göran

Göran39_{, som är född 1980 är således 29 år, inledde studierna 1999} och var klar 2004. Vid intervjutillfället har han hunnit undervisa i fem år på gymnasiet. Skolan ingår i en friskolekoncern där Göran har arbetat sedan han gick ut lärarutbildningen.

Göran själv var en duktig elev som trivdes både i grundskola och i gymnasium, vilket han tror att de flesta lärare har gjort och att det är orsaken till att lärare väljer läraryrket. I skolan upplevde han att både lärare och elever lyssnade på honom. ”Så det var kul!”. Och Görans lärarideal är just en lärare som lyckas få eleverna engagerade i diskus- sioner, där eleverna talar till varandra, bemöter varandras åsikter och argumenterar. Det är Görans mål.

Svenskämnets huvuduppgift

Svenskämnets allra viktigaste uppgift är elevernas kommunikativa utveckling. Den är viktig för elevernas intellektuella utveckling och välmående för ”en människa som inte kommunicerar växer inte och mår inte bra”. Göran visar eleverna de verktygen genom att ”ge elev- erna intressanta uppgifter, kommunicera med dem, ta deras åsikter på allvar, ifrågasätta, be dem argumentera, omformulera sig och så får de skriva ganska mycket om sig själva”. Det är helt enkelt, enligt Göran, fråga om ”den personliga utvecklingen”.

Göran skulle vilja att eleverna var mer delaktig i planeringen. Att de inte är det beror på att det är projekten som styr, och på att det i hans skola är ”klent med åsikter, alltså, önskemål”. Eleverna tycker att

det är bäst att Göran i egenskap av lärare bestämmer, men Göran är noga med att för eleverna poängtera att han är flexibel och öppen för kritik. Språksociologi är viktigt och relevant, och skrivuppgifter och muntliga uppgifter, framför allt personliga, kan man, enligt Göran, ha hur många som helst. Han nämner särskilt att han i A-kursen har en skrivuppgift på temat Kärlek/Rädsla där eleverna får skriva om sin första kärlek. Men det kan också vara att de ska skriva utifrån något som man gemensamt har sett eller läst. Filmanalys brukar Göran vilja ha med, och han ger respons på allt.

Göran tror inte att han är auktoritär, utan låter eleverna tala. Idealet för honom att eleverna talar mycket, men om de inte gör det tar Göran över. Han tror att han inte förväntar sig att eleverna ska ta över och ”därför så pratar jag på”. Han lägger skulden på sig själv för att han inte har inspirerat eleverna tillräcklig, men tror att kollegiet samfällt skulle kunna bygga upp ett mer diskussionsvänligt klimat.

Man arbetar tematiskt i svenskämnet. I början var Göran mer skeptisk till det, men tycker bättre om det för vart år som går. Han behöver vara ”kompis med temat”, och det är han med medie- programmet. Göran menar att det faktum att programmet ska färga in kärnämnena rimmar väl med att undervisningen ska vara rolig. Han tänker sig att hans elever har valt media av intresse och därför är det lätt att anpassa svenskundervisningen.

Göran tycker inte att det gör något att svenskämnet får huka under temat om eleverna därmed blir engagerade och motiverade. Efter- som gruppmedlemmarna kommunicerar med varandra, planerar, strukturerar, redovisar och analyserar tillsammans, och det hör ju till svenskämnet, gör det inget om innehållet kommer från ett annat ämne. Han har heller inte dåligt samvete om eleverna arbetar med ett annat medium än skriven text.

Göran trodde att om han bara lyckades göra litteraturunder- visningen intressant, skulle eleverna bli intresserade. Verkligheten visade honom att det inte var så enkelt. Många av hans elever tycker att litteraturen är både tung och tråkig. Eleverna på Görans skola är inte i hög grad ”humanistiskt intresserade”, och Göran tror att det med mer humanistiskt intresserade elever kanske vore annorlunda. Undervisningen bygger på samarbete med andra ämnen och är tema- tiserade. Lärarna väljer böcker som har relevans för de frågor om moral och etik som temat gäller: är man fri om man är fattig eller

kan det vara rätt att döda människor som inte är ett hot mot en? På G-nivå har lärarna valt Steinbecks Möss och Människor, för VG

Barskrapad av Barbara Ehrenreich och för MVG Gogols Kappan.

