Hälsovård
STADENS hälsovårdsfrågor handhades sedan gammalt av magistraten, som för detta ändamål utfärdade förordningar och cirkulär, i regel innefattande förbud i ett eller annat avseende. Magistratens publikationer samt de hos borgmästare och råd förda protokollen utgöra därför de källor, ur vilka vi ha att hämta vår kunskap om gångna tiders sanitära förhållanden.
Såsom belysande tidsbilder kan ur dessa källor här anföras ett par suppliker inlämnade till magistraten på 1690-talet. I den ena av dessa (anförd hos Fröding, Göteborgs historia under envåldstiden) besvärar sig en
fastighetsägare över det förfång, en granne »mot all rimlighet» tillfogade honom, därigenom att dennes tomt, som ej var inhägnad, av grannarne och borgerskapet »så uppfyllts» att, »med förlof sagt dyngan stod högt på
klagandens hus och väggar samt tog så öfverhanden, att han ej mer mäktade låta afkasta och bortföra densamma».
I en annan supplik, av år 1696, klaga grannarne omkring biskopstomten (där nu börsbyggnaden ligger) över att på tomten, som var öde, högvakten och arbetssoldaterna »gjorde sina tarvor», så att de klagande ej ens inne i sina hus kunde vara fria från stanken. Kommendanten, som svarade för högvakten, erkände ock »att det var snöpligt, att soldaterna på en öppen plats, till deras egen blygsel och andras olägenhet, måste göra deras naturliga
nödtorfter».
Å närbelägen plats av Gustav Adolfs torg efter »östra hamnen» hade några marketentarbodar fått uppföras, som voro till ej ringa skada och förargelse. Grannarne på östra sidan av hamnen, d. v. s. där f. d. Wilsonska huset nu ligger, klagade ej blott över den olidliga stank, dessa bodar med sina»lefvande » matvaror förorsakade, utan även över att östra hamnen blev uppfylld av all den orenlighet, dessa marketentare kastade ut, varjämte »all prospekt af torget fortoges de klagande».
Renhållningen av själva gatorna var vid denna tid synbarligen också högst otillfredsställande. Detta föranledde vederbörande att sluta avtal med bönder om avskrädenas bortförande, då husägarne läto på gatan kasta ut all orenlighet från gårdarne. Samtidigt lät man, på förslag av borgmästaren, år 1697 uppsätta pålar med halsjärn och tillkännagivande, att dessa voro ämnade för dem, som läte komma sig till last att kasta orenlighet på gatorna i stället för att samla den i portarne och därifrån själva bortköra den.
Magistratens handhavande av hälsovården var dock även av aktiv natur, som synes av de åtgärder, som företogos med anledning av pestens hotande annalkande vid den stora epidemien i Sverige 1710. Magistraten
sammanträdde då för att överlägga om åtgärder mot den fruktade farsoten, och en av rådmännen väckte därvid förslag om ordningsregler av innehåll bl. a.: »Att man borde uppehålla godt mod och lämplig diet, hålla blodet rent, samt vidmakthålla renlighet för kreaturen, gatorna borde rensas, svin förvisas från staden, stallar och bås beströs med trollpulver, preservationer tillhandahållas allmänheten, ankommande resande hållas i karantän, allmänna ställen, där folk sammanträffade, rökas med enris och svafvel, utom staden publikt sjukhus inrättas och lämplig begrafningsplats anvisas m. m., landshöf-dingen borde tillhålla bönderna på landet att bränna svedj or, apoteken borde visiteras.» Denna överläggning delgavs guvernören. Dyckligtvis nådde den hemska farsoten icke Göteborg. — År 1770 förordnade magistraten på förständigande av Kgl. Maj:t med anledning av väntad pest, att, om från av denna sjukdom smittad ort kommande fartyg icke vore försett med vederbörliga certifikat och
sundhetspass, det genast skulle avvisas och förbjudas ingå till någon Sveriges eller därunder lydande provinsers hamn »vid skepps och gods förbrännande samt lifsstraff för skeppare och besättning », ett straff, som även drabbade skeppsägaren.
Stadens borgare idkade sedan gammalt lantmannanäring. Var och en hade sin ko eller åtminstone några får eller svin, som på aftnarna drevos hem från vallarna eller landerierna, där de om dagarna betade. Svinen voro alltid till besvär, och magistraten fick upprepade gånger utfärda påbud om straff för dem som höllo sina svin ute på gatorna (så t. ex. 1760). År 1800ordnade magistraten frågan om renhållning av stadens och andra allmänna platser samt av de utanför stadens hus belägna gatorna.
