Recension av Annica Kronsell, Gende1; Sex, and the Postnational Defense: Mi litarism and Peacekeeping, Oxford University Press, New York 2012, 179 s. Förenta nationernas deldaration 1325 förekommer ymnigt i Kronsells senaste verk om genus och Försvarsmakten. Annica Kronsell har tidigare skrivit ett flertal artiklar på temat plikt i militära termer och då särskilt plikten att för svara som ett manligt prerogativ statt i förändring i och med kalla krigets slut. Författaren har också diskuterat pliktbegreppet i relation till folkhemmet och försvaret under det kalla kriget. Nu har Kronsell skrivit om vilken roll som genus och kön spelar i det postnationella försvaret samt implicit hur detta har förändrats i och med att man i Sverige under en period övergav det nationella försvaret och helt satsade på internationella operationer. Försvaret skulle enligt den politiska makten vara "användbart internationellt" och inte längre vara en garant för Sveriges oberoende. Vad händer då med genusrelationerna inom Försvarsmakten, särskilt när man överger den allmänna värnplikten som för ldarats som en manlig samhällelig plikt som inte gällde kvinnor. Idag har dock en vändning börjat inträda. Det är således en högst väsentlig fråga för dagens försvar som Kronsell utgår från.
Kronsell har studerat frågan under en längre tid och studien bygger för utom på tryckt material av olika slag, exempelvis offentliga utredningar, riks dagstryck, jämställdhetsplaner och dokument relaterade till uppbyggnaden av EU:s militära samarbete, även på intervjuer och fåltstudier. Den teoretiska utgångspunkten för Kronsells studie är genusteoretisk och konstruktivistisk så till vida att författaren menar att genus är ett diskursivt eller processuellt begrepp som hela tiden omförhandlas i relation till samhället. Detta är en in fallsvinkel där begreppens innebörd, som folkhem eller modernitet var och är genuskodade och när stora yttre förändringar inträffar omförhandlas också ge nuskontrakten och begreppens innebörd. En stor föri¾ndring var just det kalla krigets slut som innebar att försvaret inte längre kunde fungera på samma sätt som tidigare, och som en följd kunde också genusrelationerna förändras. Detta konstruktivistiska och institutionella perspektiv fungerar synnerligen väl för Kronsells undersökning.
Studien av genusförändringar i det svenska försvaret efter kalla krigets slut är väl genomförd och med övertygande resultat, även om jag på några punkter inte delar författarens slutsatser. Resultaten av studien är nämligen att svenska försvaret, liksom många andra krigsmakter har gått till att vara mer
Militärhistorisk tidskrift 2013
koncentrerade på mänskliga rättigheter än militära maktmedel. Detta anses vara en direkt följd av avskaffandet av det nationella försvaret och satsningen på internationella insatser. Detta har också kommit genom den i inledningen nämnda FN:s resolution 1325 som definierar betydelsen av genus i konflikter av olika slag, dock främst när det gäller kvinnor som offer i konflikter. Genom denna resolution ökade betydelsen av helt nya funktioner inom försvaret, ex empelvis genusrådgivare på fältet, men även kulturella rådgivare med lokala kunskaper. En av de största förändringarna är dock inte att kvinnors offerroll uppmärksammas utan att de så kallade "fredsbevararna" eller soldaterna också är kvinnor, om än i liten omfattning. Kronsell skriver att det ofta anses att kvinnor är de enda som kan förstå kvinnors situation och som kan ha en rela tion med lokala kvinnor, särskilt i Afghanistan. Med detta menar Kronsell att begreppet genus har migrerat och blivit synonymt med kvinna, vilket är pro blematiskt eftersom genus egentligen handlar om konstruerade bilder av män och kvinnor samt förändrade relationer mellan dessa i ett samhälleligt sam manhang. Det handlar inte, som ofta blivit fallet, om kvinnor som soldater. Min invändning är att med fredsbevarandet som uppgift blir genus otydligt, medan när det handlar om strid och särskilt markstrid fortfarande är ett man ligt kodat genus vi talar om. Det är således inte säkert att det är en bestående förändring utan något som är beroende av en hotbild och aktivitet som utförs. Om det handlar om krig för nationens överlevnad skulle genusmönstren san nolikt ha en mycket mer traditionell prägel, och skulle sannolikt förändras i sådan riktning om det blir aktuellt.
