Professionsperspektivet

Lärarpolicyn, eller i Sverige åtminstone skolpolicyn, står högt på nationella agendor och därmed blir kraven på skolor och lärare allt mer komplexa. Enligt rapporten Teachers matter (OECD-rapport, 2005) har OECD:s utbildningsministrar ålagt medlemsländerna målet att höja utbildningskvaliteten för alla. Rapporten påpekar att skolans allra viktigaste resurs är lärarna. Deras ämneskunskaper och effektiva undervisning är nyckeln till elevernas framgång. Därför måste det säkerställas att människor som är kompetenta också vill arbeta som lärare och att den undervisning som bedrivs är av hög kvalitet. Detta aktualiserar frågan om svenskläraryrket som profession.

I teoriavsnittet (kapitel 2) redogjordes för några centrala begrepp inom professionsforskningen, autonomi, heteronomi, status och pro- fession. Som profession betraktas en yrkesgrupp som har en sådan exklusiv kunskap att den tillerkänns rätten till självbestämmande, autonomi, både vertikal och horisontell. Med denna självbestäm- manderätt, och allmänhetens tillit till yrkesgruppens exklusiva kun- skaper, följer status. Exklusiva kunskaper kopplas till längre, akade- misk utbildning, och är en faktor i statusbygget.

Kraven på lärares kompetens är alltså höga. Här kan man ju disku- tera vad kompetens är och vad undervisning av hög kvalitet är. Men man bör kanske också ta i beaktande det faktum att vissa länders skolsystem faktiskt är mer framgångsrika, åtminstone såsom under- visningens resultat framstår i PISA-undersökningar. Då framstår Fin- lands system för rekrytering till lärarutbildningen som ett sätt att säkerställa kompetens. Det intressanta med Finlands rekryterings- system är att man undersöker tilltänkta lärarstuderandes motivation för att lärande och undervisning, och därmed säkerställs att de som

faktiskt kommer att undervisa, också är högst motiverade för sitt yrke. De finländska lärarna innehar hög status, men lönenivån är fullt jämförbar med den svenska. För elevernas framgångar är det enligt McKinseyrapporten (2007) otvetydigt att det spelar roll huruvida lärarutbildningen och läraryrket attraherar topp-presterande studen- ter. Den slutsats McKinsey drar är att lärarutbildningens status vilar på vilka studenter som släpps in.

Som jag redan i teoriavsnittet (kapitel 2) påpekade: I en rapport från McKinsey (2007) förekommer två alternativa system för att anta studerande till lärarutbildning: 1) Selekteringen sker innan lärarstu- denter inleder sina lärarstudier och antalet platser begränsas till dem som har utvalts och 2) alla eller ett flertal tas in till utbildningen och urvalet skjuts upp till dess att de blivande lärarna har tagit sin examen och därefter väljs de bästa till att bli lärare (dvs. de som får anställning, vilket ju inte är alldeles säkert är samma sak). Alla urvalssystem till utbildning utgör, enligt McKinseyrapporten (2007) varianter på dessa två ytterligheter. Det är dock ganska lätt att se att det finländska och det svenska systemet för intagning till lärarutbild- ning, utgör exempel på två extremer. Det finska systemet säkerställer att de mest välmeriterade studenterna rekryteras och därefter följer två tester som prövar bland annat litteracitet samt viljan att lära och undervisa. Det svenska systemet släpper i princip in alla sökande48 och avgörandet om vilka som verkligen blir lärare överlämnas till presumptiva arbetsgivare. Detta leder enligt McKinsey till en över- produktion av lärare, med åtföljande svårighet att hitta anställning. Det leder i sin tur till att toppresterande studenter väljer andra kar- riärer (a.a. 2005), och medan finländska ungdomar år efter år topp- presterar i PISA-undersökningarna, halkar svenska elever efter. Det är svårt att tro att det bara är en tillfällighet. Några av informanterna påpekar mycket riktigt detta: Det faktum att man tar in alla sökande sänker lärarutbildningens status, och några av informanterna är upp- rörda över den låga akademiska nivån, föranledd av medlärarstu- denternas bristande förkunskaper, vilket i de aktuella fallen ledde till brister i ämneskunskaperna. Det informanterna efterlyser är hårdare krav, högre intagningspoäng till lärarutbildningen. Någon efterlyser också lämplighetstest, vilket ju ingår i det finländska systemet.

