För att begränsa dos från hantering av torvaska finns två huvudstrategier dels reglering av torvbrytningen dels reglering av askhanteringen eller en kombination av båda. I texten används begränsning av torvbrytning synonymt med begränsning av radioaktivitet i ener-gitorv.
3.1 Begränsning vid torvbrytning
Att sätta begränsning på brytning av torv som innehåller för mycket radioaktiva ämnen har fördelen att behovet av mätningar begränsas till undersökningsstadiet, sedan kan tor-ven brytas under täktens livslängd, cirka 20 år eller mer, utan fler mätningar. En fördel till med reglering vid källan är att den blir så mycket enklare föreskriftsmässigt och organisa-toriskt för aktörerna än att reglera hantering av aska efter förbränningsanläggningen.
En tänkbar konsekvens av att lägga regleringen enbart på torvbrytningen, med målet att all tänkbar torvaskehantering inte ska ge mer än obetydligt/optimerat dostillskott till människa, är att många i övrigt lämpliga torvmyrar inte kommer att få brytas.
Importerad torv har inte kända halter av radionuklider, om inte exportländerna har någon övervakning, detta kan hanteras i en föreskrift. Importerad torv kommer idag från Est-land, Lettland och VitryssEst-land, där bedöms uranhalten vara låg eftersom berggrunden utgörs av kalksten (Åkerblom 2006). Ryssland bidrar också med leveranser. Torv från Finland kan innehålla radionuklider då berggrunden liknar den svenska.
Viss reglering av torvbrytningen är självklar, så att inte torvaska med för höga halter av naturligt förekommande radionuklider kommer in i askkretsloppet. Var gränsvärdet för torvbrytning ska sättas är en avvägningsfråga mellan olika intressen. En tänkbar övre gräns är 200 ppm uran (2470 Bq/kg 238U) i askan, däröver ansågs det förr som
kärntek-kärntekniklagen (och återinsatt enligt förslag år 2010). Ett annat alternativ är att sätta gränsen för torvbrytning vid 1000 Bq/kg 238U i askan, som följer undantagsnivåerna i EU och strålskyddsförordningen.
Det är små volymer torv som inte får användas som energitorv p.g.a. för hög aktivitet om man sätter gränsvärdet vid 200 ppm uran (2470 Bq/kg 238U). De extrema värdena har vanligen uppmätts i mycket små myrar, ointressanta för torvbrytning av andra skäl (Fred-riksson 2006). Variationen i halten av radionuklider kan vara stor i torvvolymen i täkten, vilket kan resultera i ett godkänt medelvärde men med oacceptabelt höga halter i delvo-lymer.
Sätts gränsvärdet vid torvkällan så krävs ett begränsat antal mätningar för varje torvtäkt.
Ett flertal radionuklider måste bestämmas. SGU anser att kunskapen om hur radioaktiva ämnen förekommer i olika typer av torvmarker och under olika geologiska förutsättningar i dag är så stor att provtagning och analyser kan styras på ett sätt så att tillfredsställande mätdata kan uppnås genom analyser ute i myrarna (Fredriksson 2006). De gamma-strålande radionukliderna är relativt billiga att bestämma, men några av radionukliderna är alfastrålare, vilka är dyrare att bestämma. Den kostnaden är dock lätt att bära för en torvtäkt.
Medveten utspädning av partier med torv som har hög halt av en radionuklid med ett parti som har lägre halt för att kunna komma under ett gränsvärde är inte tillåtet. Ett exempel på detta är att ett övre lager, som innehåller höga 137Cs-halter från Tjernobylnedfall, på en torvmyr som hyvlats av vid öppnandet av en ny torvtäkt inte kontinuerligt får blandas in en senare produktion av torv från lägre liggande nivåer i myren. Däremot är det tillåtet att blanda olika torvlager som sker som en naturlig del i produktionsprocessen. Det är också tillåtet att blanda olika bränslepartier, eftersom detta är standardprocedur vid eldning för att optimera förbränningsparametrarna.
