Inledning
I flera århundraden, fram till nationalismens genombrott i mitten av 1800-ta let, var officerares tjänst i främmande krigsmakter en naturlig företeelse och snarare regel än undantag. Alltifrån högre chefer. och ned till lägre befål sökte erfarenhet eller pengar i främmande staters tjänst, så länge dessa inte var i krig med den egna fursten och staten. Kondottiärens liv blev närmast norm bland militärer i Våsteuropa, alltifrån 1300-talet till decennierna kring sekelskiftet 1800.1
I det följande avser jag att försöka göra en syntes av vad vi vet om svenska militärers utlandsresor utifrån rådande forskningsläge men också att ge upp slag till vidare forskning. Mitt fokus kommer att ligga på perioden från tret tioåriga krigets slut 1648 till och med det pommerska krigets slut 1762.2
Svenska frivilliga i militär udandstjänst är, som bekant, en gammal förete else. Redan under antiken, århundradena kring Kristi födelse, deltog skandi naver i den romerska krigsmakten. Vi vet inte hur många de var och känner dem inte till namn, men spåren av dem kan vi skönja i fynd av romerska mynt
1. Childs, John, Annies and 1flårfore in E11rope 1648-1789 (Manchester 1982); Corvisier, An dre, Armies and Societies in Europe 1494-1789 (Bloom!ngton, IN. 1979).
2. Uppsatsen bygger på ett föredrag hållet den 7 december 2012 vid en konferens om svenskar i Venedigs tjänst, arrangerad av Avdelningen för bysantinska studier vid Helsingfors univer sitet.
Militärhistorisk tidskrift 2013
och vapen på skandinaviska fyndplatser.3 Omvittnat är hur vikingar sökte sig till Konstantinopel eller Miklagård där de ingick i den bysantinske kejsarens väringagarde. 4
Alltifrån senmedeltiden gick flödet i motsatt riktning, då till en början tyska artillerister under 1400-talet värvades för tjänst i Sverige, för att un der 1500-talet få sällskap av ungrare, polacker, flamländare, fransmän, skottar med flera, när den nationella armen och flottan började byggas upp alltifrån 1520-talet. Just det skotska, men också de engelska och irländska inslagen är stora och väl behandlade i den svenska forskningen. Den kvantitativt största gruppen var självfallet tyskarna, inte minst under det trettioåriga kriget.5
Efter Westfaliska freden 1648 var Sverige inte bara en politisk stormakt, utan också en militär sådan, som andra länder ansåg sig kunna lära sig nå got av. Rollerna var således delvis ombytta jämfört med tidigare epoker. Den svenska krigsmaln som nu grupperades i rikets olika provinser runt Östersjön bestod självfallet främst av svenska och finska trupper, samt även förband re kryterade i de baltiska och tyska provinserna. Men enskilda officerare hade sina rötter utomlands och stundtals rekryterades såväl armens soldater som flottans båtsmän framför allt i Tysldand, både före och under det stora nord iska kriget. Under 1650-talets sista år tvångsrekryterades också ett större antal danskar och norrmän till den svenska armen och flottan, om än med begrän sad framgång. 6
Fredsperioderna var förhållandevis korta, med undantag för åren 1660- 1675 respektive 1680-1699, och bara i undantagsfall fick enskilda svenska officerare tillstånd att tjänstgöra utomlands. När grupper av svenska officerare eller hela svenska förband sändes utomlands var det istället som en del av Sveriges säkerhetspolitiska förpliktelser. Från 1648 var den svenske kungen också hertig av Pommern, vilket bland annat innebar att Sverige drogs in i den kontinentala politiken och dess allianssystem även om det kanske inte alltid 3. Engström, Johan, "Skandinaviskt krigsväsen under mellersta järnåldern", i Meddelande 52,
Armbnusem 1992.
4. Larsson, Mats G., V!iringar: Nordbor hos kejsaren i Miklagdrd (Stockholm 1991).
5. Ericson (Wolke), Lars, Svenska jl'ivilliga: Militiira uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen, (Lund 1996); Murdoch, Steve (ed.), Scot!and and the Thirty Yem,, W�1r 1618- 1648 (Leiden 2001).
6. Ericson (Wolke), Lars, "Armen är under Alperna ... och garnisonerna kring hela Tysk land: den svenska krigsmakten i Östersjöområdet från 1590-talet till 1670-rnlet", i Ericson (Wolke), Lars (red.), Vägen till W'estfoliska fi'eden: Sverige och trettiodrigrt kriget (Lund 1998), s. 60-78.
Svensk militär i utlandstjänst, 1648-1762 - ett försök till syntes primärt låg i Sveriges intresse. Sverige var en av de viktigare makterna i norra Tysldand och det är i detta ljus man ska se de stora svenska truppbidragen till allierade koalitioner i slutet av 1600-talet.
