Tiden före 1868
HURU stora jordområden Göteborgs moderstad Nya Rödöse omfattat, är ej noggrant bekant, då några
jordeböcker från denna stad ej äro kända. Av kronan hade det åt sig överlåtna Kvibergs och Härianda byar. Att stadsområdet varit ganska betydande, är otvivelaktigt. Antagligen har den obebyggda marken varit tilldelad tomterna inom staden.
Genom de privilegier, som Gustav II Adolf den 4 juni 1621 utfärdade för det nya Göteborg, skänktes åt staden, förutom vad Nya Rödöse förut innehaft, Gullberg oeh Eklanda, Sävedals härad och fögderi med dess
tillhörigheter, såvitt kronan var ägare därav. Genom ett kungligt brev av den 1 juni 1622 skänktes till staden ytterligare fyra gårdar i Mölndal, för att bor-garne bättre skulle kunna tillgodogöra sig Mölndals ström.
Byggnadsmarken inom staden indelades i tomter, som principiellt upplätos kostnadsfritt till borgarna, vilka därvid måste förbinda sig att inom viss kortare tid bebygga desamma.
Såsom varande en gränsort, hade den nya staden givetvis ett mycket utsatt läge. Det var därför en nödvändighet, att den snarast möjligt blev befäst. Till vallarna åtgick emellertid stora massor av grästorv, varför stadens mulbete delvis blev förstört. Som ett slags ersättning härför erhöll staden år 1651 Älvsborgs kungsladugård med alla dess ägor, fritt från alla utlagor. Av denna gåva fick dock staden ej någon nämnvärd nytta, då densamma redan år 1655 blev indragen och anslagen till landshövdingens avlönande. Anmärkas bör, att Älvsborgs
kungsladugård, såsom liggande i Sävedals härad och tillhörig kronan, redan genom stadens privilegier av år 1621 bort tillfalla staden.5 (>(Y/m:non.o •/•//><
W, !/>////
St/Ar/
UmtikM ÄW/w/
Fig. 75. Karta över större delen av stadens lägenheter och landerier av år 1696.
Någon utökning i sitt jordområde fick staden härefter ej förr än år 1716, då Karl XII ånyo skänkte staden Älvsborgs kungsladugård samt Gamla varvet, emedan, som det heter i donationsbrevet »staden inom Muhrarna och Wal-larne är något trång och nödigt är, att den blifwer uthwidgat».
Nyssnämnda trakt skulle, tinder benämning stadens västra del, indelas i tomter med högst 30 fots fasader och bebyggas med hus av minst två våningars höjd förutom vinden. En var, som där ville bygga och bo, skulle erhålla icke allenast tomten till egendom, med rätt att till annan person avhända sig densamma, utan även tolv års frihet från alla ut-skylder. Fastebrev å tomterna fick emellertid ej utfärdas, förr än dessa voro bebyggda.
Någon tomtupplåtelse eller byggnadsverksamhet kom emellertid icke till stånd inom Älvsborgs kungsladugård och Gamlavarvet, och 1719 års riksdag indrog ånyo båda dessa egendomar till kronan och anslog dem åter till lön åt landshövdingen.
Redan långt före denna tid eller närmare bestämt på 1640-talet hade dock byggnadsverksamheten påbörjats
utanför vallarna, nämligen i vissa delar av Haga och Masthugget. Vad som då byggdes i Haga blev dock sedermera nedrivet av den orsaken, att byggnaderna kommit för nära in på fästningsverken och försvaret av dessa därigenom försvårades. Husägarna fingo ej annan ersättning härför, än att de anvisades nya
byggnadsplatser på annan stadens jord, eller inom det nuvarande Östra Haga. Att byggnadsverksamheten under sådana förhållanden blev ringa, är ju mindre att förvåna sig över, och först under 1700-talet tog bebyggelsen i dessa stadsdelar ny fart.