Eleverna får i uppgift att skriva essä om någon av de här frågorna. På det här sättet försöker Göran göra litteraturen intressant för eleverna. Han vet ännu inte om detta kommer att falla väl ut, men tror att eleverna ska uppfatta litteraturen som roligare och mer meningsfull. Göran har läst kursmål och betygskriterier noga och anser att littera- turhistoria enligt dem, inte tycks vara en central del av svenskkursen.

Samarbete i ämneslag

Gymnasiet där Göran arbetar är organiserat i både arbetslag och ämneslag. Arbetet är uppbyggt kring arbetslagen, medan ämnes- lagens organisation är en ”lös sammansättning som bara ses några gånger per termin och avhandlar ganska specifika frågor”. För- delarna som Göran ser med att arbeta just i arbetslag är att det underlättar ämnesintegrerat samarbete. I just den här skolan sitter arbetslagen i ett gemensamt arbetsrum, vilket Göran anser underlät- tar kommunikationen mellan lärargruppen och eleverna,

En nackdel med arbetslagsorganisationen jämfört med ämnes- lagen är, enligt Göran, att ”ämnet hamnar lite i skymundan”. Göran tror att om han skulle sitta tillsammans med ämneslaget skulle han säkerligen ha haft ett ”större fokus på ämnesspecifika frågor och fått mer idéer och stimulans om kursinnehåll, litteratur, metoder med mera”. Görans tanke är att ämneslagen är bra för att utveckla den enskilda lektionen och arbetslagen för samarbete och projekt samt det som Göran kallar kringverksamheten med elevhälsa, elevkontakt och administrativa uppgifter. Göran nämner också att om han hade varit van vid att arbeta i ämneslag skulle han säkert ha sett fler för- delar och kanske kommit att sakna det arbetssättet. Men eftersom han under hela sin gymnasielärartid har arbetat i arbetslagsorganisa- tion har han aldrig vant sig vid ämneslag, utan trivs med arbetslags- organisationen.

I det mera löst sammanhållna ämneslaget revideras det som Göran inte vill kalla lokal kursplan, men som styr svensklärarnas arbete. Det är ursprungligen ett prövningsdokument som ska under- lätta för lärare och elever vid prövning i svenskämnet. Eftersom tanken är att det ska vara ovidkommande vilken svensklärare en

prövande elev har haft, måste man samla undervisningen kring det här prövningsdokumentet. På det sättet blir prövningsdokumentet styrande för den enskilde lärarens undervisning.

Ett annat område där svensklärarna samarbetar rör betyg och bedömning. Det sker framför allt i samband med det nationella provet i B-kursen, men man har tillsammans tittat på texter även från A-kursen. Då gör man på lite olika sätt. Om man vill ha en diskussion har alla läst samma text, men den enklaste formen av samarbete är att lärarna lämnar över en text för att få en annan lärares åsikt. I samband med nationella prov har man framför allt läst samma text för att få en diskussion. Det är större skillnader än eleverna kan föreställa sig, och större, tycker Göran, än det borde vara ”för att inte vår kompetens, kan man kanske säga, ska ifrå- gasättas”. Vid en sambedömning av en A-kurstext skiljde det så mycket som ett helt betygssteg. Det finns ett mönster i vem som ligger högt respektive lågt på betygsskalan. Om man själv är den som ofta ligger lågt måste man fundera över det. Det är lättare, säger Göran, att vara enig om de språkliga kvaliteterna än om ”sub- stansen, relevansen, originaliteten, innehållet i texterna, där det kan skilja mer”. Det skiljer särskilt i sådana saker som vad som uppfattas som spännande, intressant, och originellt.