3.2 Begränsning vid askhantering
Gränsvärden kan sättas för halten av relevanta radionuklider vid hantering av torvaska.
Detta syftar främst till att begränsa externdosen, se avsnittet ”Reglering av aska i Fin-land”. För hantering av torvaska behövs också ett verkanskrav för läckage av radionukli-der från utfyllnaradionukli-der och deponier. Verkanskravet betyradionukli-der att läckaget från askan till om-givningen inte får resultera i en högre dos till människor än dosrestriktionen.
Ett verkanskrav kan motiveras med att förutsättningarna för läckage varierar så mycket i olika tillämpningar att de inte är lämpligt att detaljreglera hur konstruktioner ska utföras.
Askmängderna kan variera, lakbarheten, fastläggning i marken, utspädning osv.
Verksamhetsutövarna är fria att välja skyddsåtgärder mot läckage så att dosrestriktionen uppfylls. Dosrestriktionen föreslås läggas vid 0,1 mSv/år över bakgrunden för de naturligt förekommande radioaktiva ämnena och 0,01 mSv/år för 137Cs för varje exponeringsväg i ett exponeringsscenario (varje scenario kan ha flera exponeringsvägar). Detta ger minst detaljreglering men större svårigheter för den enskilde verksamhetsutövaren att veta om de gör rätt. Branschens centrala forskningsorganisationer kan utveckla metoder som upp-fyller verkanskravet vid återvinning och deponering.
Fördelen med begränsningar enbart på askan är att mer torv kan användas än jämfört med bara en begränsning vid torvbrytning, som ska klara alla användningssätt för aska.
Sätts gränsvärdet enbart för askhanteringen och ingen restriktion på torvbrytningen så krävs ett stort antal mätningar vid varje förbränningsanläggning. Varje transport som lämnar anläggningen måste föregås av en bedömning eller mätning av halten av radio-nuklider. Mätkostnaden för varje askparti som lämnar anläggningen kan bli orimligt hög, cirka 11 tkr per 30 ton TS för en gammamätning samt två stycken alfamätningar.
Arbetstagare som hanterar dammande aska kan få en intern stråldos från inandad aska i luften och ev. från inmundigad aska. Problemet för dem ökar om halten i askan är okänd.
3.3 Begränsningsstrategi för torvbrytning och askhantering
Hur reglering ska ske och hur omfattande och detaljerad den ska vara beror på risk för höga stråldoser, mängden aska det rör sig om som kan ge högre stråldoser och antalet exponerade personer ur allmänheten, vad det kostar med olika detaljeringsgrad i regle-ringen och avbräck för verksamhetsutövare och vad motsvarande vinst blir i minskad stråldos till allmänheten.
Huvudidén är optimerat strålskydd. Utifrån detta föreslås att det läggs krav på begräns-ning av vilken torv som får eldas. Mätbegräns-ningar görs med fördel av uran och vissa andra radionuklider vid ansökan om bearbetningskoncession för torvtäkt. Begränsningen undan-tar bara den helt olämpliga torven. Efter förbränning ska askan gå till deponi för minst icke-farligt avfall om ingen ytterligare mätning eller annan bedömning av halten av radionuklider görs på askan eller om mätning visar att gränsvärdena för återvinning över-skrids. Deponier och anläggningsarbeten, med kontaminerad aska, får krav på att ägaren ska optimera skyddet av dricksvatten mot läckage och detta kontrolleras med mätning av dricksvatten i närliggande vattentäkt. Ytvattenrecipient ska också skyddas från läckage med insamlat lakvatten. Mätning eller annan bedömning av lämpliga radionuklider vid förbränningsanläggningen avgör hur askan kan användas, återvinnas eller deponeras. För markutfyllnader måste ägaren bedöma om åtgärder mot läckage behöver vidtas samt om mätning av utlakade radionuklider i dricksvatten behöver göras, som en del i optimering-en av skyddet.