Ytterligare en aspekt är sexualitet som också är ett begrepp under omför handling i och med det kalla krigets slut. Kronsell har, som många andra, tidi gare visat att svensk maskulinitet, liksom maskulinitet generellt, har konstru erats som den militäre och heterosexuella försvararen av nationen. Kvinnorna var de som skulle föda barn och försvaras i nationens namn. Men med det kalla krigets slut började även sexualiteten att omförhandlas, och homosexu alitet blev alltmer öppet accepterat. Det tidigare förhållandet var, som Kron sell visar, att de flesta stater med värnpliktsförsvar hade en tyst acceptans eller tolerans gällande homosexualitet. Det var dock en tolerans som handlade om tystnad och inte om öppenhet. Detta skiljer sig från förhållandena exempelvis i USA där homosexualitet inom krigsmal<:ten varit uttryckligen förbjudet.
Författaren menar också att genom de förändrade genusmönstren och den nya inriktningen av Försvarsmakten har ett kosmopolitiskt försvar etablerats och detta innefattar också att kvinnor och feminister inte längre kan ställa sig utanför militära sammanhang. Värnplikt som tidigare endast gällde män
Recensioner
gäller nu även kvinnor, även om plikten är inställd. Kronsell skriver i detta sammanhang att det är tänkbart att vissa övergrepp i världen är sådana att även kvinnor skulle kunna tänka sig att dö för att stoppa dem. Naturligtvis är det så, men Kronsell gör sig till viss del skyldig till samma sak som hon påpekat att krigsmakter gjort, nämligen att, diskutera kön och inte genus. Varför skulle inte kvinnor vara villiga att dö för olika "högre mål" om nu män antas vilja och kunna göra detta utan betänldigheter? På samma sätt skriver författaren att även om Försvarsmakten måste vara beredd att använda våld så kommer militära praktiker och taktiker att fjärmas från maskulinitet. Jag är inte säker på att detta är fallet eller att detta är den naturliga följden. Markstrid kommer med all sannolikhet inom en överskådlig framtid fortfarande att förknippas just med manlighet, främst eftersom det finns en institutionell trögrörlighet i dessa sammanhang. Den faktor som istället kommer att förändra genusre lationerna i krig är tekniken. Dagens militära användande av beväpnade drö nare och sannolikt framtidens användande av robotar kommer att förändra genusrelationerna än mer, men en sak jag är helt säl<:er på är att den första stridsroboten kommer att ha ett manligt kodat namn.
Annica Kronsells bok är en viktig och relevant studie av förändrade genus mönster inom den nya Försvarsmakten och förtjänar således att uppmärksam mas. En mindre invändning som dock kan göras är att Försvarsmakten idag (hösten 2013) faktiskt alltmer inriktas på det nationella försvaret och därmed kanske det finns anledning att återvända till denna tematik om inte alltför länge.
Militärhistorisk tidskrift 2013
Allt mellan klätterleder och historiemedvetande - Nazityskland i populärkulturen
Recension av Eva Kingsepp och Tanja Schuldt (red.), Hitlerfiir alle: Populär kulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen, Carls sons förlag, Stockholm 2012, 327 s., ill.
Nazismen som symbol för ondskan har blivit en cementerad del i vår samtids medvetande. I film och litteratur har Hitler och de nazistiska hantlangarna, främst i SS och Gestapo, fått symbolisera den yttersta ondskan. Detta är i sig inte särskilt uppseendeväckande eftersom åtminstone i filmens värld har nazisterna i Hollywoodproduktioner länge använts som ondskans stereotyper. I och med amerikansk spelfilms stora inflytande har denna bild också inter naliserats. i populärkulturen Men det är ändå uppseendeväckande hur ofta som Hitler används i svensk press, bortsett från filmrecensioner, tv-tablåer och annat. Just Hitlers och nazismens plats i populärkulturen är temat för anto login Hitler/ur alle vars syfte är att lyfta fram olika aspekter av hur nazismen diskuteras och används i dagens samhälleliga diskurser.
Det handlar således om minneskultur, cultural studies och historiemed vetande i relationen till Hitler och Nazityskland. I antologin tas många oli ka perspektiv upp, som Hitler och nazismen i svensk dagspress, nazistiska namn på klätterklippor i Sverige och Österrike, Förintelsen i skolans historie undervisning, provokatören Dan Park, svensk krigsfilm som identitetsskapa re, svenskt historiemedvetande, nazismens roll i svensk filmkritik, alternativa kulturer, nazismen i svenska deckare, nazismen hos vissa svenska författare, nazismreferenser i serien Rocky, samt övergripande reflektioner om nazismen i populärkulturen. Jag kommer dock att beröra endast några delar av alla de teman som tagits upp i antologin.