Göran tycker inte att det är problematiskt att sätta betyg på upp- gifter. Det gör han regelmässigt, men utan att ge ut betyget till elev- erna. Det är heller inte problematiskt att man i det nationella provet i Svenska B ska ge ut betyget till eleverna. Det är oproblematiskt för att lärarna samtidigt säger att om eleverna är missnöjda med betyget, kan de alltid höra av sig och be om en ny bedömning. Göran menar att det nationella provet styr slutbetyget i ganska hög grad. Det Göran menar är, att det nationella provet styr nivån för ett visst betyg, men det styr inte direkt den enskilda elevens betyg, eftersom eleven har möjligheter att visa upp kunskaper och nå kursmål även utanför det nationella provet. Med det kan han lugna elever som blir oroliga för att ett betyg i nationella provet är det samma som slutbetyg i Svenska B. Men Göran tror att en del av hans ämneskolleger låter betyget på nationella provet styra slutbetyget. Men, säger Göran, det nationella provet täcker ju inte in alla kursmål och betygskriterier, och dessutom finns det, som redan nämnts, en hel del subjektivitet i bedömningen. Göran kan därför låta elever lämna in en ny uppgift

som kompletterar det nationella provet, men har fått kritik från kol- leger som tycker att det är orättvist. Men Göran tolkar det snarast som att de inte orkar med ett nytt prov och då tycker man att inte Görans elever heller ska få den möjligheten, som ju egentligen, tycker Göran, bara är en möjlighet att visa på att man förtjänar ett högre betyg. Till exempel räknas ju aktivitet under lektionstid in i betyget. Men för eleverna framstår det, enligt vissa kolleger, som orättvist att en del elever får fler chanser.

Utbildningens relevans

Göran gick den gamla lärarutbildningen och läste först sina ämnen och gick sedan ett års lärarutbildning. I historieämnet fanns det enligt Göran en överensstämmelse mellan vad man lär sig i ämnet och vad man förväntas att lära ut. I fråga om svenskämnet var ju hälften litteraturhistoria, vilket Göran tycker var mycket och den andra halvan var grammatik, språkhistoria och nordiska språk. Men det som Göran menar att han skulle ha haft nytta av är utbildning i responsgivning på elevtexter och muntliga framträdanden. ”Där har jag ju ingenting i stort sett. Det läste man alldeles för lite av”. Göran nämner att det hade varit bra att få se material som kommentar- materialet i nationella provet i Svenska B. Sammanlagt läste man tre gamla högskolepoäng i muntlig och skriftlig framställning och Göran tycker ”Ah, men det är pinsamt alltså”, särskilt som skriftlig och muntlig framställning är centrala ämnesområden i Svenska A och i Svenska B.

Språkhistoria är något som Göran inte alls har användning för, där hade det räckt med en halv poäng. På samma sätt kunde kurserna grammatik och nordiska språk ha kortats ner. Summa summarum är det bara kursen i språksociologi som Göran tycker att han har användning för ”men det är inte mycket annat alltså”.

Eftersom eleverna kan ha nytta av att kunna använda analys även på andra områden, ”även om det inte är litteraturklassiker”, inser Göran vid närmare eftertanke ändå att han har haft lite nytta av lit- teraturens analysdel. Göran kände sig förberedd på att undervisa när han kom till arbetsplatsen, men säger samtidigt att ”jag har väl aldrig tänkt att det kanske var lärarutbildningens förtjänst”.

VFU, som på Görans tid hette praktik, var bra därför att hans handledare gav honom stort utrymme och han fick undervisa från

dag ett. Under praktiken fick han ett vikariat, vilket ledde till att han, förutom undervisningen i handledarens klass, hade en helt egen.

Göran tycker inte att det fanns någon särskild undervisning på lärarutbildningen som handlade om planering. Han har heller inte fått någon undervisning i och övning i sådant som handlar om att konstruera uppgifter och inspirera. Övning i planering, skriftlig och muntlig framställning, och respons och bedömning är det som Göran tycker fattas honom. Nu verkar det vara en del av VFU, menar Göran. På hans skola har man tretimmarspass och det är mycket tid att planera. Å andra sidan, säger Göran, kan man slappna av lite mer. Kortare pass kräver noggrannare planering. Göran har alltid en buffert med material, men är också van att stryka moment som man inte hinner med. Dessutom har man återkommande fritt skri- vande i alltifrån fem till femton minuter. De flesta av Görans elever utnyttjar tillfället till personlig korrespondens och han uppmuntrar dem för att lära känna dem lite bättre. Här får eleverna också tillfälle att föra fram synpunkter på undervisningen. Göran försöker svara på alla, men det beror på arbetsbördan. Göran tror att han kan ha inspirerats av Det flerstämmiga klassrummet som han läste under lärarutbildningen.

