I likhet med andra europeiska stater överger Sverige i slutet av 1600-talet le goknektsmarknaden och sätter upp en stor stående arme redan i fredstid. För ändringen sammanfaller med övergången till en defensiv utrikespolitik och kan genom Karl XI:s reduktion genomföras till låg kostnad inom ramen för en naturaekonomi.
Den indelta svenska armen är kring år 1700 en av Europas största och mest välövade, och har därtill soldater som är socialt väl integrerade i soclc engemenskapen med egna familjer och små jordbruk. De rekryteras bland
"respektabla fattiga" och tillhör inte samma avgrundsproletariat som värvade
9. Arteus, Gunnar, Dit militärstatens forhistoria: Krig, professio11aliseri11g och social forändring under Vasasö11er11as regering (Stockholm 1985); Cavallie, James, De höga ojficerama: Studier i
den svenska militära hierarkien under 1600-talets senare del (Diss., Stockholm 1981); Asker,
Björn, Ojficemrna och det svenska samhället 1650-1700 (Diss,, Uppsala 1983); om krigens
demografiska konsekvenser se Nilsson, Sven A., De stora krigens tid: Om Sverige som mili
tärstat och bondesamhiille (Uppsala 1990), s. 155-177; Lindegren, Jan, "Karl XII", i Flo ren, Anders et al. (red.), KHngar och krigare: Tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII
(Stockholm 1992), s. 180; om en officerssläkt som troget tjänat i den svenska armen alltse dan tidigt 1600-tal, se Craaford, Joar & John, Tolv k1111gt11, knektar.· En militärsläkt under tre sekel (Stockholm 2003).
Militärhistorisk tidskrift 2013
knektar i andra europeiska armeer. De indelta officerarna är på motsvarande sätt väl förankrade i traktens elitskikt. Att som hertigen av Wellington (kär leksfullt menat!) beskriva sina soldater som "avskum, värvat för en sup" är dem främmande. I den indelta armen har hög som låg tydliga civila identiteter i lokalsamhället, regementet är en gemenskap som också imymmer persona lens familjer (åtminstone så länge soldaten är tjänsteduglig), personalomsätt ningen är låg och relationerna mellan officerare och manskap kommer därför att se annorlunda ut än i många andra länder.
Av olika skäl kommer den svenska armens slagkraft att urholkas under 1700-talet, men den patriarkalt välvilliga disciplinen lever vidare och väcker utomstående betraktares förundran. Georg Carl von Döbeln, som visserligen är svensk men vars militära karriär fram till Gustav III:s ryska krig försiggått i den franska kolonialarmen i Indien, blir upprörd när hans kolleger i Savo laxbrigaden vägrar att arkebusera de soldater vilkas nerver sviktar under den ryska artillerielden vid Porrosalmi 1789. Leipzigbon Friedrich Rochlitz, för fattare och musikskribent, vän till Beethoven och Goethe, får hösten 1813 in kvartera 42 svenska kavallerister i sitt hem. Napoleonkrigens blodiga final ut spelas i trakten, de krigförande armeerna skövlar hänsynslöst omgivningarna, men Rochlitz blir djupt gripen av de svenska ryttarnas försynta uppträdande och förvånas över hur avspänt och naturligt de umgås med sina befäl: "Om en av deras officerare dyker upp blir det ingen uppståndelse, ingen blyghet eller formalitet, ingen tystlåtenhet eller tjatter. Han tilltalar dem lågmält och kor rekt, och de svarar på samma sätt."10
Om Sverige i själva verket är ett militariserat samhälle under frihetstiden - en epok som annars brukar förknippas med upplysning, framsteg och refor mer - är en omdiskuterad fråga i forskningen. Krigsmakten får visserligen en ansenlig del av statsutgifterna, utrikespolitiken är krigisk och officerare åtnju ter stor social prestige, men hur unikt är Sverige i dessa avseenden i 1700-talets Europa? Är det kanske snarare i sin egenskap av adelsmän som officerarna till låts dominera samhället? Under stora nordiska kriget genomgår krigsmakten en omfattande expansion. Inte mindre än 55 extra regementen sätts upp och adeln räcker inte till för att fylla alla nya officersbefattningar. År 1719 består två tredjedelar av officerskåren av ofrälse. När freden kommer läggs de nyupp-
10. Ericson [Wolke], Lars, " Porrosalmi 1789 - Hur Döbeln fick sitt pannband", i Ericson [Wolke], Lars et al. (red.), Svenska slagfält (Stockholm 2003), s. 385-386; Friedrich Roch litz om svenskarna i Im Kamp/ um Freihet und Vaterland, 1806-1815 (Leipzig 1912), s. 322, citerat efter Brett James, Anthony, Europe agailzst Napoleon: The Leipzig Campaign 1813 (London 1970), s 249.