Någon säker uppgift om donations jordens storlek utom vallarna finnes ej före år 1801. Under åren 1800 och 1801 verkställdes emellertid uppmätning av jorden, vilken då befanns utgöra 1,844 tunnland 9 3/4 kappland eller 910,44 hektar, en ej allt för betydande areal för en blivande storstad. Som jämförelse kan nämnas, att Malmö stad på 1700-talet hade ett område av 2,631 tunnland 30 kappland. I siffrorna för Göteborg inberäknas emellertid ej fästningsarealen och Masthugget och naturligtvis icke heller Kungsladugård. Uäget och omfånget av
donationsjorden vid 1800-talets början framgår av den med fig. 75 betecknade, härvid fogade kartan.
En ej oväsentlig tillökning i sitt jordområde fick Göteborgs stad genom fästningsvallarnas rasering, som av statsmakterna beslutades den 17 december 1806. Den mark, som upptogs av fästningsverken, innehades av Kungl. Maj:t och kronan, som den 19 oktober 1807 slöt ett kontrakt med Göteborgs magistrat, borgerskapets äldste och deputerade för stadens övriga innevånare av i huvudsak det innehåll, att alla fästningsverken, utom de, som lågo mot redden, skulle raseras och planeras, samt att början skulle göras åt landsidan. Av portarna skulle endast Kungsporten lämnas kvar, och broar skulle byggas över kanalerna på anvisade ställen. Omkring staden, och på dess bekostnad, skulle anläggas en allé eller promenadplats. Staden erhöll genom kontraktet samma rätt, som kronan själv ägde, till de bebyggda eller obebyggda platser på fästningen, vilka åt enskilda voro upplåtna, likasom till hela Otter-hälleberget. De tomter, som inom och utom fästningsverken uppkommo genom
raseringen, ägde staden disponera på det sätt, att de förra skulle tillevärdelig ägo, utan hembudsskyldighet, till den mestbjudånde försäljas och de senare upplåtas under arrende på vissa år, dock ej över fyrtio år i sänder, för att användas till trädgårdar och plantager. De fingo under arrendetiden ej bebyggas annat än med små flyttbara korsverkshus, dock erhöll staden rätt, att sedan tomterna inom vallgraven blivit bebyggda, även försälja de Fig. 76. Karta över Göteborg 1810. De mörka partierna utmärka det förutvarande
fästningsområdet.
utom vallgraven belägna tomterna. Sistnämnda tomter hava dock merendels icke blivit bebyggda utan ingå till största delen i planteringar.
Den tomtmark, som staden erhöll vid vallraseringen, finnes utmärkt å bifogade med fig, 76 betecknade karta, varå tomtmarken utmärkts med svart streckning, och utgjorde arealen av densamma c:a 8 hektar inom vallgraven.
En mycket betydande utökning i sitt ägovälde fick Göteborgs stad slutligen år 1868 vid Majornas införlivning.
Då uppläts och avträddes nämligen åter, alltså för tredje gången, Älvsborgs kungsladugård till staden.En stor del av egendomen, ieke mindre än 470 tunnland 29,95 kappland eller 232,48 hektar, som utgjorde en fortsättning västerut av stadsdelen Masthugget, var vid denna tid redan upplåten till enskilda och till stor del bebyggd.
Genom skatteköp har äganderätten till denna mark sedan övergått till innehavarne av lägenheterna. Härförutom voro tidigare skatteköpta följande lägenheter, nämligen de till f. d. Gorentska porterbryggeriet och sockerbruket hörande ägor om 5 tunnland 5 95/96 kappland, lägenheten Vädersågen om 25 tunnland 21 9/10 kappland och Gamla varvet. Eör kronans egen disposition undantogos lägenheter om 88 tunnland 14,25 kappland.
Den del av Kungsladugården, som med äganderätt övergick till staden, utgjorde ej mindre än 749 tunnland 30,35 kappland eller 370,21 hektar. En stor del av denna mark, benämnd Slottsskogslägenheterna, skulle emellertid enligt villkoren vid införlivningen användas till parkanläggning. Därigenom erhöll staden den av alla göteborgare så avhållna Slottsskogsparken. Denna har visserligen genom gåvor av enskilda och genom av staden inköpt mark, som sedermera tillagts parken, betydligt utvidgats, men den ojämförligt största delen utgöres dock av den
för detta ändamål av kronan först donerade jorden.
