Förvaltningen i äldre tider
MEDAN våra landskap och härader såsom samhällsbildningar äro urgamla företeelser, vilka själva format sina förvaltningsorgan allt efter som behovet sådant krävde i mån av deras utveckling från helt primitiva till mera komplicerade samhällsformer, framträda våra städer övervägande såsom frukter av utländsk, företrädesvis tysk, invandring och inverkan. Städernas förvaltningsformer och förvaltningsstadgar blevo därföre — även om spår av en inhemsk och självständig utveckling ej saknas — till övervägande del mer eller mindre schablonmässiga efterbildningar av mönster från utlandet. Att det sistnämnda skulle bliva fallet med den jämförelsevis unga staden Göteborg, är så mycket naturligare, som staden givetvis ej kunde undgå att taga prägel av de säregna
förhållanden, under vilka den nyskapades och så småningom tog form.
Under det krig mellan Sverige och Danmark, vilket slöts genom freden i Knäred den 20 januari 1613, hade de i närheten av Göta älvs mynning belägna städerna Nya Lödöse eller Nylöse och Älvsborg samt det på Hisingen belägna, av konung Karl IX anlagda äldre Göteborg blivit av danskarne erövrade och förstörda. Med den sistnämnda stadens anläggning i början av 1600-talet hade konung Karl IX åsyftat att få en av Danmark, som behärskade tillträdet till Östersjön, oberoende huvudplats för Sveriges handel västerut samt att söka åstadkomma en förbindelseled genom Sverige för handeln med Ryssland och Orienten, därvid närmast grundande sina förhoppningar på de holländares och andra utlänningars företagsamhet ochköpmannaskicklighet, vilkas inflyttning dit på allt sätt gynnades. Genom de privilegier, som den 14 augusti 1607 utfärdades för detta Göteborg, hade staden också speciellt med hänsyn till ntlänningarne erhållit vidsträckta förmåner och en egenartad författning, i väsentliga delar avvikande från Sveriges då gällande stadslag, men överensstämmande med styrelseformer och rättssedvänjor, som tillämpades i holländska städer. Det var till ersättande av dessa under kriget förstörda städer, som konung Gustav II Adolf efter erläggande av den s. k. Älvsborgs lösen beslutade att låta uppbygga ett nytt Göteborg å den plats, där den nuvarande stadens kärna är belägen.
Inom denna nya stadsbildning, vilken av förhållandenas egen natur fördes till en synnerligen rask utveckling, kunde näppeligen någon lokal tradition eller borgerlig hävd göra sig gällande. För den nya staden framletades tvärtom främmande, speciellt holländska, förebilder för bebyggande, ordning och styrelse. Detta ingick rent av i planen och beräkningarne för den tilltänkta handelsmetropolens särskilda uppgifter och för dess allmänna
förkovran och tillväxt. Redan från början präglas också stadens författning av ett visst statsförmynderskap med ty åtföljande centralisation, ett förhållande, som givetvis ytterligare tillväxte vid det senare inträdda absoluta
lconungaenväldet under den karolinska tiden. Ej ens frihetstidens nyare idéer medförde några väsentligare förändringar i detta förhållande. Statsför-mynderskapet fortlevde i det hela och satte sin bestämda prägel på stadens utveckling, blott med den skillnaden, att det ej längre bars upp av den suveräna konungamakten, utan av de lika suveräna ständerna och av deras uppdragstagare riksrådet. Med stadens tilltagande betydelse framträdde dock så småningom — och särskilt fr. o. m. 1730-talets ingång — från borger-skapets sida allt bestämdare krav på deltagande i inflytandet å stadens styrelse och förvaltning, och dessa krav resulterade år 1810 efter långvariga strider i en formlig överenskommelse mellan magistraten och borgerskapets äldste rörande de sistnämndas rätt till ett mera intimt deltagande i stadens förvaltning. Den framgång, som borgerskapet sålunda vunnit, befästades och utvecklades under de kommande årtiondena och nådde slutligen sin fullbordan i 1862 års
kommunallagstiftning, genom vilken innebyggarne i vår stad liksom i rikets övriga städer tillerkändes full och oinskränkt rätt att själva vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.Fig. 39. Gustav II Adolf.
Efter samtida bronsbyst i Nationalmuseum av Petel.
