Vattenanskaffning före Kallebäcksanläggningens tillkomst
INOM det äldsta Göteborg på dess nuvarande plats består grunden av lera samt på sina ställen av till rätt ansenlig höjd uppskjutande bergpartier. Emellan leran och berggrunden förekommer ofta ett relativt tunt, mer eller mindre vattenförande sand- eller gruslager. Eftersom leran är ogenomtränglig för vatten, kunde grundvatten inom själva staden endast erhållas på sådana ställen, där det var möjligt att medelst brunnsgrävning nedgå genom lerlagret till i omedelbar närhet av berg som t. ex. vid Otterhällorna och Kvarnberget. Inom de lågt liggande, för bebyggande först i anspråk tagna delarna av staden voro däremot lerlagren i allmänhet så mäktiga, att vatten-givande brunnar ej kunde utföras.
Belägen vid Göta älv i omedelbar närhet till de uti densamma utflytande Säve- och Mölndalsåarna, hade staden däremot riklig tillgång på ytvatten, som på den tiden, innan industrien och strändernas täta bebyggande förgiftade vattendragen, var fullt användbart även till dricks- och hushållsvatten. Någon vattenbrist kunde man fördenskull ej tala om, isynnerhet sedan på 1640-talet Mölndalsåns på den tiden klara och rena vatten genom grävning av den s. k. Fattighusån blev inlett i stadens kanaler. Bland lämpliga vatten-hämtningsställen på den tiden nämnas platsen ovanför gamla slusskvarnen, belägen vid nuvarande Hotellplatsen, västra hamnen, senare benämnd Västra Hamnkanalen, samt Vallgraven, då vattnet på dessa ställen »vore strömt och rinnande».
Med tiden som befolkningstätheten växte, blevo emellertid flod- och åvattnen mindre aptitliga, och redan på 1600-talet kom tanken upp att skaffa vatten från någon av de i närheten utanför staden belägna källorna, av vilka Kalle-bäckskällan var den ymnigaste och dessutom så gynnsamt belägen, att vattnet därifrån med självtryck kunde ledas till staden. När Eric Cederbotjrg år 1739 utgav sin bekanta beskrivning över Göteborg, omnämnes alltjämt samma projekt. Ehuru göteborgarne således redan tidigt tyckas haft sin uppmärksamhet riktad på denna härliga grundvattensförekomst, dröjde det dock fram mot slutet av 1700-talet, innan anläggningen av en
vattenledning härifrån blev en verklighet.
Redan dessförinnan hade emellertid göteborgarna haft tillfälle att inom staden köpa Kallebäcksvatten. I mitten på 1700-talet kom Magnus Rebba, krögare och dåvarande ägare till Kallebäck, på idén att tillhandahålla källvatten från Kallebäck till avsalu i staden. I tidningen »Göteborgs Magasinet» för 1759 »ihågkommes med skyldig heder den ärlige Rebba, som sätter ej högre taxa på det förträffliga Kallebäcksvattnet än på spisöhl», och i samma publikation för 1761 klagas över »att priset stiger på alla varor till och med på vatten. Det som köpes från Kallebäck kostar numera kannetals hemtadt, 1 styfver, men termintals V2».1
Kallebäcksanläggningen
Källans förvärvande. Förvärvandet av den för staden så viktiga Kalle-bäckskällan och rätt att från densamma framdraga ledning till staden stötte, som naturligt var, på en hel del svårigheter.
Den 24 maj 1785 begärde sextiosex »hederliga och förmögnare» av stadens innevånare Kungl. Maj:ts tillstånd att »igenom frivillige sammanskotter befordra en Wattenledning från Kallebäckskällan af friskt vatten ända in till staden», till vilket Kungl. Maj:ts bifall också erhölls. Sedan direktionen för detta arbete överenskommit med ägarna och för en viss summa tillhandlat sig källan med nödig utmark, uppställde emellertid åboarne, över vilkas in-ägor vattnet måste ledas, så obilliga pretentioner för att lägga hinder i vägen, att direktionen åter måste vända sig till Kungl. Maj :t med anhållan om »en sådan till ämnet lämplig resolution som den 8 augusti 1777 utfärdats för Cantzli Rådet Baron Alströmer, då han anlade nya vägen förbi Manne-reds backar».