48 Inför höstterminen 2011 har ansökningarna till lärarutbildningen, i Sverige, på nationell nivå gått ner med 14%

Alla svensklärarna i undersökningen anser att lärare och svensklä- rare har låg status och samtliga informanter anser att låg lön bidrar till låg status. Lärarutbildningens låga intagningspoäng anses vara en statussänkare. Högre intagningspoäng skulle höja lärarnas status. Informanterna menar förstås att lämpliga åtgärder vore att höja lönen och förbättra arbetsmiljön. Informanternas förslag till statushöjande åtgärder som gäller speciellt svensklärarna är övriga lärares respekt för svenskämnet, tid för respons och reflektion, och att svensklärare undviker att gå in i en ”hjälpgummeroll”, vilket innebär att svensklä- rare ska låta bli att oreflekterat gå in i ämnesintegrerade samarbeten, där svenskämnet inte bidrar med ett eget innehåll.

Ingen av informanterna talar om status som ett värde i sig, förutom att man kanske inte skulle säga nej till högre lön. Men många infor- manter anser att högre status kan påverka elevers och föräldrars respekt för de kunskaper som skolan kan bidra med, och menar att högre status i förlängningen skulle kunna förbättra elevernas resultat. Det svensklärarna i studien säger om lön kan kopplas till en rapport från Lärarnas Riksförbund, Vem vill bli vad och varför? som tar upp både lönen och högre intagningspoäng för lärarutbildningen. LR har studerat läkares, juristers och socionomers skäl till att inte välja lärar- yrket där lönen och arbetsmiljön anges som dominerade skäl. Studien visar att lärarnas löner fungerar som en signal för högpresterande studenter – och LR menar att om högpresterande studenter sökte till lärarutbildningen skulle lärarutbildningens status höjas, vilket i sin tur skulle leda till en uppåtgående spiral.

Svensklärare i min studie anser att legitimation skulle höja lärarnas status. En informant menar just att det faktum att vem som helst kan komma in på lärarutbildningen sänker yrkets status, och en annan informant menar att det bör krävas utbildning och legitimation, för att arbetsgivaren inte ska kunna ta in vem som helst ”från gatan” för att låta honom eller henne undervisa. Den åsikten tycks ha stöd i professionsforskningen. Dock, för att legitimation ska fungera som statushöjande krävs det dels en stängning, dvs. att alla inte har till- gång till den utbildning som leder till läraryrket, utan att det ställs krav på intagningen, dels krävs det att utbildningen ger den exklusiva kunskap som inger allmänheten förtroende.

I ovannämnda LR-rapport anges den förväntade lönen och arbets- miljön vara de främsta orsakerna till att läkare, jurister och socio-

nomer väljer bort läraryrket. Lärarnas Riksförbund har sökt stöd i McKinsey-rapporten för att a) kräva legitimation/-auktorisation, b) minska antalet platser på lärarutbildningen och c) höja lönerna. Man anser sig ha funnit det stödet i McKinsey-rapporten, och nu, hösten 2011, blir legitimationen verklighet. Om det också innebär höjd status för lärare återstår att se.

Spelar det då någon roll om läraryrket har status eller inte? Vad säger informanterna om betydelsen av höjd status? Ett argument som framförs är att höjd status attraherar motiverade och meriterade stu- denter, ett annat är att status påverkar föräldrars och elevers syn på vikten av skolgången, och status skulle därmed få en direkt effekt för eleverna. Om nu status bygger på bland annat tillit, som Macdonald (1995) hävdar, tycks det ligga en sanning däri. Men eftersom tillit bygger status och processen inte är omvänd, är det inte självklart att höjd lön enbart, som tillitens belöning, bygger status. Exemplet Finland visar också detta. Som redan nämnts är Finlands lärar löner jämförbara med de svenska. Däremot kanske tilliten till lärarnas exklusiva kunnande, där lärarutbildningens kvalitet får sägas vara en avgörande faktor, skulle kunna höja lärarnas status.

I LR-rapporten (2007) påpekas det att gymnasielärare väljer lärar- yrket för att man är intresserad av sitt ämne, medan grundskole- lärare i allt högre grad, ju längre ner man kommer i åldrarna väljer lärar yrket därför att man är intresserad av arbetet med barn och ungdomar. Någon informant och många respondenter nämner att fokus numera i allt lägre grad ligger på ämnet och i allt högre grad på socialarbetarrollen, och som en informant uttrycker det: ”då är det inte gymnasium på riktigt”. Här står gymnasielärarens intresse för sitt ämne mot den nya rollen som förälder och socialarbetare.