Stadens första privilegier — med staden avses här det Göteborg,1*! som anlades av Gustav II Adolf — äro daterade den 4 juni 1621 och innehålla detaljerade bestämmelser om stadens styrelse och förvaltning. Den administrativa myndigheten uppdrages åt en burggreve såsom representantför konungamakten samt åt tre borgmästare och ett General-Stads-Råd om 25 personer. Burggreven skulle utses av konungen efter förslag av rådet, som därtill uppsatte »trenne innevånare utaf Adel och trenne välbesutne förståndige personer utaf Borgerskapet». Även borgmästarne skulle utnämnas av konungen bland fem eller sju goda, kvalificerade personer, föreslagna av General-Stads-Rådet. Valet skulle gälla för ett år i sänder, dock med iakttagande därav, att första året efter valet blott två skulle avgå, medan den tredje skulle kvarstå ytterligare ett år, så att nödig kontinuitet vidmakthölles. General-Stads-Rådet skulle bestå av 25 fridsälskande, skickliga, välbemedlade och därtill kvalificerade personer, vilka icke med varandra voro besläktade närmare än i tredje led. Medlemmarne skulle utses av borgerskapet »efter vederbörlig denomination, som de flesta rösterna inlägga » och utöva sitt ämbete så länge de levde. Den, som uppsade sitt bor-gerskap och avflyttade från staden, var skyldig att avgiva skriftlig försäkran, att han icke skulle företaga sig något emot riket eller staden fientligt, samt dessutom försälja sin inom och utom staden befintliga egendom till någon borgare därstädes.
Rörande sättet för den administrativa myndighetens utövande och grunderna för dess fördelning mellan
burggreven, borgmästarne och rådet, äro privilegiernas bestämmelser rätt knappa och ofullständiga. I punkt 30 förekommer dock ett betydelsefullt stadgande rörande utövandet av beskattningsrätten inom kommunen; det foreskrives, att burggreven, borgmästarne och rådet äro berättigade att till bestridande av de allmänna behoven ensamma lägga ränta, tull och skatt såväl på deras egna personer som på borgarnas ägodelar, arv, hus, landerier och tomter.
På grund av stadens ringa tillväxt kom emellertid den synnerligen representativa administration, som genom privilegierna tillskapats, aldrig att träda i tillämpning. Genom ett den 23 februari 1624 utfärdat memorial utsåg konungen i stället tolv rådmän, fyra svenskar, tre tyskar, tre neder-ländare och två skottar, vilka skulle förestå stadens regering, till dess »det höga rådet» efter privilegierna »kunde fullkomligen satt varda». Rådmännen skulle presidera var sin månad, men den presiderande skulle äga att, när så erfordrades, sammankalla hela senaten. I burggrevens ställe förordnades en kommissarie med skyldighet att administrera och efterkomma allt det, som burggreveämbetet fordrade och krävde. Emellertidändrades redan den 5 november samma år på
hemställan av rådet anordningen med det för varje år växlande ordförandeskapet, i det att konungen utsåg trenne presidenter, en svensk, en nederländare oeh en tysk, vilka skulle presidera tre månader i sänder och samfällt föra stadens »regering»; men så ofta någon svår sak forekomme, skulle de kalla tillsamman hela rådet. Den sålunda organiserade stadsstyrelsen erhöll i nederländaren Jacob van Dyk sin förste burggreve år 1626 och riksregeringen begagnade härefter i sina till rådet avlåtna skrivelser titulaturen »Burggrefve, Presidenter och samtlige
Rådsförvandter».
Den 29 april 1639 utfärdade rikskansleren Axel Oxenstierna och hans medkom missarier vid sitt besök i staden en formlig instruktion för »Presidenterna och Rådet i Göteborg», däri förordnades, att stadsstyrelsen, söm vid denna tiden även benämndes magistrat, skulle utgöras av burggreven, »som Hennes Kongl. Maj:ts höghet och rätt företräder», tre presidenter och 12 rådmän. Detaljerade föreskrifter lämnades beträffande rådets åligganden och uppgifter, av vilka här må omnämnas följande. De tre presidenterna skulle var sitt år vara ordförande vid rådets allmänna sammankomster och under samma tid utfärda resolutioner i hela rådets namn samt ombesörja verkställigheten av dessa. Vid de allmänna sammankomsterna hade presidenterna och rådmännen lika gällande röster, men i övrigt skulle allt vad till stadens styrelse hörde fördelas emellan de tre presidenterna, som därvid skulle biträdas av fyra rådmän vardera. Den förste presidenten och hans »kolleganter» skulle hava inseende över stadens »byggningar och intrader», den andre handhava »justitiens administration» och den tredje beflita sig om
»kommersiernas erhållande» (handel och näringar). I och för kontroll på de särskilda avdelningarne föreskrevs en s. k. examen, som skulle företagas vart år sist fjorton dagar före Valborgsmässan. Vid denna examen hade varje avdelning att för de båda övriga uppvisa sina protokoll och avlämna en årsberättelse, vilken granskades och blev föremål för beslut om ansvarsfrihet.