Den militära professionen i Sverige under 500 år en snabbsl,iss
satta förbanden ned i ett slag försvinner två tredjedelar av armen och det är i första hand de ofrälse som får gå. År 1735 har andelen ofrälse officerare minskat till hälften och år 1750 till en tredjedel. Inom den svenska flottan, med högre krav på teknisk kompetens, går utvecklingen däremot åt motsatt håll. I mitten av 1760-talet blir de ofrälse i majoritet i sjöofficerskåren och fortsätter att öka sin andel.11 I armen följer befordringar strikt senioritets principen, tills handeln med officersfullmalcter legaliseras 1757. Priserna för fullmakter vid attraktiva regementen stiger snabbt till nivåer som inte på långt när svarar mot de inkomster som följer av befattningen. Den militära banan blir i allt högre grad ett socialt prestigeprojekt för den förmögna adelns söner, ett medlemskap i " den lokala gentlemannal<lubben" mer än en seriös yrkeskar riär.12 Liknande tecken på en aristokratisk reaktion syns i andra europeiska armeer under 1700-talet. Sverige är alltså inget särfall, men de blygsamma framgångarna i alla svenska krig mellan 1741 och 1809 kan vara ett tecken på sjunkande professionalism i relation till motståndarna.
När det gäller officerskårens politiska inflytande är den fram till 1786 vis serligen företrädd som en särskild korporation vid riksdagarna (det så kallade "krigsbefälet"), men fungerar då bara som ett rådgivande organ till adeln. En annan möjlig indikation på militärens politiska inflytande kunde vara den enda framgångsrika militärkuppen i svensk historia år 1809, som till del fram provoceras genom Gustav IV Adolfs kränkande degradering av armens gardes regementen efter uteblivna framgångar i Finska kriget. Revolten är emellertid väl förankrad i svenska ämbetsmannakretsar, och kungens avsättning upplöses 1809 års officersrörelse snabbt i åsiktsfralctioner som sammanfaller med de övriga inom samhällseliten.13
11. Om frihetstidens militarisering och den följande debatten, se Arteus, Gunnar, Krigsm,tkt och samhälle i jl'ihetstidens Sverige (Stockholm 1982); Metcalf, Michael F., "Den militarise
rade frihetstiden?" Historisk tidskrift 1985: 1, s. 73-82; Arteus, Gunnar, "Om det frihetstida samhällets karaktär" Historisk tidskrift 1985:3, s. 365-372; Metcalf, Michael F., "Mera om det frihetstida samhällets karaktär" Historisk tidskrift 1985:4, s. 491-492; om officerskårens sociala ursprung, se Carlsson, Sten, Ståmlssamhiille och stå11dspmo11er, 1700- 1865 (Lund
1973), s. 85; Nilsson, Nils Göran, "Den gustavianska armen", i Arteus, Gunnar (red.),
Gustav III:s 1yska krig (Stockholm 1992), s. 61.
12. Thisner, Fredrik, lvfilitiirstatens arvegods: Officerstjiinstens socialreproduktiva fimktion i Sverige och Danmark, ca 1720-1800 (Diss., Uppsala 2007).
