindning till sin pojkvän, på grund av hennes föräldrars vårdnadsansvar, betraktades paret emellertid inte som när-stående enligt BrB 4:4a st. 1. Detta kan jämföras med hur hovrätten resonerade i Lottas fall, som gällde en vuxen parrelation.174 I Lottas fall nämndes inte praktisk bindning överhuvudtaget och det framgår inte heller av domskälen att domstolen tagit hänsyn till praktisk bindning vid bedömning av om paret skulle betraktas som närstå-ende. Som framgår ovan tolkar jag Lottas fall som att hovrätten antingen gjorde be-dömningen att Lotta befunnit sig i en särskilt utsatt situation, trots att det varken funnits känslomässig eller praktisk bindning och förhållandet inte haft betydande var-aktighet. Ett annat tänkbart scenario är att hovrätten gjorde bedömningen att det fanns en känslomässig bindning mellan Lotta och hennes pojkvän, och att en känslo-mässig bindning mellan vuxna ensamt kan innebära att någon befinner sig i en särskilt

172 Andersson s. 170 f.; se avsnitt 4.3 avseende Kristins fall.

173 Se avsnitt 5.2.

utsatt situation. Oavsett vilken av dessa två tolkningar som stämmer, vill jag påpeka följande. Lotta ansågs befinna sig i en särskilt utsatt situation, antingen utan att någon av de tre nämnda faktorerna från 2004 års rättsfall var förevarande eller enbart utifrån en känslomässig bindning. Jag anser, i jämförelse med Lottas fall, att det är betänkligt att det i en situation då en omyndig person bedöms ha en väldigt stark känslomässig bindning till sin partner, krävs att paret även har en praktisk bindning för att de ska betraktas som närstående enligt samma bestämmelse. Om domstolen kommer fram till att någon befunnit sig i en särskilt utsatt situation, borde avsaknaden av praktisk bindning inte påverka bedömningen av närståenderekvisitet. Amina och hennes pojk-vän borde av den anledningen, enligt mig, ha betraktats som närstående enligt BrB 4:4a st. 1.

En annan intressant jämförelse mellan Lottas och Aminas fall, är att domstolen i Lottas fall uttryckligen konstaterade att det är från brottsoffrets perspektiv bedöm-ningen avseende närståenderekvisitet ska göras. I Lottas fall ansåg domstolen därför att paret var närstående, trots att pojkvännen samtidigt hade en relation med en annan kvinna. Enligt min mening gör inte domstolen i Aminas fall bedömningen av närstå-enderekvisitet ur brottsoffrets perspektiv. Ur Aminas perspektiv var paret närstående, vilket framgår av domstolens uttalande att Amina blivit starkt bunden till och närmast beroende av sin pojkvän. Enligt Amina blev hon ”alltmer isolerad och till slut var [pojkvännen] den enda som fanns i hennes liv”.175 Detta uttalande talar enligt min mening för att Amina befann sig i en särskilt utsatt situation. Domstolen anför emellertid att paret var ”två tonåringar som sällskapade med varandra som vilka ung-domar som helst”. Detta konstaterande av domstolen, och jämförelsen med vad de anser är en typisk relation mellan tonåringar, anser inte jag är en bedömning utifrån Aminas perspektiv. Min tolkning är att domstolen tillämpar en utomståendes per-spektiv vid bedömningen av närståenderekvisitet i Aminas fall. Även denna jäm-förelse tydliggör att domstolen inte använder en ungdoms perspektiv vid bedöm-ningen av närståenderekvisitet i BrB 4:4a st. 1, i stället utgår domstolen från en vuxen parrelation som norm.