I dess sålunda organiserade skick bestod stadsstyrelsen intill slutet av Karl XI:s regering utan annan mera nämnvärd förändring än att på grund av stadens sinande inkomster burggreveämbetet och ett par andra tjänster indrogos i början av 1680-talet samt att vissa ledigblivna ämbeten icke tillsattes eller tillsattes under annan benämning.Ehuru stadens förvaltning sålunda särskilt under de första årtiondena av Göteborgs historia i det hela hade en tämligen oligarkisk karaktär med ett efter hand allt starkare inslag av ämbetsmannainflytande, synes borgerskapet dock ej hava varit utan allt inflytande på densamma. Av ännu befintliga protokoll framgår nämligen, att borgerskapet till bevakande av sina intressen gent emot det allmänna utsett 24 s. k. äldste, vilka ursprungligen doek endast torde hava fungerat såsom ett slags rådgivande institution åt den egentliga
stadsstyrelsen. När denna första borgarrepresentation kom till stånd här i Göteborg, är icke med säkerhet känt.
Den finnes fastslagen i Gustav II Adolfs stadga av den 26 december 1619 »om städernes administration och upkomst i rijket», men nämnes ej i Göteborgs privilegier. I »Götheborgs Stads-Rådhs Resolutionsbok» av 1670 omtalas emellertid de äldste såsom en lagstadgad institution. I allmänhet tyckas de dock ännu hava utövat blott ringa inflytande på stadens förvaltning och av dem infinna sig vid sammanträdena vanligen blott ett fåtal, ofta så litet, att det föreliggande ärendet icke kunde företagas till behandling.
Den stränga sparsamhet, som utmärkte Karl XI:s regering, åtnöjde sig emellertid icke med de partiella
indragningarnes politik, utan satte snart djupare märken i vår stads kommunala förvaltning. I en den 18 oktober 1695 utfärdad utgifts- och inkomststat för staden bestämdes sålunda, att presidentämbetena skulle upphöra och ersättas med en justitie- och en handels- och politieborgmästare. Likaledes indrogos tvenne rådmanssyss-lor, så att rådmännens antal utgjorde tio, därav fem juridiskt bildade och fem »i handel förfarne». Genom särskilda i sammanhang med utgiftsstatens fastställande utfärdade författningar tillförsäkrade sig statsmakten därjämte ökat inflytande å förvaltningen, i det att dels landshövdingarne uttryckligen tillerkändes en viss uppsikt över
stadsstyrelsen och dels stadsbokhållaren gjordes till en statens edsvurne tjänsteman med av konungen utfärdad instruktion.
Men även åt borgerskapet inrymdes en ökad befogenhet i avseende å stadens angelägenheter och detta i ett synnerligen viktigt avseende. Det stadgades nämligen, att, när helst några taxeringar förekommo, skulle sådant ske i närvaro av ej endast landshövdingen, borgmästarne och rådet, utan även borgerskapets 24 äldste, vilka, därest brist i det uttaxerade beloppetskulle yppa sig, åter borde sammankallas och bemälda brist ibland hela menigheten fördela.
Den betydande inskränkning i magistratens myndighet, som innefattades i den av Karl XI vidtagna
omorganisationen av stadens styrelse, synes hava gått magistratens ledamöter djupt till sinnes, och det är därför endast helt naturligt, att de begagnade sig av första bästa tillfälle för att söka återvinna sin forna mera förnämliga ställning. Ett sådant erbjöd sig osökt under år 1716, då Karl XII efter misslyckade anfallsförsök gent emot Danmark inledde sitt fälttåg mot Norge. Han möttes härvid av stora svårigheter att förse hären med erforderlig utrustning och proviant och tvingades därför att hänvända sig till närmaste svenska ort av någon betydenhet, som var Göteborg. Dåvarande justitieborgmästaren Wilhelm Silentz uppreste då å stadens vägnar till högkvarteret i Torpum i Norge, och det lyckades honom att — mot vissa utfästelser — förskaffa staden nya privilegier i av magistraten önskad riktning.