13. Hemström, Mats, Marschen mot makten: Viistm 11m1t!m revolt och väg till Stockholm 1809
Militärhistor•isl< tidskrift 2013
Professionell återtagning och civil kontroll, 1814-1914
Liksom för andra professioner präglas även för officerarna 1800-talet av for maliserade utbildningskrav. Från och med 1833 införs för första gången for mella kunskapsprov för den som vill antas som officer, från och med 1867 måste alla armeofficerare ha examen från Karlberg och alla sjöofficerare från Sjökrigshögskolan. År 1871 blir studentexamen ett krav för att komma in på Karlberg, och år 1910 vid Sjökrigsskolan. Redan år 1818 grundas Hö gre artilleriläroverket på Marieberg, som snart får ansvar för utbildningen av generalstabsofficerare, döps om till krigshögskola 1866 och inriktas helt på generalstabsutbildning från och med 1878. År 1898 grundas för marinens del en sjökrigshögskola. Tillhörigheten till adelsståndet förlorar samtidigt i betydelse. Under 1860-talet blir även inom armen en majoritet av officerarna ofrälse (långt dessförinnan har förändringen ägt rum inom tekniska truppslag som artilleri och fortifikation). Kring sekelskiftet 1900 är andelen ofrälse of ficerare tillbalca till 1719 års nivå - två tredjedelar.14
Det är nu som freden blir ett permanent tillstånd för den svenska krigs makten. Invasionen från öster etableras som permanent hotbild, vilket skän ker stadga i verksamheten. Mobiliserings- och krigsplanläggning, fältövningar och teknisk omvärldsbevakning blir i industrialismens epok betydelsefulla inslag i officerens vardag. Pralctik på slagfältet blir däremot alltmer sällsynt. Axel Rappe den äldre, generalstabschef 1892-1905 och frivillig i fransk-tyska kriget 1870-1871, är den siste svenske generalen som förvärvar någon mer betydande erfarenhet från ett modernt slagfält. Under 1900-talet ska visserli gen andra blivande svenska generaler resa som frivilliga till Finland, men deras upplevelser vid Tammerfors 1918 och på Lapplandsfronten 1940 ger inte på samma sätt som fransk-tyska kriget en rättvis föreställning om samtidens krig föring.15
Från 1880-talet, när den första generationen pansarbåtar introduceras i den svenska flottan, börjar försvarsutgifterna rusa i höjden. Bygget av Bodens fästning och indelningsverkets ersättande med allmän värnplikt från och med 1901 ökar kostnaderna ytterligare (värnplikten har existerat som ett reserv system för manskapsförsörjning sedan 1812 men det dröjer till 1892 innan
14. Bernström, Åke, Officerskår i förvandling: Den svenska armeojficerskårens rek1ytering, utbild
ning och tjänstgöringsforhållanden finn 1860-talet fimn till 1920 (Diss., Stockholm 1988); Nihlen, Lars, ¼gen till erkännande: Militär professionalisering och tillkomsten av en svemk sjökrigshögskola (Stockholm 1986).
15. Åselius, Gunnar, "Axel Rappe [d.ä.)", i Svenskt biografiskt lexikon (Stockholm 1997).
Den militära professionen i Sverige under 500 år en snabbsldss
grundutbildningen blir längre än 27 dagar). Stigande kostnader och värn pliktsfrågans sammanvävning med rösträtten gör det oundvikligt för politi kerna art försöka få kontroll över försvarssektorn. Det blir Karl Staaffs liberala regering 1911-1914 som är först med att utse civila politiker till försvarsmi nistrar och att tillsätta rent civila parlamentariska försvarsberedningar, i vilka fackmilitärerna deltar som externa experter men inte som ordinarie ledamöter. Trots att försvarsfrågan spelar en viktig roll i slutstriden kring parlamentarisk demokrati i Sverige, förflyter samarbetet i Staaffs försvarsberedningar förhål landevis friktionsfritt. Officerarna accepterar utan större protester sin nya roll. På samma sätt accepterar de med betydligt större jämnmod än den politiska högern - att monarkens roll som högste befälhavare i krig reduceras till en symbolisk befattning.16