Tova

I fallet stod Tovas före detta pojkvän åtalad för mord och grov fridskränkning. Hov-rätten ansåg det fastställt att pojkvännen misshandlat Tova till döds.149 Tova var vid tiden för mordet 19 år och hennes pojkvän 22 år.150 Domstolen fann även att pojk-vännen tidigare gjort sig skyldig till flera fall av misshandel, olaga hot och olaga tvång.151 För att avgöra om pojkvännen kunde dömas för grov fridskränkning var frågan huruvida pojkvännen och Tova varit att betrakta som närstående enligt BrB 4:4a st. 1. Hovrätten tog ledning av 2004 års rättsfall och konstaterade inled-ningsvis att Tova och pojkvännen hade haft ett förhållande i över tre år. Förhållandet ansågs således vara etablerat.152 Paret spenderade vanligtvis tid hos pojkvännen som bodde på en gård med en vän och övernattade hos Tovas föräldrar där Tova hade ett rum i en egen byggnad på deras fastighet.153 De sov tillsammans ungefär tre dagar i veckan. Till skillnad från omständigheterna i 2004 års fall, hade ingen av parterna egendom i den andra partnerns bostad. De hade inte heller nycklar till varandras bo-stad eller befann sig där när partnern inte var hemma. Tova och pojkvännen verkade inte heller ha gemensam mathållning, till skillnad från 2004 års fall.154 Hovrätten an-förde att BrB 4:4a införts för att ”avhjälpa svårigheten att inom det straffrättsliga re-gelsystemet tillräckligt beakta det straffvärda i ett upprepat och systematiskt kränk-ande handlkränk-ande som blir en del av ett trakasserkränk-ande samlivsmönster mellan ojämlika parter”.155 Av den anledningen menade domstolen att bestämmelsen passade mindre

149 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 3 ff. och tingsrättens dom s. 18.

150 SVT Nyheter 2018.

151 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 3 ff.

152 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 8.

153 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 8 och tingsrättens dom s. 6.

154 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 8 f.

väl in på situationen då parterna i förhållandet är relativt unga och där den ena eller båda i förhållandet ännu bor kvar hos sina föräldrar. Föräldrarna ansågs därför vara parets respektive ”närstående”. Med hänvisning till legalitetsprincipen menade dom-stolen att BrB 4:4a skulle tolkas restriktivt och att lagstiftaren inte tycktes ha behandlat denna typ av situation vid införandet av bestämmelsen. Tova och hennes pojkvän betraktades således inte som närstående enligt BrB 4:4a st. 1 och den före detta pojk-vännen dömdes för var och en av de enskilda gärningarna.156

5.4.1 Reflektion Tova

Hovrätten hänvisade i sin bedömning uttryckligen till 2004 års rättsfall. Vad gäller (3) förhållandets varaktighet hade Tova och hennes pojkvän haft ett längre förhållande än paret i 2004 års fall. Hovrätten behandlade inte uttryckligen den (1) känslomässiga bindningen men konstaterade att förhållandet var etablerat.

Vad gällde den (2) praktiska bindningen anförde hovrätten att paret inte verkat ha gemensam mathållning och det inte framgick att de hade egendom i varandras hem eller nycklar till varandras bostad. Det framgår emellertid att de vanligtvis spenderade tid hos pojkvännen och övernattade hos Tova, ungefär tre dagar i veckan, i ett rum i en egen byggnad på Tova föräldrars fastighet. Tova ansågs inte närstående till sin pojkvän, på grund av att hon bodde hemma, och hovrätten menade att Tovas föräld-rar var hennes närstående. Detta uttalande går att jämföra med Aminas fall, i vilket jag anser att parets ungdom och att Amina befunnit sig under vårdnadshavarens an-svar, medförde att paret av domstolen inte ansågs ha haft en sådan praktisk bindning att de varit att betrakta som närstående.157 Det framgår emellertid inte i Tovas fall om något brott begicks mot henne innan hon blev myndig. Tova var 19 år när hon miss-handlades till döds. Om Tova varit myndig under tiden för de tidigare brottsliga gär-ningarna, borde bedömning av huruvida Tova och hennes pojkvän varit närstående, enligt min mening, inte påverkas av Tovas föräldrars vårdnadsansvar.

Eftersom domstolen inte nämner vårdnadsansvaret skulle det kunna tala för att det är omständigheten att Tova fortfarande bor hemma med sin familj och inte vårdnads-ansvaret som beaktas. Jag anser att den omständigheten att Tova fortfarande bodde

156 Hovrätten för Nedre Norrland B 292-18 s. 9.

hemma kan ha ansetts innebära att Tova hade en praktisk bindning till sin familj och inte till pojkvännen, alternativt att den omständigheten att hon bodde med sin familj innebar en trygghet och att våldet därför inte kunde fortgå utan att uppmärksammas. Det går således att argumentera för att den kontinuerliga kontakt ett barn som bor med sina föräldrar antas ha, medför att den utsatta inte blir lika utsatt som om denne haft eget boende. Mot detta kan anföras att Tova hade ett eget rum i en egen byggnad på sina föräldrars fastighet. Det kan därför ifrågasättas hur stor tryggheten var av att ha föräldrarna i en annan byggnad. Dessutom framgår av domen att paret spenderade mestadels tid hos pojkvännen men att de sov hos Tova.

Som hovrätten påpekar i Tovas fall är syftet med BrB 4:4a att betrakta det särskilt straffvärda i upprepat och systematiskt kränkande handlande som blir en del av ett trakasserande samlivsmönster mellan ojämlika parter. Jag tolkar hovrättens konstate-rande som att det faktum att Tova bodde hos sina föräldrar, medförde att de brott som pojkvännen begick mot Tova inte kunde betraktas som ett systematiskt kränk-ande som var en del av ett trakasserkränk-ande samlivsmönster mellan ojämlika parter. En-ligt min mening är det emellertid möjEn-ligt att utsättas för upprepade, systematiska och kränkande handlingar som blir en del av ett trakasserande samlivsmönster mellan en ung kvinna och hennes flera år äldre pojkvän, fastän omständigheterna är sådana som i Tovas fall.

Sammanfattningsvis gör domstolen bedömningen att förhållandet inte varit av obetydlig varaktighet och att det funnits en känslomässig bindning mellan parterna. Enligt min mening ansåg domstolen däremot att paret saknade praktisk bindning. Eftersom Tova åtminstone under viss tid av förhållandet varit myndig borde vård-nadsansvaret inte ha varit den avgörande faktorn för att paret ansetts sakna praktisk bindning. Att domstolen hänvisar till föräldrarna som parternas närstående tolkar jag således som att det var det faktum att Tova bodde med sin familj som var avgörande för bedömningen att paret ansågs sakna praktisk bindning. Vidare anser jag att familje-tryggheten även kan ha påverkat att Tova inte ansågs befinna sig i en särskilt utsatt situation.