Enligt dessa privilegier, som äro dagtecknade den 24 maj 1716, skulle magistraten bestå av en buhrgreve, tre presidenter, tre magistratens äldste, en preses i kämnärsrätten, nio rådmän, en syndicus, en sekreterare samt en notarius och actuarius. Buhrgreven, presidenterna, syndicus och magistratens äldste skulle förses med konungens fullmakter med rätt dock för magistraten att till varje ledig befattning föreslå tre personer. Förslaget skulle genom guvernören insändas till konungen, vilken dock förbehöll sig att understundom utnämna andra skickliga och förtjänta män än de å förslaget upptagna. Preses i kämnärsrätten, sekreteraren, rådmännen samt övriga återstående befattningshavare skulle väljas av magistraten bland tre av borgerskapet föreslagna personer, och skulle den sålunda valde sedermera av guvernören installeras.
Vissa föreskrifter lämnades beträffande fördelningen av göromålen emellan de olika befattningshavarne.
Buhrgreven skulle alltså hava ett allmänt inseende såväl över den samfällda magistraten som över vart och ett särskilt kollegium, han skulle handhava exekutionen i staden ävensom förvara stadens nycklar. Presidenterna skulle i huvudsak övertaga de göromål, som förut bestridits av borgmästarne och benämnas, en justitie-, en handels- och en byggnings- och politiepresident. De tre magistratens äldste voro ett slags vice presidenter.
Syndicus borde hava noggrann kännedom om stadensrättigheter och handlingar för att, när sådant behövdes, giva upplysningar i förekommande frågor. Sekreteraren skulle ansvara för stadens kansli och korrespondens, notarien föra civilprotokollet i rådstugan samt aktuarien vårda stadens handlingar och föra kriminalprotokollet.
Borgerskapets äldste utökades från 24 till 48, »på det att borgerskapets rätt och förmåner så mycket bättre må blifva i akt tagen».
Den av Karl XII sålunda införda, synnerligen dyrbara organisationen blev endast av kort varaktighet, i det att Ulrika Eleonora efter begäran av rikets ständer genom nådigt brev av den 11 juni 1719 upphävde densamma och från och med nämnda års början i allt huvudsakligt åter-införde 1695 års här ovan omförmälda, betydligt anspråkslösare organisation såväl av magistraten som av stadens äldste, vilkas antal ånyo bestämdes till 24.
Det tidsskede, som härefter inträdde, erhöll sin huvudsakliga prägel av borgerskapets strävan att förskaffa sig ökat inflytande vid avgörande av stadens angelägenheter. Särskilt framställdes från de äldstes sida krav på
delaktighet med magistraten i dispositionen och förvaltningen av stadens enskilda medel, i det att de begärde fri tillgång till stadens böcker och räkenskaper samt en nyckel till stadskassan. Samtidigt påfordrades, att de s. k.
sammanskottsmedlen och de tolagsmedel, som anvisats för inkvarteringen, skulle stå under borgerskapets enskilda disposition för att till föreskrivna ändamål begagnas. I resolution av den 2 oktober 1732 inrymde dåvarande landshövdingen de begärda rättigheterna åt borgerskapet, men magistraten underlät att ställa sig denna resolution till efterrättelse. Borgerskapet besvärade sig häröver, men 1746 förklarade sig den dåmera fungerande landshövdingen icke vara i stånd att pålägga magistraten att underkasta sig 1732 års resolution. Tvisten drogs under Kungl. Maj:ts prövning, och genom resolution den 1 augusti 1748 upphävdes 1732 års resolution såsom icke förenlig med stadens erhållna privilegier, resolutioner och reglementen, som skulle bibehållas vid deras förra kraft. I skrivelse till landshövdingen samma dag föreskrevs dessutom, att han och magistraten icke i andra mål och vid andra tillfällen, än då kungl. förordningar det uttryckligen bjöde, ägde tillåta borgerskapet att församlas och företaga sig någon överläggning, utan borde borgerskapets 24 äldste eller deputerade, dem borgerskapet till den ändan ägde av sina medlemmar utse och välja, såväl dragaförsorg om sina medbroders angelägenheter som å deras vägnar bevista de överläggningar, magistraten funne nödigt att med dem hålla.
Vidare och som Kungl. Maj:t med särdeles missnöje förnummit, huruledes de deputerade fördristat sig att på ett obetänksamt och oanständigt sätt hos Kungl. Maj:t klandra och förklena de göromål, som Kungl. Maj:ts
ämbetsmän och trogna undersåtar enligt lag och författningar funnit sig befogade att förordna och i verket ställa, hade landshövdingen att låta uppkalla dessa deputerade inför magistraten på rådhuset och dem deras förhållande för ögonen ställa samt för slikt uppförande allvarsamligen åtvarna.