Den 14 mars 1786 resolverade Kungl. Maj:t: »Och som åboerne genom frivillig överenskommelse till Direktionen afstådt förenämnde källa med
1 Se P. Stenström, Örgryte genom tiderna, sid. 25.den utmark hvarpå hon ligger, och Wi finne den tillämnade wattenledningen vara ett företagande av ej mindre angelägenhet och nytta för det allmänna än anläggande af en ny Landsväg, så hafwe Wi pröfvat för rätt och skäligt, att besagde wattnledning i likhet med Lagens stadgande, huru vid nya Landsvägars anläggande förhållas bör, och utan hinder af åboernas gjorda påstående, må företagas
och wärkställas på sätt som säkrast befordrar ändamålet, hvarefter fråga först äger rum om åboernes ärsättning för Skadan efter mätismanna Ordom.» D. v. s. staden erhöll expropriationsrätt till ledningarnas framdragande, och på så sätt blevo kostnaderna härför långt ifrån orimliga.
Enligt »IWattenledningens Committerades» räkenskaper har intill den 3/11 1791 betalats endast 555 rdr 20 sk.
till Hemmans-Åboerne i Kallebäck för till staden överlåten rättighet av källan samt tillstånd att genom deras ägor nedlägga vattenrören.
Vattnets beskaffenhet. Vattnet vid Kallebäck är ett artesiskt, naturligt grundvatten, som samlas i det å
berggrunden här befintliga rullstensgruset och avrinner över en grundtröskel i ett bergpass. Det är ett ovanligt gott källvatten, klart, friskt, mjukt och jämförelsevis saltfritt.
Analys av professor Almén 1868:
På 100,000 delar vatten:
Syre- | Glödförbrukning ningsförlust Hårdhets- grad Koksalt Fasta ämnen 0,091 1 1,4 0,8 2,96 7,82
Första utbyggnaden. För vattenledningens utförande, som påbörjades hösten 1786, inkallades en såväl praktiskt som teoretiskt utbildad »Me-kanicus», skotten Anders Blackwood, som uppgjorde förslaget och ledde arbetet.
Den första anläggningens huvudanordningar voro följande.
Genom kullerstensdräner samlades vattenådrorna till en brunn, som medelst en större kullerstenstrumma av 120 alnars längd sattes i förbindelse med den s. k. cisternen eller huvudkällan, som var murad i gråsten och hade en med jordfyllning försedd välvd överbyggnad. Sistnämnda källhus gör ännu i dag tjänst (fig. 94). Från
huvudkällan till allmänna vattenhämtnings-ställen och en reservoar inuti staden leddes vattnet genom en i jorden nedgrävd rörledning av borrade trästockar, som vid korsningarna av Mölndalsånoch Vallgraven lades under vattendragens botten inom fångdammar. På sträckan emellan källan och staden var ledningen försedd med 8 stycken ventiler för luftens utsläppande, vilket ansågs nödvändigt för att hindra rörens sprängning av allt för starkt inre tryck. Källan är nämligen belägen »uti Horizontell I.inea med Spitssen av Domkyrko Tornet eller'vid pass 190 fot högre än gatorna i Staden». Träblockarna i denna första rörledning voro dels av asp och dels av furu vardera av 8 å 12 alnars längd med minst 10 tum i toppändan samt borrade till 4 ä 5 tums inre diameter.
Sammanfog-ningen av rören skedde genom indrivning av det ena rörets lillända, som gjorts konisk, uti en likaledes konisk urhålkning i det andras tjockända, som dessutom var försedd med en i trät inslagen smidesjärnsring.