Den första sundhetsnämnden upprättades ej förr än år 1831, dä till åtlydno av kgl. kung. av samma år om »hvad i hänseende till kolerafarsoten iakttagas bör» en sådan nämnd utsågs. Koleran hade år 1830 gjort sitt första
härnadståg över Europa och nalkades nu de nordiska länderna. Den hann till Norge år 1832 och till Sverige år 1834, där Göteborg först drabbades av farsoten. Sundhetsnämnden, som sammanträtt ett par gånger samma år den konstituerats, återupptog nu sin verksamhet och hade det ansvarsfulla arbetet med såväl de sjukas vård och de dödas begravning som ock med sundhetsanord-ningarna i staden. Nämnden var i verksamhet till år 1836, då den åter upplöstes. Dess uppdrag hade varit tillfälligt, men behovet av en stående sådan nämnd hade redan hunnit tränga igenom. Såsom exempel härpå kan anföras, att år 1834 av ansedde borgare i staden en anhållan gjorts till den funktione-rande nämnden, att den ej måtte upplösa sig förr än den sökt vinna rättelse av en del sanitära olägenheter, som i skrivelsen anfördes, och som gåvo en nog så belysande bild av den låga ståndpunkt, på vilken stadens hygien fortfarande stod (jfr. prot. hos borgmästare och råd d. 30/5 1835). Sundhetsnämnden, som vitsordade, att den gjorda framställningen var verklighetstrogen, bifogade en promemoria »såsom stödpunkt för verkställighet» och ingick därmed till magistraten med yrkande om skyndsamt ordnande, för att sjukdom och död samt handelns utflyttning skulle kunna hindras. Borgerskapets äldste, till vilka magistraten vidare befordrade ärendet, meddelade, att med hänsyn till de stora kostnaderna endast de allra nödvändigaste åtgärderna kunde vidtagas, vilka gingo ut på att skaffa rörelse på vattnet i kanalerna. Om denna sak hade i den ursprungliga skrivelsen påpekats, att västra hamnkanalen, »som med rätta kallades lortdammen», om somrarne, då vattenståndet i älven var lågt, »blottade en med latrintrummors uttömning blandad gyttja».
Sundhetsnämnden upplöstes emellertid, och en ny sådan utsågs ej förrän år 1847, då koleran på nytt börjat utbreda sig över Europa; och utövade denna nämnd sin verksamhet huvudsakligen under koleraåret 1850 och under en kort därpå utbrytande koppepidemi. År 1853 konstituerades åter en ny nämnd, som var i verksamhet till 1858 under de olika koleraepidemierna på 1850-talet. Sedan redan ett par tiotal år tidigare sockennämnders inrättandepå landsbygden föreskrivits, utkom december 1857 en kungl. förordning, om att även i städerna permanenta sundhetsnämnder skulle inrättas för handha-vande av den allmänna hälsovården, och skulle ledamöterna till dessa nämnder väljas på sockenstämmor och till det antal, som med hänsyn till stadens folkmängd och andra förhållanden av sockenstämman prövades nödigt. Såsom rådgivande till dessa nämnder skulle polismästaren (där sådan funnes), en av magistratens ledamöter och stadsläkaren eller, där sådan ej fanns, annan läkare tjänstgöra. Till socken- och sundhetsnämndernas tjänst utgav Kgl. Sundhetskollegiet en handbok
innehållande förhållningsregler för hindrande eller hämmande av farsoter, bland vilka ingick torrläggning av marken, ordentlig renhållning, kontrollering av luftväxling i bostäderna och besiktning av födoämnen m. m.
Enligt denna förordning utsågs en sundhetsnämnd i Göteborg år 1858.
För fullgörande av sitt åliggande att vaka över de förhållanden, som an-ginge allmänna hälsovården, skulle nämden uppdela staden i distrikt och för vart och ett av dessa utse en eller flera av sina ledamöter, som det skulle åligga att utöva denna tillsyn.
Med ledning av Sundhetskollegii råd och anvisningar skulle nämnden ha uppmärksamheten fästad på ortens sundhetstillstånd och de förhållanden, som kunde anses inverka menligt därpå, att vidtaga eller föreslå de
åtgärder, som kunde anses nyttiga eller nödiga till förekommande eller undanröjande av en allmännare sjuklighet, att hålla i beredskap möjligheter för sjukplatsers utökande vid utbrytande farsoter, för vilket ändamål den skulle gå i författning om inrättande av särskilda sjukhus eller sjukrum, där sådant befunnes lämpligt eller nödigt.