Ett annat uttryck för denna tids åsikter gavs genom besvär av handlande i Göteborg vid 1746—47 års riksdag däröver, att magistraten förbehållit sig förordnande av saltmätare, järndragare, vräkare, klampare och upp-sättare m. fl., som av handeln och dess rörelse hade sin näring och uppehälle. Kungl. Maj:t meddelade i anledning härav genom resolution den 6 augusti 1748 följande besked: »Emedan desse handlande, såsom en lydande menig-het icke anstår att begära något rådande uti det, som ej mindre på stadens bästa än deras fördel beror, enär de hafva en befallande magistrat öfver sig, som till stadens vederbörliga styrelse och hushållning förordnad och därföre ansvarig är, hvilken och det oskick medelst några sysslors förestående af oskickelige personer
förmodeligen lärer af böj a, enär om så skulle finnas, sådant vederbörligen tillkänna gifves; fördenskull finner Kungl. Maj:t så i anledning däraf som anförde 1723 års resolution på städernas besvär, det besättandet af ofvan omförmälte med de flere stadens mindre tjänster och sysslor endast bör tillkomma magistraten, men icke borgerskapet.»
Borgerskapet lät sig emellertid icke länge åtnöjas härmed. Stadens riks-dagsfullmäktige drogo saken inför ständerna och enligt resolution den 7 juli 1752 fann Kungl. Maj:t på ständernas underdåniga tillstyrkan samt för de tillika omständligen andragna orsaker, att Göteborgs borgerskap varken kunde eller borde betagas att jämlikt regeringsformen och resolutionen på städernas besvär den 16 oktober 1723 äga enahanda rätt och rättighet med övriga städers borgerskap, så att de tillika med magistraten borde äga samfälld och gemensam disposition över alla stadens enskilda medel, utan att 1748 års resolution och 1695 års reglemente och instruktion finge härvid ligga i vägen. En framställning från borgerskapet, att sammanskottsmedlen ochbåtsmanspenningarne måtte helt undandragas magistraten oeh ställas under stadens äldstes vård och disposition med redogörelseskyldighet inför bor-gerskapet allena, blev däremot av Kungl. Maj:t den 14 december 1773 avslagen.
Tidskedet 1810—1862
Jämväl efter utfärdandet av 1752 och 1773 års resolutioner synes emellertid åtskillig osäkerhet hava varit
rådande beträffande gränserna mellan magistratens och borgerskapets befogenheter. Efter ytterligare strider, som här ej kunna närmare skildras, träffades slutligen den 19 oktober 1810 en formlig överenskommelse mellan magistraten och borgerskapets äldste om maktfördelningen dem emellan.
Med den sålunda träffade överenskommelsen befästes ytterligare borgerskapets rätt till medinflytande i stadens angelägenheter, och dess innehåll förtjänar därföre att här något utförligare återgivas.
Borgerskapets äldste berättigas sålunda till en början att varje år erhålla del av stadens räkenskaper, vilka för sådant ändamål skulle avslutas senast 15 månader efter årets utgång. Kamrerarekontoret skall var torsdags förmiddag vara öppet för borgerskapets äldstes deputerade, som då överse de inkomna räkningarne och emottaga förteckning därpå samt äro berättigade att taga avskrirt av själva originalerna, vilka för övrigt medtölja årsräken-skaperna. Borgerskapets äldste äga tillfälle att, när de finna nödigt, i kamrerarekontoret inhämta specifikation av kassabehållningen och var den finnes. Inventering av stadens kassor skall ske årligen i april och oktober
månader, eller oftare om behovet så fordrar, i närvaro av tvenne borgerskapets äldstes ledamöter. Vederbörande uppbördsmäns kautioner skola även årligen granskas. Alla nybyggnader eller större reparationer för stadens räkning skola upplåtas till verkställighet genom entreprenadauktion till den minst-bjudande och sådana auktioner åtminstone en månad förut kungöras. Utsedde ledamöter av stadens äldste hava rätt att därvid vara tillstädes, och
månader, eller oftare om behovet så fordrar, i närvaro av tvenne borgerskapets äldstes ledamöter. Vederbörande uppbördsmäns kautioner skola även årligen granskas. Alla nybyggnader eller större reparationer för stadens räkning skola upplåtas till verkställighet genom entreprenadauktion till den minst-bjudande och sådana auktioner åtminstone en månad förut kungöras. Utsedde ledamöter av stadens äldste hava rätt att därvid vara tillstädes, och