Som ersättning för att staden berättigades uppbära och disponera de från såväl de skatteförsålda som de övriga lägenheterna utgående grundlegor, arrenden och andra avgifter, måste staden förbinda sig att årligen till kronan utgiva 16,000 kronor, vilket belopp fortfarande utgår.
Göteborgs stads senare markförvärv
Av det ovan anförda framgår, att staden för sin utveckling av kronan erhållit stora och värdefulla jordområden.
Dessa hava emellertid under tidens lopp visat sig ej vara tillfyllest. Dels av denna orsak och dels för att förhindra uppkomsten av illa planerade och bebyggda områden i stadens omedelbara grannskap, har det varit nödvändigt för staden att gång efter annan göra större markförvärv. Sålunda inköptes år 1869 3/80 mantal Krokslätt Nordgården i Örgryte socken (en del av det nuvarande Annedal) för 15,000 kronor. Detta område, som i areal utgjorde 7,22 hektar införlivades med staden år 1871. Under åren 1876 och 1877 inköptes ytterligare
egendomarna Eandala och Gibraltar i samma socken för 190,000 kronor. Fastigheterna, vars areal utgjorde tillhopa 96,26 hektar, införlivades med stadenår 1883. Alla dessa tre fastigheter voro belägna söder om staden och gränsade till stadens donations jord. Å en del av egendomen Eandala hade redan före införlivningen pågått en livlig men mycket oordnad byggnadsverksamhet, vilken visade sig rätt besvärlig för det angränsande Göteborg, såväl i sanitärt som andra avseenden. Staden såg sig därför tvingad att få området införlivat och därigenom ordnat.
De två förstnämnda fastigheterna inköptes för att bereda plats för den vid denna tidpunkt ganska stora byggnadsverksamheten i dessa trakter, medan egendomen Gibraltars inköp närmast avsåg att möjliggöra anläggandet av en ny fattigvårdsanstalt.
Genom inköpet av egendomen Änggården i örgryte socken år 1892 för ett belopp av 250,000 kronor erhöll staden, även denna gång åt söder, ett betydligt jordområde, i areal ej mindre än 151,85 hektar.
Närmaste anledningen till detta förvärv var, att Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, då beläget i stadens 8:de kvarter invid Vallgraven, var i stort behov av en större tomt med mera avskilt läge än den som för detta ändamål disponerades. Givetvis upptog dock den plats, som reserverades för den nya sjukhusanläggningen, endast en mindre del av egendomen, varför plats även kunnat beredas för flera andra liknande anläggningar, såsom Hemmet för vanföra, Göteborgs sjukhem och Barnsjukhuset, som alla fått sin plats österut på egendomen. Den västra delen, som gränsar intill Särö-banan är utlagd till villatomter. En ganska stor del av egendomen, eller cirka en fjärdedel, upptages av den nyligen anlagda Botaniska Trädgården, medan ungefär hälften därav ännu är odisponerad.
Nästa stora jordförvärv utom stadens gränser gjordes år 1895, då staden inköpte egendomen Eerjeholm i
Angereds socken, sträckande sig från stadens gräns i norr ända upp mot trakten av Surte. Omfattningen av denna egendom är sålunda oerhört stor och dess areal ej mindre än 1099,94 hektar. Av denna utgöres dock en stor del av svårtillgängliga utmarker, vilket förklarar den relativt låga köpeskillingen 308,000 kronor.
Egendomens inköp betingades av nödvändigheten för staden att skaffa sig lämplig plats för ett nytt vattenverk, då vattentillgången i Delsjön, som hittills i huvudsak försett staden med vatten, visade sig vara för liten. Då några större insjöar ej finnas i Göteborgs närhet, såg sig staden därför tvungen att fylla sitt vattenbehov från Göta älv.