Karantäner och spärrningar inrikes orter emellan förbjödos, men skulle dock fartyg, kommande från annan inrikes ort, där smittsam sjukdom utbrutit, undersökas vid ankomsten till frisk ort och hållas avskilt högst 2 dygn efter det sjuk person blivit landsatt eller fartyget anlänt, dock utan hinder för fartyget att under denna tid lossa eller lasta, om därvid ingen förbindelse ägde rum med ortens innevånare.
Den sundhetsnämnd, som utsågs, bestod utom av ordförande av 12 ledamöter, av vilka 8 blevo uppsyningsmän inom vart sitt distrikt.
Olika förslag väcktes snart om omorganisation av denna sundhetsnämd, gående ut på en utvidgning av dess verksamhet, då den gällande förordningennärmast syftade på åtgärder för de smittsamma sjukdomarnes hejdande eller hämmande.
I september 1874 utfärdades också av Kgl. Maj:t en ny förordning, en hälso-vårdsstadga, innehållande en reglering av nämndens (nu kallad hälsovårdsnämnd) verksamhet på olika områden av hygienen, samt i mars 1875 en förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomars införande och utbredning samt
hälsovårdsnämndens befattning härmed.
Hälsovårdsnämnden var därmed en fast institution med ett vittomfattande uppdrag och stor befogenhet, som än ytterligare utvidgades genom den nya hälsovårdsstadga, som utfärdades i juni 1919.
Städernas hälsovårdsnämnder, som enligt stadgan av 1874 ej handhade någon del av sjukvården förutom
epidemivården, fingo enligt den nya stadgan rätt att förvalta hela den allmänna sjukvård, som av stad anordnades, om stadsfullmäktige så funne lämpligt. Detta uppdrag hade för Göteborgs vidkommande redan från ingången av 1917 fullgjorts av nämnden i enlighet med en lokal stadga fastställd av Kgl. Maj:t juli 1916, däri bestämdes, att den centrala förvaltningen av stadens sjukvård skulle övertagas av stadens hälsovårdsnämnd samt utövas av en särskild avdelning av nämnden såsom styrelse för stadens sjukvårdsanstalter, i sammanhang varmed de fungerande styrelserna för stadens olika sjukhus upphörde, vidare att för tillsyn och kontroll över den ekonomiska förvaltningen av sjukvårdsanstalterna hos hälsovårdsnämndens sjukvårdsavdelning (2:dra avd.) skulle anställas en ekonomidirektör.
Hälsovårdsnämnden arbetar således på två avdelningar, av vilka den första handlägger hälsovårdsärenden och den andra utgör det centrala förvaltningsorganet för sjukhusen. Frågor, som kunna angå båda avdelningarne eller där osäkerhet råder om, till vilken avdelning ärendet rätteligen hör, kunna handlägggas genom sammankallande av båda avdelningarne till s. k. samfälld nämnd, däri första avdelningens ordförande är självskriven ordförande.
Kontakten mellan de två avdelningarne upprätthålles för övrigt genom självskrivenhet för 2 ledamöter av första avdelningen, nämligen dess ordförande och förste stadsläkaren, att vara ledamöter i andra avdelningen, som har samma ordförande som första avdelningen, för den händelse denne ej avsäger sig uppdraget, i vilket fall andra avdelningen väljer sin egen ordförande. För de olika sjukhusen inrättades ett förvaltningsråd, beståendeav en ledamot från Hälsovårdsnämndens andra avdelning såsom ordförande, ekonomidirektören och sjukhusets överläkare, vilket förvaltningsråd upprättar förslag till budget för sitt sjukhus samt handlägger en del smärre
ärenden.
Mellan förvaltningsrådens sammanträden åligger det överläkaren eller, om mer än en sådan finnes, den av dessa, som Hälsovårdsnämnden utser, att vara inför förvaltningsrådet ansvarig styresman för sjukhuset i ärenden, som icke tillkomma ekonomidirektören, med särskilt åliggande för honom att ansvara för ordningens upprätthållande på sjukhuset.
Hälsovårdsnämnden disponerar sedan omkring 30 år tillbaka lokaler i gamla stadshuset vid Gustav Adolfs torg, samt därjämte, under väntan på föreslagen tillbyggnad, även lokaler i gamla Trägårdhska huset för den
avdelning, som under stadsveterinärens ledning handhar matvarukontrollen.
