5.1 Inledning
I kapitel 4 har förevisats hur arvsrätten enligt huvudregeln fördelar arvet lika mellan arvlåta-rens bröstarvingar. För det fall arvlåtaren önskar uppnå ett annat reslutat än likadelning, finns det olika varianter att inom arvsrättens ram förändra fördelningen mellan arvingarna.
Detta kapitel innehåller en genomgång av bestämmelserna för testamentets form och en diskussion om vilka möjligheter ett testamente kan erbjuda, liksom vilka begränsningar som finns. Därtill behandlas möjligheterna för arvlåtare och arvinge att sinsemellan komma överens om kvarlåtenskapens fördelning genom arvsavtal under arvslåtarens livstid.
5.2 Testamentet och dess begränsningar
5.2.1 Testamente
Den enda giltiga dödsrättshandlingen enligt svensk rätt är testamente, vid sidan av förmåns-tagarförordnande på grund av livförsäkring. Ett testamente kan betraktas som den ”yttersta viljan”, och i detta kan testator (den som upprättar testamentet) förfoga över all eller delar av sin kvarlåtenskap. För att vara giltigt ska testamentet vara skriftligt och undertecknat av testatorn. Det ska även bevittnas av två samtidigt närvarande vittnen43 som ska veta att det är ett testamente, däremot behöver de inte få veta innehållet.44 Endast nödtestamenten kan medföra undantag från dessa formkrav.45 Testamenten kan förenas med villkor. Det kan handla om villkor att egendom ska vara enskild, att egendom ska hembjudas till syskon innan den säljs till utomstående eller liknande.46
Testamente är inte den vanliga lösningen på ett generationsskifte. Det kan däremot ut-göra ett bra komplement till en önskad helhetslösning, eller om den äldre generationen av någon anledning önskar dölja vem eller vilka som ägaren vill ska ta över gården.47 Det är dock troligt att om den äldre generationen behåller för sig själva vad de önskar och tänker göra med egendomen kan det försvåra genomförandet av ett effektivt generationsskifte.
Testamentsrätten innehåller begränsningar. För den som har för avsikt att genomföra ett
43 Närmare om vem som får vara testamentsvittne m.m. se ÄB 10 kap. 4 §.
44 ÄB 10 kap. 1 §.
45 Förutsättningar för nödtestamente, se ÄB 10 kap. 3 §.
46 Ang. villkor och förbehåll, se vidare avsnitt 7.2.
47 Danielsson och Sund, Familjeägda aktiebolag och generationsskiften, s. 40
22
generationsskifte med hjälp av ett testamente är dessa begränsningar väldigt viktiga att känna till.
5.2.2 Laglotten som begränsning av testamentsrätten
Testators möjlighet att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente är begränsad på grund av bröstarvingarnas rätt till laglott. Om en bröstarvinges rätt kränks exempelvis ge-nom att testator testamenterar all sin egendom till ett av sina tre barn, kan de vars rätt blivit kränkt begära jämkning av testamentet och få ut sina laglotter. En sådan framställan ska göras inom sex månader från delgivningen av testamentet.48 Eftersom rätten gäller för bröstarvingar kan även särkullbarn begära jämkning. Såsom tidigare framgått har särkull-barnen rätt att få ut sitt arv direkt när deras förälder har gått bort, de behöver de inte vänta tills den efterlevande maken också har avlidit.49
Laglotten är hälften av den arvslott som tillkommer bröstarvingen enligt lag.50 För vart och ett av de tre syskonen i exempelfallet utgör laglotten således 1/6 av den totala kvarlå-tenskapen (12 224 000 kr), vilket blir 2 037 000 kr var. Från laglotten avräknas vad arvtaga-ren har mottagit i förskott på arv.51 Bröstarvinge som begär laglottsjämkning har rätt att erhålla egendom som kan disponeras fritt, utan föreskrifter rörande förvaltning, nyttjande-rätt eller liknande inskränkningar.52 Laglotten medför inte någon rätt att erhålla viss egen-dom. Det är istället en rätt att utfå ett värde som motsvarar viss del av kvarlåtenskapen.53 Testamentstagaren kan exempelvis uppta ett lån för att betala syskonens anspråk och måste inte ge dem en del av den testamenterade egendomen. I praktiken kanske det däremot kan vara svårt att uppta ett lån av den storlek som skulle krävas för att lösa ut andra arvingar. I exempelfallet rör det sig om drygt fyra miljoner kr. Med utgångspunkt i lantbrukens gene-rellt sett låga lönsamhet kan möjligheterna att bedriva ett effektivt lantbruk komma minska drastiskt om det måste ske en hög skuldsättning för att lösa ut andra arvingar. Laglotten såsom begränsning av testamentsrätten kan således medföra att endast ett testamente kan-ske inte utgör en tillräckligt god lösning för ett generationsskifte.