Dessutom måste staden skaffasig äganderätt till en lång sträcka åt norr utmed älven för att förhindra anläggandet av förorenande fabriker därstädes. Alla dessa villkor uppfylldes på ett synnerligen tillfredsställande sätt av den inköpta egendomen, varest plats för filteranläggningarna kunde beredas vid den s. k. Alelyckan, varjämte egendomen gränsar intill älven ända till i närheten av Agnesberg. Vattenverket disponerar naturligen endast en ringa del, eller c:a 60,000 kvadratmeter av egendomen, medan återstoden av jorden är utarrenderad såsom jordbruk. Huvudbyggnaden med vidliggande trädgård användes av staden till alkoholistanstalt.
Det skulle föra alldeles för långt att i detalj ingå på alla av staden gjorda större markförvärv, varför i fortsättningen endast kan lämnas uppgift om tiden för dessa förvärv, fastigheternas namn och belägenhet,
inköpspris och arealer samt användningssätt. För överskådlighetens skull är därvid tabellform använd. (Se nästa sida.)
Som framgår av tabellen, äro så gott som alla däri uppräknade fastigheter belägna utanför stadsområdet och hava till allra största delen förvärvats med tanke på nödvändigheten för staden att vid blivande utvidgningar alltid ha så mycken mark i sin ägo, att den i stort sett är i tillfälle att bestämma eller åtminstone reglera priset på
tomtmarken i de nya stadsdelarna.
Givetvis ha stora markinköp för genomförandet av stadsplan m. m. under årens lopp gjorts inom själva stadsområdet. Såsom exempel härpå kan nämnas, att enbart under åren 1910 och 1911 inköptes för reglering i stadens 2:dra och 4:de rotar mark för 526,802 kronor 79 öre. Ett årligt anslag på
200,000 kronor står också till drätselkammarens förfogande för inköp av s. k. regleringsfastigheter.
Genom utfyllningar i Göta älv har staden vidare erhållit värdefulla tillökningar till sina jordområden. Bl. a. äro Bergslagernas och Statens järnvägars bangårdsanläggningar till största delen belägna på sådana utfyllningar.1 Totala arealen av den mark, bebyggd och obebyggd, men med undantag av utlagda gator, vartill Göteborgs stad är ägare, utgjorde vid utgången av år 1921 inom stadsområdet c:a 2,347 hektar, varav väster om Göta älv c:a 707 hektar samt utom stadsområdet e:a 3,534 hektar.
Att en så framstående industri- och sjöfartsstad som Göteborg även för dessa näringars tillgodoseende måst göra stora jordförvärv, är alldeles
själv-1 Se härom nedan uppsatsen om Göteborgs hamn.Inköps- år Fastigheternas namn och belägenhet Inköpspris kronor Areal i har Användningssätt 1904 Egendomen Kålltorp i Örgryte .. 200,0001— 345.56 Sjukhus och jordbruk 1906 Diverse egendomar i Partille socken 129,44375 63,90 J ordbruk 1907 1/.2 mt lBräckö och */2 mtl Ul-vegraven i Lundbv 360,000:— 76,72 Jordbruk 1908 3/g mtl Västra Pilegården i Lundby 150,000:— 25,59 J ordbruk » 1/10 mtl Fässberg Västerg. i Fässberg 48,083:— 8,85 Skjutbana » Div. fastigheter i Västra Frölunda socken 999,767.25 199,27 J ordbruk 1910 1/80 mtl Krokslätt Nordgården i Örgryte socken 129,500:— 3,°° J ordbruk » Egendomen Lilla Torp i Örgryte socken 218,800:— 92,29 J ordbruk 1912 */60 mtl Stora Änggården i Örgryte socken 241,479:— 15.°9 J ordbruk » Div. fastigheter i Lundby .... 42,565:50 13,‘7 Ingå i Keillers Park 1913 » » » 938,687:— 33,35 Jordbruk och tomter 1916 Egendomen Kärralund i Örgryte socken 300,000:—
138,67 J ordbruk » Div. fastigheter i Partille socken 1,009,500:— 667,20 J ordbruk 1918 Div. fastigheter i V:a Frölunda socken 1,392,550:— 306,50 » 1918 Div. fastigheter i Askims socken 549,300:— 201,07 » 1920 1 mtl Hökälla i Säve socken .. 210,000:— 65,20 Avsett att användas för 1921 1 mtl Lingatan i Bro socken.. 125,000:—
65,93 fattigvården Hem för vanartiga flic- 1923 V2 mtl Överås o. 1/32 mtl Punden m. 111. i Örgryte 563,700:—
24,84 kor J ordbruk t> 1li mtl Kärralund i Örgryte .. 328,222:20 19,29 »
fallet. I själva verket har staden för dylika markförvärv fått vidkännas avsevärt mycket större utgifter än för inköp av vanlig byggnadsmark.