Göran är inte mycket för styrdokument. Han tycker att eleverna lätt hamnar i skymundan och att man glömmer kvalitén i undervis- ningen. Men, som han uttrycker det, under utbildningen satt man och bläddrade lite i läroplanen ”men det är ingenting som fastnar hos mig”. På samma sätt har Göran bara vaga minnen av hur kursplanen aktualiserades under utbildningen. ”Det minns jag inte. Men vi hade säkert uppe den lite då och då, liksom i olika sammanhang”. Man pratade dock om både strävansmål och det vidgade textbegreppet.

Status – lärares, svensklärares och svenskämnets

Göran tycker inte att lärarnas status är hög. Om man jämför yrken med långa utbildningar ligger lärarna lågt både i lön och i status. Samhället erkänner inte att lärarna är viktiga, vilket Göran menar att de är.

Göran tror att svensklärare ses som engagerade lärare men också som bakåtsträvande och traditionella. Han tror dock att svenska i likhet med engelska och matematik har ”en visst tyngd” och därmed viss status, men samtidigt ses de som lite trista och gråa ämnen – både

bland lärare och bland personal. Värst drabbad av detta är förstås matten – svenskan och engelskan upplevs som mer lättintegrerade, ”öppna och variationsrika”.

Göran jämför lärarutbildningen med läkarutbildningen. Läkar- utbildningen är avgörande för inträdet i läkarskrået. Lärarutbildning är inte i motsvarande grad avgörande för lärarens förmåga att under- visa, menar Göran. Lärarutbildningens och lärarnas status hänger ihop, och eftersom folk ser det som att de utan utbildning kan göra lärarjobbet blir det ”en rejäl statussänkare”. Utbildning i allmänhet är inte oviktig men i ”lärarfallet är det kanske inte så stor bit”.

Göran tycker att lärarnas status är viktig bara i den mån den påver- kar elevernas inställning till skolan. Skolan är viktig eftersom den innebär utveckling. Görans resonemang lyder: ”om lärarna hade högre status så skulle eleverna ha mer respekt för skolan. Föräldrar skulle uppmuntra eleverna att lägga mer vikt vid skolarbetet och då så skulle det innebära att de utvecklades ännu mer”. Höjd lön kan ge högre status, men lärare bör dela vanliga människors sociala miljöer och vanor. Ett måttligt påslag för lärare kan Göran tänka sig utan att ”helt fjärma oss från den vanliga verkligheten”. Lärare glömmer bort hur roligt och kreativt deras yrke är.

5.1.8 helen

Helen40 _{är i trettioårsåldern, började sin lärarutbildning 2002, och} undervisar nu på en friskola elever på medie-, natur- och samhälls- programmen i svenska och franska.

För Helen var det inte ett förstahandsval att bli lärare. Hon skulle bli översättare. På gymnasiet gick Helen humanistisk linje och hennes svensklärare såg även den tysta och tillbakadragna Helen. Helen ville läsa franska och för att komma in på översättarutbildningen var Helen tvungen att läsa svenska. Och på den vägen, ganska oreflekterat, blev hon lärare, och tror att hon trivdes på gymnasiet och därför ville vara kvar i den världen. Under praktiken upptäckte hon att läraryrket var roligt. Upplevelsen när en elev förstår vad Helen menar och med blicken visar ”jaha, nu förstår jag det här!” avgjorde.

Svenskämnets huvuduppgift

För Helen är kärnan att ”eleverna ska kunna utrycka sig oavsett muntligt eller skriftligt”. Vad man än ska göra i livet behöver man kunna använda språket. Och litteraturen ger en möjlighet att hitta andra världar och andra sätt att uttrycka sig.