En av de punkter som jag själv fastnade för var i inledningen där Eva Kingsepp diskuterar teoretiska aspekter av minneskultur och hur personer för håller sig till mediernas framställningar av Nazitysldand och andra världskri get. Enligt Kingsepp har många personer blivit alltmer mediekritiska, genom värderingen av källor och skepsis gentemot trovärdigheten i olika framställ ningar av nazismen. Om detta verldigen stämmer är det i och för sig något positivt, eftersom den uppsjö av underliga "dokumentärer" om både det ena och andra som på något sätt berör nazismen eller andra världskriget, förtjänar viss skepsis. Men jag är själv inte säker på att motsatsen, det vill säga att perso ner som är ytterligt väl insatta i detaljer (ofta så kallade MÖP:ar, eller militärt
Recensioner överintresserade personer) alltid är förmögna att göra denna analys. Den med iekritiska hållningen kombinerat med kunskapen om olika specifika fenomen innebär inte att resultatet behöver vara någonting positivt vilket Kingsepp antyder att det är. Hon skriver nämligen att det finns en generellt kritisk at tityd bland dagens TV-tittare och andra mot vad som sägs och framställs inom medierna. Så långt allt väl, men det behöver inte alltid vara någonting positivt att misstro bevisföring genom fokus på rena detaljer. Ett exempel på just detta är David Irving som tillsammans med andra förintelseförnekare och nazist kramare ägnar sig just åt extrem källkritik. Om inte alla källorna är entydiga och visar på samma sak kan Irving och hans vänner dra slutsatsen att Förin telsen inte ägt rum. Man måste således minnas att det är just den källkritiska hållningen hos Irving som paradoxalt nog blir ett problem. Jag menar att det i vissa MÖP-kretsar finns liknande attityder, inte Förintelseförnekanden i sig, men en kritisk attityd som bygger på att filmen visar fel stridsvagnsmodell och i och med detta faller hela historien samman. Det som Kingsepp tar upp är i högsta grad relevant för hur vi skall och kan se på historieskrivningen om andra världskriget och det ibland öronbedövande militärhistoriska intresset för andra världskriget i populärkulturen.
Det problem som jag berört ovan berörs också av Ylva Wibaeus i hen nes artikel om undervisningen om Förintelsen i svensk skola där eleverna uttrycker skepsis och ointresse. Min uppfattning är att detta liknar den pro blematik som berörts ovan. Jag menar därmed inte att skolelever är potentiella Förintelseförnekare, utan att det handlar om en kritisk attityd som inte bygger på beläsenhet eller kunskaper (som i och för sig också kan leda helt fel) utan på en missförstådd postmodernistisk hållning. Enligt denna är alla uppfattningar och tolkningar lika bra och lika mycket värda. Därmed uttrycks olika ibland absmda tankar utan att ifrågasättas. Men faktum är att alla tolkningar inte är lika bra eller plausibla, utan det finns bättre och sämre tolkningar av historien. Den artikel som jag väljer att lyfta fram är dock Yvonne Anderssons artikel om hur Hitler och nazismen används i nutida svensk dagspress och även i vilka sammanhang de förekommer. Resultaten av Anderssons enkla presstudie är att Hitler och nazismen faktiskt förekommer i de mest underliga samman hang i svensk dagspress, men det mest uppseendeväckande är faktiskt hur ofta det förekommer. I den sökning i Mediearkivet som Andersson gjort förekom Hitler i 16 texter per dag i svenska tryckta medier under perioden 1 januari 2009 och 1 april 2010. Detta resultat är anmärkningsvärt eftersom ingen an nan historisk person förekommer i lika hög grad som Hitler. Mitt intryck av Yvonne Anderssons artikel är att det här finns någonting att gå vidare med, 1
93
Militärhistorisk tidskrift 2013
något som jag också hoppas kommer att ske. Det viktigaste i hennes artikel är just att det sätter fingret på hur nazismen och Hitler förekommer i svensk press, på ett sätt som åtminstone inte jag har uppmärksammat. Detta visar på en djupt rotad uppfattning om nazismen och Hitler i det svenska medve tandet och i populärkulturen. Själva anledningen att referera till Hitler i olika sportsammanhang ter sig tämligen underliga.
Slutsatsen angående antologin är att den är väl värd att läsa just eftersom den så berör vitt skilda aspekter av Nazityskland i populärkulturen, i allt från den svenska krigsfilmen Gränsen till den mer aparta förekomsten av naziorien terade namn i folkmun på olika klätterleder vid Gåseborg utanför Stockholm. Fredrik Eriksson
Recensioner