Redan år 1813 inköptes från Nya Ostindiska kompaniet sjöhamnen Klippan för 33,334 riksdaler banco. Därefter inköptes egendomen Sannegården på Rund bysidan år 1868 från Kgl. Maj:t och kronan för 24,250 kronor samt viss årlig avgäld.
För att möjliggöra anläggandet av en större hamnanläggning längre ut åt kusten, vilket varit starkt påtänkt, inköptes år 1900 31/72 mantal Arendal iLundby samt delar av Vikan Mellan- och Bergegårdarna i Björlanda socken. Fastigheterna utgjorde tillsammans 161,52 hektar och betingade ett pris av 313,087 kronor 47 öre.
Någon anläggning av ifrågavarande slag kom emellertid icke till utförande, och fastigheterna användas fortfarande till jordbruk.
Förutom sistnämnda fastigheter har för industriändamål och hamnanläggningar under årens lopp inköpts tillsammans 418,57 hektar mark och vatten för 19,338,1x8 kronor, därav i Majornas 2:dra och 4:de rotar 38,55 hektar för 4,280,686 kronor, i stadens n:te rote 8,76 hektar för 2,528,000 kronor, samt i Lundby 197,53 hektar för
11,238,295 kronor.
Nämnas kan även, att kristiden förorsakade staden en ganska stor utgift för fastighetsinköp. Staden såg sig nämligen nödsakad att för lagring av livsmedel m. m. anskaffa lämpliga lokaler, varför bryggeriet Kronans fastighet i Majornas 2:dra rote år 1917 inköptes för ett pris av icke mindre än 2,000,000 kronor. Numera användes fastigheten emellertid endast för uthyrning.
Markupplåtelse och tomtpolitik
Ursprungligen ägde staden ej rättighet att med äganderätt avhända sig den av kronan åt staden donerade jorden, utan skulle staden alltid bibehållas vid sin äganderätt till densamma. Donationsjordens landerier och lägenheter blevo sålunda icke försålda utan endast upplåtna med nyttjanderätt. Upplåtelsetiden och villkoren i övrigt varierade till en början högst betydligt. Sålunda förekommo upplåtelser på fem år och upplåtelser på exempelvis nittionio år. I många fall utsattes icke ens någon viss upplåtelsetid, utan uppläts jorden till viss person, hans hustru, barn och arvingar, varvid den s. k. ständiga besittningsrätten uppkom.
Denna sista upplåtelseform har för staden visat sig vara synnerligen ofördelaktig. Juridiskt sett var visserligen staden fortfarande ägare till denna mark, men så länge den överenskomna arrendeavgiften — vilken som oftast var synnerligen låg — erlades, kunde staden ej återtaga marken. Om besittningsrätten till marken av någon orsak skulle övergå till annan person än barn och arvingar, hade visserligen den överlåtande hembudsskyldighet till staden, varvid staden alltså åter kunde komma i besittning av marken, men staden fick då för besittningsrätten i regel betala, vad andra bevisligen hade erbjudit för densamma. Härav kan man förstå, att denna besittningsrätt i praktiken kommit att stå äganderätten mycket nära. Någon annan avgifttill staden än den årliga grundlegan utgick icke vid dessa upplåtelser. Att denna upplåtelseform ur stadens synpunkt var mindre lämplig, blev också redan på en ganska tidig tidpunkt klart för stadens styrande. Sålunda beslöto i början av 1800-talet borgmästare och råd, att arrendetiden för lägenheter och tomter i Haga och stadens I2:te rote ej fick sättas till längre tid än nitton år, samt att arrendeavgiften skulle utgå i mansdagsverken, förvandlade i penningar efter näst föregående års markegångstaxa. Om denna princip redan från början tillämpats, hade staden kunnat besparas många och stora utgifter. I fråga om dessa kan sålunda nämnas, att staden enbart i ersättning för besittningsrätten till och byggnader å vissa landerier under årens lopp fått erlägga icke mindre än 2,065,945 kronor. För närvarande äro endast två landerier upplåtna med ständig besittningsrätt, nämligen Kviberg i stadens I2:te rote, som disponeras av Kgl. Maj:t och kronan för Göta artilleriregemente, och Gubbero i samma rote.