Långt senare, på 1810-talet, drev Sveriges nye kronprins Karl (XIV) Johan igenom att Sverige skulle lämna sina tyska provinser och bli vad han kall lade "en skandinavisk makt". Syftet var bland annat just att slippa dras in i kontinentaleuropeiska konflikter, och därmed krig som inte låg i Sveriges rent objektiva intresse. Just fålttågen under 1680- och 1690-talen är typexempel på sådana krig.
I tjänst mot Turkiet
Redan kring 1660 deltog svenskar i striderna mot Turkiet. År 1660 skrev fån riken Alexander Svanestierna vid Östgöta regemente till fot och ansökte om en löjtnantstjänst vid samma regemente. Som merit anförde han "att jag med överstelöjtnant Horn emot turken i Ungern i sista kriget tjänt haver".?
Det är också i detta sammanhang vi ska se Karl XI:s beslut att 1683 stödja kejsare Leopold I:s försvar av Wien med 1 500 man värvade i det svenska Pommern. Det faktum att styrkan leddes av Nils Bielke och Otto V ilhelm von Königsmarck, två av Sveriges skickligaste taktiker var en viktig politisk signal, nämligen att Karl XI tog sin funktion som tysk riksfurste på djupaste allvar.8 Ett annat agerande torde också ha varit omöjligt om man ville behålla respekten för Sveriges ställning i Tyskland. Som bekant kom minst ett 70-tal svenskar att följa med de två fältherrarna och gå i Venedigs tjänst de kom mande åren.9 Bland de yngre officerarna märker vi här också skvadronschefen Adam Ludvig Lewenhaupt, som tjänade i Ungern 1685-86, och sedan förde först bataljon och slutligen regemente i Flandern 1689-1698.10 Han skulle komma att gå till historien som den som tog det formella beslutet om att låta armen kapitulera vid Perevolotjna 1709.
7. Krigsarkivet (KrA), Svanestiernas skrivelse, Biograjicasamlingen: Alexander Svanestierna; Jfr Kugelberg, Arvid, Första livgrenadjärregementets historia,femte delen: Biografiska anteckning ar 0111 officer11re 111ed vederlikar 1619-1907 (Stockholm 1930), s. 43.
8. Malmström, Oscar, Nils Bielke och kriget 111ot turkarna 1684-1687 (Stockholm 1895); Åberg, Alf, "Otto Vilhelm von Königsmarck i republiken Venedigs tjänst", i Karolinska Förbundets A1,bok 1977.
9. Åkerhielm, Samuel, "Anna Åkerhielm (Anna Aggriconia)", i Meddelande 3 fi-ån Aker hielmska Släktforeningen (Lund 1970), Bilaga 2.
10. Arteus, Gunnar, "Adam Ludvig Lewenhaupt", i Vetenskap som livsäventyr: Samhälle, krig och historia: Festskrift till GunnarArteus (Stockholm 2001).
Militärhistorisk tidskrift 2013
Även om vi här har att göra med ett antal individer som tjänade olika utländska krigsmalner, så är den röda tråden tjänst mot Turkiet, och därmed var deras utlandstjänst också acceptabel ur den svenska statens synvinkel. Det understryks av det falnum att flera av dem kunde fortsätta sin karriär även efter hemkomsten, som till exempel Jacob Burensköld (1655-1738) vilken mellan 1681 och 1687 var kapten vid Prinsens av Fiirstenberg infanterirege mente i franska armen, musketerare vid storhertigens av Florens livgarde och sedan i maltesisk och även kejserlig tjänst, innan han återkom hem för tjänst vid Östgöta kavalleriregemente. Han blev sedermera landshövding i Östergöt land, generallöjtnant och guvernör i Skåne, senare tillförordnad ståthållare i Stockholm samt kommenderande general i Bohuslän, Il
De svenska bidragen i krigen mot det osmanska väldet var formellt den svenska kungens bidrag till den gemensamma europeiska krigsansträngningen i sin egenskap av hertig av Pommern, Bremen-Verden och herre till Wismar. På hösten 1686 förklarade landständerna i de tyska provinserna, bland annat med hänvisning till tyska riksdagsbeslut 1542 och 1544, om det svenska Tysk lands bidrag till "Volckhilfe werden den Tiirckey" .12
Hur officiell denna truppinsats var understryks av att chefen för den svens ka truppstyrkan, översten Bogislaus von Rakten, tillika chef för den Pom merska Adelsfanan, skrev direkt till generalguvernören Nils Bielke i Pommern för att få ersättare för befål som stupat i striden mot turkarna. I det brevet underströk han att det var på kungens, Karl XI:s, uttrycldiga order som han tillskrev generalguvernören om förstärkningar.13