48 ÄB 7 kap. 3 §.
49 Se ÄktB 3 kap. 1 §.
50 ÄB 7 kap. 1 §.
51 ÄB 7 kap. 2 §. Se vidare avsnitt 7.3.
52 ÄB 7 kap. 5 §.
53 Brattström och Singer, Rätt arv, s. 113.
23
5.3 Arvsavtal före arvlåtarens död
5.3.1 Förutsättningar för renuntiativa arvsavtal
Med hänsyn till de höga värden som ofta åsätts fast egendom och de svårigheter som kan finnas med att lösa ut syskon, kan det i vissa fall vara en god lösning för hela familjen om övertagarens syskon avstår en del av sitt arv till förmån för övertagaren. Genom ett avtal mellan arvlåtaren och arvingen kan ett arvsavstående göras på förhand, innan arvlåtaren har gått bort. Denna typ av avtal kallas renuntiativt arvsavtal. Ett syfte med att avstå arv innan dödsfallet kan vara att det finns en önskan hos de inblandade parterna att kunna bestämma hur stora värden som ska utges till var och en av arvingarna, så att alla vet vilka värden de har att förhålla sig till och om det sålunda är möjligt för något av syskonen att ta över går-den. För en tänkt övertagare kan detta vara viktigt så att denne kan satsa tid och kapital i gård och verksamhet utan att riskera att ett förhöjt värde i framtiden ska delas med sysko-nen. Det kan även vara angeläget för syskon att veta vad som kommer att hända med går-den och vad de själva ska erhålla för värgår-den.
Arvsavsägelsen kan göras genom att den blivande arvtagaren godkänner ett testamente eller på annat sätt skriftligen hos arvlåtaren avsäger sig sin rätt till arv.54 Det är endast avtal som har slutits mellan arvinge och arvlåtare som är giltiga. Avtal om arvsavsägande som exempelvis arvingar har gjort sinsemellan kan således inte tillerkännas någon verkan.55
För en bröstarvinge är ett renutiativt arvsavtal bindande endast om bröstarvingen har fått ”skäligt vederlag” för sitt avstående, eller om egendom motsvarande laglotten tillfaller bröstarvingens make eller avkomlingar.56 En bröstarvinge som har avstått sitt arv utan att ha erhållit skäligt vederlag, kan således ändra sig vid arvskiftet och utfå ett värde som mot-svarar laglotten. Av förarbeten och doktrin framgår att bedömningen av om vederlaget är skäligt eller inte bör utgå ifrån omständigheterna vid avtalets tillkomst. Bedömningen får göras med utgångspunkt i en uppskattning av hur stor laglotten ungefärligen skulle vara vid tidpunkten för arvsavsägelsen. Exempelvis kan det anses vara uppenbart att en arvinge inte har fått skäligt vederlag om ersättningen väsentligen har underskridit laglottens värde vid tidpunkten för avtalsslutet. Det kan dock inte anses vara uteslutet att det vid bedömningen finns möjligt att ta hänsyn till den förmån som ett åtnjutande av laglotten i förtid kan
54 ÄB 17 kap. 2 §.
55 ÄB 17 kap. 1 §.
56 ÄB 17 kap. 2 §.
24
göra.57 Det tycks således inte finnas något direkt krav på att vederlaget, för att det ska anses vara skäligt, minst ska motsvara laglotten vid den aktuella tidpunkten. Men mot bakgrund av det nyss anförda är det dock troligt att ersättningen ungefärligen bör motsvara det dis-kuterade laglottsvärdet, för att den ska betraktas som skälig.
Det ifrågasätts i doktrin huruvida arvsavsägelsen ska anses vara bindande om den har gjorts långt i förväg och arvlåtarens förmögenhet därefter har ökat kraftigt fram till tiden för dödsfallet. I diskussionen handlar det exempelvis om att arvlåtaren har varit ”nära nog medellös” vid tidpunkten för arvsavsägelsen men ”mer eller mindre välsituerad” vid döds-fallet. Det framhålls att lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets-rättens område (AvtL), 36 § (angående oskäliga avtalsvillkor), skulle kunna var analogt til-lämplig i ett sådant fall, eftersom resultatet annars kan bli mycket stötande.58 Om avtalet ansågs oskäligt skulle det då kunna jämkas eller lämnas utan avseende.