Men även för arrendatorerna hade nämnda upplåtelseform stora olägenheter, då lån mot inteckning ej beviljades i fastigheter, uppförda å ofri grand.
Efter hänvändelse från magistraten och borgerskapets äldste medgavs också staden genom kgl. brev den 16 augusti 1836 och den 5 december 1856 att med äganderätt försälja upplåtna och redan bebyggda tomter i
Masthugget (nuvarande stadens n:te rote) samt Haga och I2:te roten, eller all den åt staden donerade jorden utom vallgraven. Även de obebyggda områdena av samma stadsdelar fingo av staden försäljas, dock först sedan stadsplan och tomtindelning blivit av Kgl. Maj:t fastställda, samt endast under villkor, att tomterna bebyggdes inom viss angiven tid.
Vid friköp av de ofria, d. v. s. de med ständig besittningsrätt upplåtna tomterna fastställdes friskillingarna till mycket låga belopp, varförutom till staden skulle utgå årliga tomtören, dessa senare även mycket låga. I Masthugget, där tomterna indelades i fyra klasser, var friskillingen per kvadrataln för de dyraste tomterna en skilling banco och för de billigaste fyra runstycken banco. I Haga varierade friskillingen för tomter om
exempelvis femhundra kvadratalnar från 18 kronor till 10 kronor 50 öre. Som exempel på j ordvärdestegringen inom staden kan omnämnas, att vissa delar av denna mark, som förvärvats för en så ringa köpeskilling, nu åsatts taxeringsvärden av upp till 250 kronor kvadratmetern, motsvarande c:a 88 kronor per kvadrataln.Efter den tid, då staden erhöll rättighet att försälja tomter av donationsjorden, har någon upplåtelse med s. k. ständig
besittningsrätt ej kommit i fråga. I de fall, då staden ej avhänder sig jorden med äganderätt eller tomträtt, upplåtes densamma i regel med arrenderätt på kort tid. Undantag härifrån göres emellertid, då staden för vissa allmänna
ändamål upplåtit tomter utan ersättning, varvid ingen viss upplåtelsetid stipulerats. I dessa fall har i stället föreskrivits, att tomten, när densamma icke mera användes för det vid upplåtelsen avsedda ändamålet, skulle återgå till staden, utan skyldighet för staden att lösa därå varande byggnader och anläggningar.
För att underlätta egnahemsverksamheten har staden på senare år utarrenderat mark på längre tid. Detta gäller dock givetvis endast sådan mark, som först i en avlägsen framtid kan tänkas komma att bebyggas på ett stadslikt sätt. Sålunda har mark med arrenderätt upplåtits å av staden inköpta fastigheter i Västra Frölunda socken på en tid av femtio år, varvid arrendatorn fått åtaga sig, att, inom fyra år från arrendetidens början, hava uppfört bostad å det upplåtna området för sig och sin familj, varvid ritningar till byggnaderna tillhandahållas av
För att underlätta egnahemsverksamheten har staden på senare år utarrenderat mark på längre tid. Detta gäller dock givetvis endast sådan mark, som först i en avlägsen framtid kan tänkas komma att bebyggas på ett stadslikt sätt. Sålunda har mark med arrenderätt upplåtits å av staden inköpta fastigheter i Västra Frölunda socken på en tid av femtio år, varvid arrendatorn fått åtaga sig, att, inom fyra år från arrendetidens början, hava uppfört bostad å det upplåtna området för sig och sin familj, varvid ritningar till byggnaderna tillhandahållas av