Arbetet med den första utbyggnaden, bestående av anordningarna vid källan, ett vattenhämtningsställe vid Kungsportsplatsen samt rörledningen av cirka 8,000 alnars längd emellan dessa bedrevs så raskt, att
vattenledningen kunde invigas redan år 1787. Högtidligheten ägde rum den 17 november, då konung Gustav III under sin vistelse i Göteborg gjorde ett besök vid Kallebäck och avsmakade vattnet.1
Till minne av nämnda besök restes senare (år 1801) i omedelbar närhet av källhuset vid Kallebäck en sten av kolmårdsmarmor med inskriptioner i förgyllda bokstäver å båda sidor, den ena på latin och den andra på svenska.
Sistnämnda har följande lydelse:
Af Kallebäcks Källa man mig fordom Namn har gifwit Men sen af Götheborg jag köpt och hägnad blifwit, Kung Gustaf mig besökt, mig nådigt unnadt är At jag härefter namn af Gustafs Källa bär.
Den 17 Nowember åhr 1787.
Den 19 november samma år var invigningen inne i staden, där inom Kungsporten blivit uppsatt en »prydelig Fontaine där wattnet beständigt rinner igenom 3 stycken Kranar uppå 3:ne sidor af Fontainen». Källhuset var av trä enligt ritning av kaptenen C. W. Carlberg.
Sedermera utsträcktes rörledningen till Domkyrkan, där uti södra kyrko-muren vid Kungsgatan uppbyggdes av huggen sten en portal lik de övriga
1 En samtida berättelse härom förvaras bland Vattenledningsverkets handlingar. Glaset, varur konungen drack, finnes å Göteborgs Museum.kyrkoportalerna med 2:ne ständigt rinnande kranar, över vilka fanns en sten-platta med följande inskription i förgyllda bokstäver:
Åhr 1789 den I4:de Nowember.
När dig lekamlig törst till jordiskt watten drifwer, båt Själen niuta det som lifsens Källa gifwer;
Det ena har du här. Sök templet som där står, At blifwa underwist hur du det andra får.
Fig. 94. Källhuset och minnesstenen vid Kallebäck.
Då denna fontän år 1816 flyttades från Kungsgatan till kajen vid västra hamnen (där den ännu står) emellan Kungs- och Kyrkogatorna, uppfördes källhuset av sten enligt ritning av stadsarkitekten J. Hagberg. Pietetsfullt restaurerat finnes detta källhus med den ursprungliga inskriptionsplattan fortfarande kvar.
År 1791 voro de för vattenledningen samlade penningemedlen förbrukade, och därefter gingo arbetena på grund av de oroliga och dåliga tiderna med anläggningens fullföljande endast långsamt framåt. Först i juli 1797 kunde vattnet för första gången insläppas i reservoaren vid Gamleport, även kalladKungsporten. Samma år kunde även Kallebäcksvatten serveras från ett provisoriskt vattenhämtningsställe vid Stora torget, nuvarande Gustav Adolfs torg.
Vattenreservoaren vid Gamleport, som tjänstgjorde för sitt ursprungliga ändamål till 1881 och kvarstod ända till 1899, var uppförd på ett fästnings-valv över den dåvarande förbindelsekanalen emellan Vallgraven och östra Hamnkanalen. Förutom själva reservoaren, rymmande 700 tunnor (=c:a 90 kbm) fanns i byggnaden en
bostadslägenhet om två rum och kök för till-syningsmannen vid vattenledningen. Senare försågs reservoaren med ett par mindre prydliga tillbyggnader avsedda för materialbod och vindfång samt på baksidan två contreforter rymmande hävertledningar till kranar för vattenhämtning.
Inuti reservoarb}rggnaden fanns följande poetiska inskription:
Den Hand, som allt det goda gifver,
Den Hand som allting håller opp Och Källan utur sanden drifver Att friska mänskans matta kropp Hon nådigt detta Werk bevare Från ofall, skada och fördärf Och ådrans ymnighet ej spare Till hjälp och gagn i våra värf.
Men Folk! då du Guds godhet röner I detta och i annat mer Glöm ej hans lof i trägna böner, Det är till hjärtat som Han ser.