Nämndens i:sta avdelning, vars arbeten stå under chefskap av i:ste stadsläkaren, i förste provinsialläkares ställning, har såsom närmaste förman för hälsopolisen en sundhetsinspektör (läkare), som förestår bostadsinspektionen och tuberkulosbyrån (dispensären). Hälsopolisen utgöres av kommissarie, 1 förste tillsyningsman (föreståndare för hamnhygieniska ärenden, med desinfektions- och avlusningsanstalt), 4 distriktsföreståndare, 4 desinfektörer, 1 föreståndare för den s. k. kommunala tillsynen och rörkontrollen, 1 föreståndare för kreaturskarantänen, 6 anställda vid matvarukontrollen, summa 18 ordinarie, dessutom inkallas extra arbetskraft vid särskilda tillfällen.
Såsom av det föregående framgår var det de smittsamma sjukdomarnes bekämpande, som gav anledning till de första sanitära åtgärder, som vidtogos.
De sjukdomar, som därvid voro av den betydelse, att de framför andra anså-gos motivera särskilt ingripande, voro de veneriska sjukdomarne, som redan vid början av 1700-talet föranledde uppförandet av särskilda vårdanstalter, varom närmare under Holtermanska sjukhusets historia längre fram. över frekvensen av de olika könssjukdomarna finnas inga uppgifter. Först sedan från juli 1912 läkarne ålagts att göra anmälan om dessa sjukdomar, och sedan genom lag av juni 1918 denna anmälan satts i fullt system, har man fått en säker kännedom om dessa sjukdomars spridning. I Göteborg anmäldes för sist förflutna år (1922) av syfilis congenita (medfödd syfilis) 13 fall, av syfilis acquisita (förvärvad syfilis) 171 fall, av gonorrhoe (dröppel) 1,106 fall och av ulcus molle (mjuk chanker) 155 fall.Kolera
Den sjukdom, som närmast föranledde inrättandet av särskild sundhets-nämnd, var emellertid som i det föregående nämnts koleran, då den i början av 1830-talet nalkades Göteborg. Sjukdomen uppträdde här första gången år 1834. Av stadens då omkring 17,000 innevånare dogo minst 1,830, sålunda mer än en tiondel av stadens innevånare. Omsatt till våra dagar, skulle detta betyda en dödsiffra av omkring 24,500 människor, över antalet insjuknade finnas inga uppgifter. Under 1850-talet hade sjukdomen epidemisk spridning under 6 olika år, den svåraste åren 1850 och 1853, då 1,316 resp. 1,022 personer insjuknade, av vilka 580 och 626 avledo. Nästa stora epidemi var den år 1866, då 1,273 sjukdomsfall antecknats med 435 dödsfall i staden (och 283 i Majorna, som då ännu ej var införlivat med Göteborg).
Smittkoppor
Smittkopporna ha vid många tillfällen härjat svårt i Göteborg. År 1759 skall i Göteborgs stift ha dött 1,185 personer i smittkoppor (då hela dödssiff-ran uppgick till 5,739). På 1760-talet dogo i staden 227 personer i smittkoppor, och framgår av följande sammanställning den absoluta dödligheten i sjukdomen under de olika tiotalen av år, därvid dock är att märka, att till år 1774 i statistiken smittkopporna upptogos tillsammans med mässling.
På 1760- talet 227 dödsfall » 1770 » 384 » omkring 9,700 innevånare vid 1771 års slut » 1780 » 336 » » 11,700 »
» 1781 » » » 1790 » 257 » » 12,000 » » 1795 » » » 1800 » 149 » » # 12,000 » » 1805 » » » 1810 » 39 » » 14,500
» » 1815 » » » 1820 » 37 » » 1830 » 70 » » 1840 » — » » 1850 » 250 » » 26,000 » » 1850 » » » 1860 » 266 » » 1870 » 181 » » 1880 » 15 » » 1890 » 28 » » 1900 » — » » 1910 » — »
Sedan epidemierna år 1892—94, då sammanlagt 316 sjukdomsfall med 28 dödsfall förekommo, har i staden ej funnits mer än ett fall år 1897, då en sjöman, som några dagar förut hemkommit från Dondon, insjuknade på
sjö-manshemmet, och 2 fall år 1921, då modern till en sjöman, som hemkommit från Malaga och smittats därstädes, men före sjukdomens egentliga utbrott hann avresa till annan ort, blev smittad av sonen.