Låt säga att Leif och Gunni ger Markus och Linn ett vederlag som vid tidpunkten för arvsavtalet motsvarar laglotten. I testamente föreskrivs att gården ska tillfalla Christian.
Under åren fram till föräldrarnas död ökar gårdens värde. Bland annat har det sin grund i Christians arbete. I detta fall bör det inte finnas några hinder mot att hela gården vid arv-skiftet tillfaller Christian. En värdeökning av det slag varom det nu är fråga kan sannolikt inte aktualisera tillämpning av AvtL 36 §. När avtalet ingicks torde alla parter ha varit med-vetna om att värdet på den framtida kvarlåtenskapen skulle komma att öka. Ett grund-läggande syfte med arvsavtalet i det aktuella sammanhanget är att egendomens värdeökning inte ska komma alla till del utan endast Christian, eftersom det är han som har arbetat. Det är möjligt att en tillämpning av AvtL 36 § däremot skulle kunna bli aktuell om det skedde en förändring på fastighetsmarknaden som gjorde att värdet på jordbruksmark ökade kraft-igt. En sådan ökning skulle vara svårare för syskonen att förutse vid tidpunkten för arvsav-sägelsen. Om ytterligare ersättning till syskonen på grund av en sådan ökning däremot skulle försvåra chanserna för övertagaren att driva gården vidare, är det möjligen rimligt att det förhållandet skulle kunna vägas in i bedömningen av hur stort vederlag som eventuellt ska utgå.
Ponera även att arvlåtaren efter tidpunkten för arvsavtalet inköper en stor granngård för expandering av driften, vilket medför att värdet av kvarlåtenskapen fördubblas. Är det en förändring som kan motivera ytterligare vederlag? Begreppen som använts i doktrinens resonemang ger vid handen att det ska röra sig om en väsentlig skillnad i
57 NJA II 1930 s. 414-415, Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, del I s. 496, samt Agell, Testamentsrätt, s. 103-104.
58 Agell, Testamentsrätt, s. 103-104, samt Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, del I s. 497.
25
värde mellan de båda tidpunkterna för att det ska vara aktuellt att tillämpa AvtL. Även om värdet på förmögenheten i detta exempel ökar markant (liksom skulderna) i och med ett förvärv, är det inte knappast fråga om att arvlåtaren först var ”medellös” men sedan ”väl-situerad”. Förutom denna bedömning är min mening att en tillämpning av AvtL bör kräva att den aktuella värdeskillnaden inte kunde förutses vid tidpunkten för avtalets ingående.
Därför bör det också undersökas om syskonen vid avtalsslutet kan antas ha varit medvetna om eventuella planer på expansion. Om de var medvetna bör AvtL inte tillämpas.
5.3.2 Kommentar till arvsavtal före arvlåtarens död
Jämfört med varianten avsägelse av rätt till arv efter arvlåtaren död, torde ett renuntiativt arvsavtal vara ett pålitligare alternativ. Under ovan angivna förutsättningar binder avtalet parterna och det är inte troligt att resonemanget som förts under avsnitt 4.3, om krav från make eller borgenärer, skulle vara tillämpligt även i beträffande det nu diskuterade arvsavta-let. En arvsavsägelse som sker innan någon egentlig arvsrätt har erhållits jämställs sannolikt inte med en gåva. Av förarbetena till regeln om renuntiativa arvsavtal framgår att borgenä-rer överhuvud inte bör räkna med arv såsom grund för lämnad kredit.59
Ett renuntiativt arvsavtal varigenom någon avsäger sig sin arvsrätt kan vara en del i lösningen för ett generationsskifte. Vid exempelvis successivt övertagande kan ett arvsavtal utgöra en trygghet för såväl övertagare som för arvlåtare och övriga syskon. I avsnitt 7.4.4.3 diskuteras även användning av renuntiativa arvsavtal i kombination med gåva för att und-vika tillämpning av det förstärkta laglottsskyddet.
Arvsavtalet förutsätter att arvingar avsäger sig sitt arv. Det måste således finnas en vilja från arvingens sida att företa handlingen, och att säga upp sin rätt i förväg kan nog i vissa fall bära emot, eftersom det kan vara svårt att förutse vilka följder avsägelsen kan få. Av dessa skäl är arvsavtalet inte alltid ett användbart alternativ vid generationsskiften. Som framkommit krävs dessutom att ett vederlag som minst, ungefärligen, motsvarar laglotten vid tidpunkten för arvsavtalet ska utges för att ersättningsanspråk inte ska kunna ställas i framtiden. Andra lösningar för generationsskiftet bör därför undersökas.
59 NJA II 1930 s. 416
26