Till det tredje allmänna vattenhämtningsstället enligt den ursprungliga planen, det för Stora torget avsedda, erhöll kapten Carlberg redan år 1787 uppdrag att uppgöra ritning. På denna »fontaine» ställdes större fordringar än på de andra. Uti uppdraget till Carlberg säges: »Det blifver angeläget
at få en wacker och efter belägenheten passande fontaine derstädes. Wi begäre densamma icke så rik och kostbar som Herr Capitains konst och myckna insikt kunde uppfinna utan äro nögda, då den jemte wigaste sättet till wattnets hämtning och spidnings förekommande på torget blifwer sådan at den pryder stället och icke vanhedrar Architecten, dock såge wi gerna det den kunde så inrättas att vid högtideliga tillfällen wattnet kunde komma at genom Ajoulager springa såsom på en wattnkonst.»Det skulle dock dröja över 20 år, innan det permanenta källliuset blev en verklighet. Först 1819 var det ståtliga och vackra byggnadsverket färdigt, utfört enligt ritning av stadsarkitekten J. Hagberg av natursten och krönt av en kopparurna, densamma som nu är uppsatt på rådhusets gård. Och härmed kan man säga att stadens första vattenledningsanläggning var fullbordad.
Innevånareantalet i Göteborg, oberäknat förstäderna, var då emellan 12- och 13,000.
Redan i början på 1800-talet kunde enskilda, som hade fastigheter i närheten av stadens gatuledningar till de tre allmänna vattenhämtningsställena, få rätt på vissa villkor inleda Kallebäcksvatten till dessa. Den första
fastighetsägare som begagnade sig härav var Frimuraresamhället. Anmärkningsvärt är att då år 1809 vatten begärdes till sockerbruket bland villkoren föreskrevs, att kranarna »skulle avsig själfva stängas».
Självstängandetappkranar hava således gamla anor i vår stad.
Även utom staden fingo en del av de utefter ledningen boende nytta av Kallebäcksanläggningen, i det vissa anordningar vidtogos för tillgodogörande av det overflodsvatten, som tillika med luften avgick ur ovannämnda på huvudledningen anbringade luftventiler.
Ändringsarbeten m. m. Vid den första anläggningen hade en del misstag begåtts, så att mycket snart svåra läckor uppkommo å rörledningen beroende bl. a. på, att vattentrycket var för stort för de använda rören, att rörmaterialet delvis var olämpligt, samt att rörledningen på vissa sträckor låg i otjänlig jord och på för ringa djup under
markytan.
En avsevärd reducering av vattentrycket åstadkoms genom anläggning av en tryckbrunn i ledningen på sådan höjd, att fria vattenytan i densamma kom att ligga c:a 34 meter lägre än huvudkällans vattenyta. Rörledningarna under Mölndalsån och Vallgraven, som voro svåråtkomliga för reparation, omlades i spännbroar över högsta vattenytan. Vid nämnda omläggningar, som skedde 1795 och 1798, användes ävenledes trärör, som dock redan 1804 och 1806 utbyttes mot järnrör. På långa sträckor i synnerhet över Kalle-bäcks ägor måste omläggningar av ledningen företagas åren 1800 och 1815, varvid föreskrevs, att träblockarna skulle vara av vinterhuggen furu (ej asp) med barken kvarsittande, att rören på ställen, där grunden ej var lera, skulle ompackas med väl bearbetad lera till minst 9 tums tjocklek samt läggas på minst 21/4 alns djup under markytan.Vattentillgång. Genom ovan beskrivna vattenledningsanläggning kunde staden tillföras c: a 200 kubikmeter friskt källvatten per dygn, vilket emellertid enligt dåtida åsikter ej var mer än c:a hälften av vad källan lämnade. Uppgifterna angående källans normala kapacitet voro för övrigt mycket varierande, emellan 138,000 och 201,000 kannor per dygn. I själva verket är detta förhållande ej så mycket att undra på, eftersom vattentillgången på grund av nederbördsområdets relativa litenhet och de vattenförande lagrens grunda belägenhet i verkligheten är i ej ringa grad beroende på nederbördens växlingar.