År 1757 inrättades genom Frimurarorden ett koppympningshus i Göteborg, samtidigt varmed de första försöken med koppympning (variolisation) verkställdes. Barnen intogos på detta koppympningshus för att där ympas.
Sedan de genomgått de verkliga smittkoppor, som denna form av ympning medförde, och som man på olika sätt försökte göra så lindriga som möjligt, återsändes barnen till sina hem. Sammanförandet av barnen på en sådan anstalt förorsakade stor sjuklighet och dödlighet bland dem, och när så på en liknande anstalt i Stockholm en ung läkare, som nyss hemkommit från studieresa till Paris, började obducera de döda barnen, blev oron bland
allmänheten mycket stor, och de vildaste rykten om frimurarnes behandling av barnen spredo sig och blevo trodda. Såsom ett minne härav lever ännu uppgiften om att frimurarne »slaktat barnen och skickat dem till hundturken ».
Ryktet om slakten torde ha uppkommit av de verkställda obduktionerna, förbindelsen med »hundturke;n»
sannolikt därav att denna form av ympning kom till Europa över Konstantinopel, därifrån kännedom om densamma spritt sig genom brev till England från den engelske gesantens i Konstantinopel hustru, lady Montague, som var en berömd brevskriverska.
Sådan ympning hade här upptagits år 1755 av stadskirurgerna Meijster och Engelhart och bedrevs vid slutet av 1700-talet i stor omfattning med hjälp av genom magistraten utfärdade kungörelser med uppmaning till allmänheten att låta ympa sina barn. Staden var då indelad i fem ympnings-distrikt med en läkare för varje distrikt, som där kostnadsfritt verkställde ympning. Av Kristofer Carlander, stadsphysicus i Göteborg åren 1793
—1812, uppges, att år 1799 omkring 600 barn ympats, då i staden vid denna tid årligen endast 4—500 barn föddes. Den nu använda kokoppympningen började härstädes utföras av honom år 1802 och fick genast så stor användning, att han före sin avflyttning från staden år 1814 ympat 1,200 barn enligt den nya metoden.
Koppympningen verkställes nu på offentliga ympningsmöten kostnadsfritt av 7 läkare, och av dessa verkställdes under år 1922 omkring 3,600 ympningar. Därjämte verkställdes samtidigt av läkare omkring 4,000
revaccinationer.Malaria
Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår. Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarbe-rättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna
»mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år här-städes (1793—1802) sjukdomen
»högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning. Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall
förekommo. År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig.
77).
Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom
Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro
utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.Fläckfeber och nervfeber
Dessa båda sjukdomar jämte även andra lia utan att kunna skiljas från varandra gått under samma namn eller så hopblandats, att några siffror, som visa deras frekvens, icke äro användbara. Först de stora fläckfeber- och nervfeberepidemierna vid slutet av 1860- och vid början av 1870-talet kunna sägas ha givit anledning till ett särskiljande av dessa båda sjukdomar. Att
Fig. 77. Diagram över sjukdomsfall i malaria i Göteborg fr. o. m. 1859.
fläckfebern dock även i det föregående haft stor utbredning och anställt stora härjningar är påtagligt. Sådana epidemier voro med största sannolikhet de på 1750- och 1760-talen, i slutet av 1780-talet samt åren 1828 och 1839. Efter 1870-talet är fläckfebern borta ur vår sjukdomsstatistik.
Nervfebern har avskiljts från andra med denna sjukdom sammanblandade farsoter först under 1880-talet.
Femårsmedeltalen för åren 1892—1921 visa per 10,000 innevånare följande siffror för nervfebern:Åren 1892—
1896 15,6
» 1897—1901 11,5
» 1902—1906 9,5
» 1907—1911 9,2
» 1912—1916 5,8
» 1917—1921 21,2
Den sista femårsperiodens stora siffra är beroende på en omfattande mjölkepidemi åren 1918—1919.
Difteri
Denna sjukdom synes först på 1820-talet ha förekommit här. Några dödsfall av strypsjuka finnas då angivna. Ej förrän i början av 1850-talet synes sjukdomen återkommit, men först sedan regelbunden anmälan av
sjukdomsfallen finnes publicerad från 1860-talet, kan man följa densammas frekvens. Några särskilt omfattande
sjukdomsfallen finnes publicerad från 1860-talet, kan man följa densammas frekvens. Några särskilt omfattande