Denna dosbegränsningsstrategi för torveldning är något annorlunda än motsvarande be-gränsning vid trädbränsleeldning. Vid den senare finns inga restriktioner vid den primära energikällan, dvs. skogen och all vidare användning avgörs genom bedömning, under-stödd av mätning, av 137Cs-halten i askan för att avgöra vad den kan användas till. Träd-bränsleaskan är friklassad om 137Cs-halten är lägre eller lika med 0,5 kBq/kg TS (1 kBq/kg i nya förslaget) och friklassad med villkor om den är lägre än 10 kBq/kg TS. Samt belagd med kravet obligatorisk deponering om halten är större eller lika med 10 kBq/kg (mer precist; mätt värde plus mätosäkerheten vid en standardavvikelse).
Motivet för att inte lägga begränsningen på skogen var bl.a. att varje skogshygge är rela-tivt begränsat och att ved blandas från många små områden, som kan ligga skilda från varandra och därmed har veden olika 137Cs-halter. Det vore ineffektivt att kräva mätning på avverkad ved från varje skifte eftersom den inte ger en uppfattning om vad halten är i bränslet som matas in i förbränningsanläggningen. Det är praxis att blanda olika bränslen från olika ställen av förbränningstekniska skäl. I vanliga fall är det mot strålskyddspraxis att tillåta en blandning av material med olika radionuklidhalter för att komma under ett gränsvärde, men det bedömdes allt för ineffektivt att kräva detta för skogsbränsle.
Läget är annorlunda vid torvbrytning. Torvmossarna är större och färre än antalet skogs-skiften. Vid ansökan om bearbetningskoncession för torvtäkt används nu förfarandet med
generalprovtagning och bestämning av vissa miljöskadliga kemiska ämnen som inte till-låts överstiga satta gränsvärden. Uran och torium ingår redan i dessa undersökta paramet-rar och 137Cs och 226Ra kan läggas till vid behov. Tyvärr är dessa radioaktiva ämnen oftast lokalt fördelade i torvvolymen, så medelvärdet som ges av generalprovtagningen kan vara starkt missvisande för ett begränsat torvparti. För nya torvtäkter rekommenderas att flera radionuklider bestäms vid generalprovtagningen och att värdena förs vidare till förbrän-ningsanläggningen.
Krav på mätning av radionuklider i torvaska vid förbränningsanläggningen gäller om kontaminerad aska ska återvinnas. Mätning eller annan bedömning behövs inte om askan enbart går till deponi för icke-farligt avfall, men askan ska då behandlas som om den överskred alla gränsvärden.
Till sist kan nämnas att begränsning av dospåverkan från pågående verksamheter som hanterar torv och torvaska idag och i framtiden kan regleras med ett i omfattning relevant regelverk och dosgränser. Torvaska som redan ligger placerad någonstans från en avslu-tad verksamhet kan ses som historiskt avfall och då kan inte samma strikta regelverk eller dosgränser appliceras. Det blir då frågan om en intervention och då gäller vilka åtgärder som är rimliga att genomföra med hänsynstagande till ekonomiska och sociala omstän-digheter.
De i den kommande texten givna förslag gäller planerad och pågående verksamheter och gäller inte historiskt avfall, där interventionsstrategin, med andra dosgränser, får använ-das.
Olika producerade upplagda askpartier får inte blandas ihop för att komma under givna gränsvärden. Botten- och flygaska får blandas ihop om de kommer ut vid samma tidpunkt ur förbänningsprocessen. Generellt är uppfattningen inom både Naturvårdsverket och SSM att om man får ut två separat flöden av botten- och flygaska bör de fortsättningsvis behandlas separat. Medelhalten av radionuklider i askan i en container eller som på annat sätt lämnar förbränningsanläggningen avgör hur askan kan användas enligt förslagen senare i texten.