Allt eftersom folkmängden ökades, blev vattentillgången mer och mer otillräcklig, och för att minska den vid vissa tillfällen rådande vattenbristen anordnades 1835 en pump i Fattighuskanalen ovanför slusskvarnen och senare en dylik i Vallgraven vid Pustervik för hämtning av vatten, som ej skulle användas till dricksvatten och matlagning, och förbud utfärdades mot hämtning av dylikt vatten ur Kallebäcksledningen.
Andra utbyggnaden. År 1848 uppstod fråga om vattenledningens utvidgning och fullt utnyttjande av
Kallebäckskällan. Det skulle emellertid dröja ända till 1860 innan nämnda utvidgning kom till stånd. Det långa dröjsmålet var delvis beroende på en process, som av hemmansägare i Örgryte väckts angående bättre rätt till Kallebäckskällan. Processen, som gick genom alla instanser, vanns dock av staden genom Kungl. Maj:ts dom den u/i 1865.
Utvidgningen utfördes enligt följande plan. Den gamla trärörsledningen bibehölls, och ännu en huvudledning, även den av trä med undantag för korsningen med Mölndalsån, där ledningen under ån lades med 6" gjutjärnsrör, framdrogs från källan till en ny reservoar, med c:a 260 kbm:s rymd, som anlades å Hagaheden.
Senare förbands den nya ledningen med rörnätet i staden inom vallarna, och ledningar utsträcktes till
tappningsställen i Haga, Bierhalleplatsen (nuvarande Järntorget), Stampen och Masthuggstorget samt till flera nya tappningsställen inom gamla staden, så att vid 1860-talets slut fanns å Kallebäcksledningen ej mindre än 15 allmänna vattenposter och dessutom voro 15 enskilda servisledningar anslutna till
densamma.Penninganskaffning. Penningmedel till den första anläggningen erhölls, såsom ovan nämnts, huvudsakligen genom frivillig subskription.
Under åren 1785—1788 tecknade sålunda:
»Stadens Borgerskap och Invånare af alla stånd ... 10,063:10:3 Rd. Sp.
Utländske Herrar och Män ... 1,854:12,8
Herrar och Män från andra städer... 483:16 2,337:28:8 » Dessutom gav »Staden Götheborg af dess Publique Medel 5,000:— »
samt beviljade utsyning på dess skog i Säfvedals Härad av 20 tolfter blockar till vattenrör.
Summa 17,400:38:11 Rd. Sp-»
Sedan denna summa redan vid 1791 års slut var förbrukad, erhölls medel till anläggningens vidmakthållande oeh fullbordande
dels genom gåvor och donationer; det var ej ovanligt att penningar testamenterades till vattenledningen, dels genom att staden 1794 erhöll Kungl. Maj:ts tillstånd att under tio års tid av trankokeriidkarna uttaga en avgift av en skilling för varje fat sill-tran som utskeppades, samt
dels genom en mindre uttaxering, nämligen av 2 skilling på varje riksdaler i borgerskapets sammanskottssumma.
Efter 1804 bestriddes utgifterna i allmänhet genom uttaxering. År 1842 beslutades att utgifterna för
vattenledningens vidmakthållande skulle uttaxeras på alla inom »stadens stakett» boende personer med undantag för de till garnisonen hörande jämte hustrur oeh hemmavarande barn, och på 1860-talet, allt eftersom
vattenledningen utvidgades, kom uttaxeringen att gälla även de personer, som voro boende inom vissa yttre områden dit ledningar utsträckts.
För rätten att begagna sig av egna serviser från stadens ledning betalades till att börja med ingen avgift, men från år 1842 uttogs extra 15 rdr riksmynt av var och en, som hade vatten inlett i sin gård, samt 5 rdr för den bland stadens innevånare som bodde utom Kungsporten och begagnade sig av tappningsstället utanför Allén.