I sin första klass fokuserade Helen på språkriktighet. Helen blir alltmer noggrann med att eleverna inte gör fel av typen ”de och dem” och är numera en riktig språkpolis. Talet och skriften ligger längre ifrån varandra än de tidigare gjorde, anser Helen. Helen tycker att man kan prata lite hur som helst, men inte att man kan skriva lite hur som helst.

Helens elever får se mycket film och det beror på att Helen har ett specialintresse för film och har undervisat i filmkunskap, men bild har hon och hennes elever inte jobbat så mycket med. För Helen går bild och film in i svenskämnet som uttryckssätt. Och Helen själv tycker mycket om att analysera både film och bild. Hon använ- der sig av samma begrepp för skriven text. Bild och ljud har samma betydelse för film som stilmedel har för skriven text.

Om gemensam kanon säger Helen att man i ämneslaget har förslag på böcker, men att de inte är bindande för lärarna. Man har också läroböcker, till exempel en handbok i svenska. Den har hon använt, för där finns några användbara språkövningar, men Helen menar att hon inte är läromedelsstyrd. Helen inser att hon undervisar som hon själv har blivit undervisad. ”Det är ju jättespännande. För jag jobbar precis likadant, det är ju jättespännande”.

Att elever ska vara delaktiga i planeringen är Helen medve- ten om och till en början gav hon eleverna den möjligheten, men möttes av ”men det är ju du som ska göra det här, det är du som är lärare, nu gör ju vi ditt jobb!”. Så Helen styr undervisningen.

Samarbete i ämneslag

På högstatusskolan, där Helen först jobbade, fanns det en löst for- mulerad lokal kursplan. Och eftersom Helen kände sig osäker ”så hängde jag mig som sagt fast vid min mentor och bad henne om hjälp”. Man arbetade med klassisk litteratur och Helen använde sig av ett antikupplägg hon under praktiken hade planerat och genomfört. Förutom segregationen mellan IB-programmets svensk- lärare och övriga, var klimatet öppet så tillvida att man utbytte material.

På Helens nuvarande arbetsplats känns det annorlunda. Lärarna är i ungefär samma ålder och fastän de har olika erfarenheter är det ingen som ”sätter näsan i vädret för förslag och tips och råd” och Helen känner att det hon gör, duger för andra lärare. Man har en lokal kursplan som fanns när Helen kom till skolan, och den har man nu reviderat. I det arbetet har Helen varit inblandad. Man har förenklat och förtydligat och kopplat betygskriterier till moment. Helen säger att det man tittar på är kursmål och betygskri- terier och säger att hon inte visste att det finns andra styrdokument och andra delar i svenskkursen, och undrar var hon hittar dem ”ja det är inte så konstigt att jag ser frågande ut för det där hade jag ingen aning om”. Helen tycker att det är genant att det finns viktiga saker som inte förekom under utbildningen. Hon menar att det var väldigt många diskussionsseminarier om etik och moral ”mer lösa grejer” och det är absolut viktigt, menar Helen, men tycker inte att det är något som hon nu använder sig av. Helen menar alltså att det hade varit viktigare att känna till läroplanen, och kursplanens olika delar. Ämneslaget har dels reviderat den lokala kursplanen, dels inlett en planering för ett ämnesintegrerat arbetssätt. Man försöker se vad de andra ämnena arbetar med, för att utifrån dem försöka hitta ett ämnesöverskridande tema. Det skulle till exempel kunna vara ett samarbete med religion där en litteraturhistorisk strömning kan knytas till religion under samma tidsperiod. På hennes skola är det bestämt att man ska arbeta ämnesöverskridande, men hon är inte säker på om det är Skolverket eller skolledningen som har bestämt det. Helen förstår varför ämnesöverskridande arbete inte faller sig naturligt, och menar att man som lärare i ett ämne har för liten insikt i de andra ämnena. Större insikt skulle underlätta. Helen har nyligen insett att till exempel samhällskunskap och svenska har käll-