Ur ett professionsperspektiv är det centralt att de uppgifter en lärare tar på sig också stämmer överens med det läraren har fått kunskaper om i sin utbildning. Frågan om vem som lämpligen bör hantera de nya uppgifter som svensklärare uppfattar att har lagts på dem, diskuterades redan i avsnittet ”Utbildningens relevans”. Här diskuteras frågan ur ett professionsperspektiv.

De nya uppgifter som svensklärare känner att skolan lägger på dem är bland annat undervisningen av elever med särskilda behov av typen dyslexi och/eller ADHD. För grundskolans vidkommande reg- leras detta i Grundskoleförordningen kap 5, 4§, (se avsnittet Utbild-

ningens relevans). I kap 8 1§ i Gymnasieförordningen sägs att elever med behov av särskilt stöd också ska få det. I förordningen sägs inget om att denna undervisning måste ske inom ramen för ordinarie klass, bara att specialundervisning får ges inom ramen för ordinarie klass. Det centrala är att stödundervisning ska ges till elever som behöver det. Svensklärarna uppfattar det som sin uppgift att klara elevernas undervisning inom ramen för tilldelad undervisningstid, men har inte fått med sig kunskaper från lärarutbildningen, mer än kanske någon eller några timmars föreläsning på området. Man menar att man borde ha fått med sig den kunskapen från lärarutbildningen. Colnerud och Granström (2002) säger att:

”läraryrket innefattar en mängd skiftande arbetsuppgifter och utövas under omständigheter och villkor som lärarna i ringa utsträckning själva bestämmer över. En del av dessa arbetsupp- gifter beaktas i utbildningen, andra inte. Några arbetsuppgifter liknar andra professioners, andra inte. Några arbetsuppgifter känner sig lärare väl rustade för, andra inte. Att åläggas arbets- uppgifter som man inte har färdigheter för är dekvalificerande. Vi menar att lärares professionalism, i meningen kompetens, kan utvecklas om lärarna ges möjligheter och tillfällen att skaffa sig de grundläggande redskap som behövs för att fylla yrkets krav”. (2002:11)

Så kan man se det, nämligen att lärarna ska ges möjligheter att skaffa redskap för att hantera till exempel dyslexi, men man kan också se det som speciallärarnas, inte svensklärarnas uppgift, att ta hand om den komplicerade och mångfacetterade undervisningssituation som ett läshandikapp som dyslexi innebär.

Ett flertal respondenter uttrycker, precis som de informanter som anser att dyslexi befinner sig utanför deras kompetensområde, att de inte kan ge sina elever den undervisning och/eller inspiration de behöver. Det kan handla om rena ämnesfrågor: Tid för att ge person- lig respons på elevtexter, muntliga eller skriftliga eller tid för inspire- rande teaterbesök, men också om rena organisationsfrågor: Tid för planering (lektions-, tema-, eller annan planering eller utvärdering). Det leder till lärares frustration.

McKinsey-rapporten (2010) beskriver att den enskilt viktigaste faktorn för elevers framgångar är att lärare betraktas som profes- sionella. Med ovan förda resonemang kan man knappast säga att så är fallet; lärare betraktas idag inte som professionella. Om man ska tro McKinsey-rapporten bör det innebära att svenska elever inom en snar framtid halkar ännu längre ner i tabeller och ranknings listor. Just nu befinner sig svenska elever i nederkant på nivån good to

great och riskerar att halka ner ett steg. Med tanke på att Finland

i ensamt majestät ligger i topp, och att finländska lärare har hög status, vore det rimligt att försöka följa Finlands exempel. De finska lärarlönerna är fullt jämförbara med de svenska, vilket innebär att lönen inte kan vara den enda orsaken till de finländska lärarnas högre status. Det kan emellertid finnas andra orsaker. Den finländska lärar- utbildningen rekryterar lärarstuderande från den bäst presterande studentgruppen, och därutöver anställs ytterligare lämplighetstester. Finländska och svenska lärare befinner sig på varsin ytterkant av det rekryteringssystem som McKinsey (2007) beskriver: Urvalet görs antingen före tillträdet tillutbildningen, eller överlämnas till framtida arbetsgivare. Freidson (2001) menar att man utan stängning inte kan tala om en profession. Den svenska lärarutbildningen kan i nuva- rande läge knappast beskrivas som en institution som i någon nämn- värd utsträckning utestänger någon från utbildningen, och med det resonemanget är det rimligt att hävda att lärarprofessionen, som i inledningen till detta arbete kallats semi-profession, rör sig allt längre bort från att betraktas som en profession.