Sedermera blevo dessa avgifter avsevärt höjda, så att från och med 1865 betalades per år av två apotek vardera 250 rdr, av Frimuraresamhället 150 rdr samt av övriga 11 konsumenter, som hade vatten inlett till sin fastighet, vardera 100 rdr.För vattenledningens andra utbyggnad beviljades åren 1859 och 1862 av brännvinsmedel respektive 50,000 och 6,000 rdr, och resten togs på lånemedel.
Ombyggnad. Ända till år 1870, då folkmängden stigit till över 50,000 och vattenledningen från Delsjöarna anlades, har således Kallebäcksanlägg-ningen ensam på ett i stort sett tillfredsställande sätt fyllt stadens behov av dricksvatten. Dess kapacitet är emellertid — isynnerhet efter 1891, då Dyckholms vattenledning anlades — så ringa, att den därefter spelat en mindre betydande roll. På grund av sitt goda och allmänt omtyckta vatten har den dock alltjämt underhållits och är fortfarande i bruk, sedan den år 1881 blivit ombyggd för en kostnad av cirka 70,000 kronor. Då nedlades nya järnrörsledningar, och i närheten av själva källan uppfördes reservoar av sådana dimensioner, att källans hela kapacitet allt sedan dess kunnat utnyttjas. Konsumtionen i Krokslätt blev emellertid inom kort så stor, att även Delsjövatten vid vissa tillfällen måste insläppas uti Kallebäcksledningen; men
sedermera har genom Delsjöledningens utsträckning i Mölndalsvägen sådan ändring gjorts, att alltsedan 1894 oblandat Kallebäcksvatten serveras uti ej mindre än 16 stycken allmänna vattenposter, därav en belägen inom Örgryte och sex inom gamla staden. Reservoaren består av en järncistern med 300 kbm:s rymd och h. v. y. 55 meter över älven, placerad i en mindre tornbyggnad av tegel. Slutligen förbättrades år 1891 dräneringen vid källan genom att trängsta bergpasset spärrades med en från berggrunden uppförd betongdamm och en ovanför densamma placerad avskärande dränledning. Genom dessa anordningar hoppades man vinna en något ökad vattentillgång. Men samma år anlade bryggeriägaren J. W. Dyckholm på sina marker strax ovanför källan ett system brunnar med ledning, vilket medförde en avsevärd reduktion av källans kapacitet. Staden väckte med anledning härav process, som gick ända till högsta domstolen, där den av staden förlorades.
Delsjöanläggningen
Redan 1854 väcktes fråga om anskaffandet av en fullständig vattenledning för Göteborgs stad och dess område, och den 6 maj 1858 tillsattes en femmannakommitté för anskaffandet av ändamålsenlig vattenledning och förbättrat vattenavlopp. Meningarna angående lämpligaste vattentäkten voro delade. Bland förslagen kan nämnas Göta älv, dels i omedelbar närhet av staden, dels ovanför Berjeåns utlopp, Delsjöarna ochSurtesjön samt
Kåsjönför blivande utvidgning. Egentliga striden stod emellan Göta älv och Delsjöarna, huvudsakligen beroende på skiljaktiga åsikter angående Delsjöarnas tillräcklighet. Tillförlitliga mätningar på den årliga avrinningen från sjöarna saknades. Avgörandet dröjde ända till 1866, men den 27 december nämnda år fattade stadsfullmäktige beslut om en vattenledningsanläggning från Delsjöarna i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag uppgjort av dåvarande kaptenen sedermera översten J. G. Richert, som även utsågs att såsom överingenjör leda arbetet.
Vattnets beskaffenhet. Stora och'Dilla Delsjönäro tvenne med varandra förbundna bergsjöar belägna c:a 6 kilometer söderut från stadens gamla centrum och liggande så högt, att vattnet med självtryck kan ledas till
Vattnets beskaffenhet. Stora och'Dilla Delsjönäro tvenne med varandra förbundna bergsjöar belägna c:a 6 kilometer söderut från stadens gamla centrum och liggande så högt, att vattnet med självtryck kan ledas till