Samtalets längd: 19.40 min.
Framkallande dimensioner: Gruppen visar att de visualiserar och relaterar till
karaktärer genom att beskriva dem visuellt och placera dem socialt. Gruppen ägnar
mycket tid åt detta och flera individer (kanske samtliga) deltar. Det är främst
huvudkaraktärens perspektiv eleverna väljer att anlägga i sitt första samtal om novellen. Det kunde till exempel se ut så här:
Elev 1: Två medelålders män, den ena är typ såhär, typ såhär som en cool pappa typ... Asså som har typ såhär märkeskläder och liksom…
Elev 2: Snobbiga. Eller...
Elev 1: Ja. mmm… och den andra känns som en liten nörd som aldrig asså som liksom har haft såhär lite problem med vänner och sånt innan och har liksom asså är med i... typ när han var liten var med i den populära gruppen, men var inte den... var liksom den som var utanför, fast med.
Elevernas tidigare kunskaper om geografiska platser, kulturella uttryck och företeelser (“De sågs på Möllan” “hipster pappa”, “Calvin Klein”, “Jag tänkte att han såg ut som Håkan Hellström” “typ som nån från Dressman reklamen”) används för att förstärka bilderna. Gruppen funderar över, lever sig in i och värderar karaktärernas sociala verklighet och ålderskategori:
Mycket tid läggs på att bestämma huvudkaraktärens sociala status och på att försöka komma överens om hur den ska värderas (sorglig eller inte sorglig) då gruppen har olika syn på detta. Eleverna förankrar kontinuerligt sina resonemang i texten och ägnar en stor del av samtalet åt att skapa en uppfattning om handlingen, vilket de gör till stor del utifrån huvudkaraktärens perspektiv:
Elev: Men jag kände typ lite att de inte kände varandra, och det var ju ändå liksom, även fast de hade klickat så var det… det var ju ändå stelt att han inte asså visste vem han var, asså han visste ju inte vad han hette förrän han liksom skrev det SMSet. Eh… och sen så men annars det var ju inte stelt mellan dem förrän de insåg att de faktiskt inte kände varandra.
Kopplingsskapande dimensioner: Vid något tillfälle kopplar eleverna litteraturen till
egen livserfarenhet genom att testa sig själva i karaktärernas situationer:
Elev 1: “Jag kan ju tänka mig att om man själv trodde att det var en person och så visade det sig att det inte alls var det så blir man ju så klart bara eeh… om man tänker att det skulle hända en i den situationen. Asså om man själv skulle hamna i den situationen” Elev 2: “Det skulle ju vart riktigt fel.
Elev 1: Tänk att jag skulle tänka mig att jag satt på fiket med dig, XXX, så visade det sig att det var nån annan, typ såhär Berit Karlsson (fniss från annan elev) istället. okej förlåt.”
Grupp A, samtal 2
Samtalets längd: 19.36 min.
Framkallande dimensioner: Eleverna menar att gestaltningarna i stort har stämt
överens med deras ursprungliga visualiseringar av berättelsen, men att små detaljer har “urskiljt sig”. De nämner att grupp Ds gestaltning har tillfört ett nytt perspektiv.
Gruppen skapar sig en uppfattning om handlingen i grupp Ds gestaltning, på samma sätt som de gjorde med originaltextens handling i första samtalet och ger uttryck för utökade
visualiseringar genom att t.ex. definiera miljön. Eleverna visar också att de utvecklar
sina visualiseringar av karaktärerna utifrån de drag gestaltningarna har bidragit med (Håkan beskrivs ha blivit mer snobbig och kaxig, och huvudkaraktären som mer social och “bad ass”) men, de avvisar delvis utvecklingen och betraktar skillnaden som brister i gestaltningarna, och författarens avsikt som den rätta tolkningen. De relaterar till
sociala förmåga och någon jämför honom med Ove Sundberg (en populärkulturell TV- karaktär), vilket framkallar häftiga protester.
Kopplingsskapande dimensioner: Gruppen diskuterar karaktärernas samspel
diskuteras mer ingående än i första samtalet. Eleverna går nu frekvent in i båda
karaktärernas perspektiv och uttalar sig om deras tankar och känslor, vilka kopplas till
egen livserfarenhet genom att eleverna försöka sätta sig själva i karaktärens situation:
Elev 1: De verkar tycka om varann tills de får reda på att de inte känner varann, så verkar de typ
hata varann. (medhåll)
Elev 2: För jag tycker de fick.. de hade ju väldigt väldigt bra connection. Elev 3: Ja.
Elev 4: Jag, jag förstår inte varför de liksom svär mot varandra. Asså ifall de hade så… Elev 5: Fast Gör de de i texten?
Elev 6: Ja det gör de, “vem fan är du”.
Elev 4: Jag förstår inte varför, varför de blir typ eller att Håkan verkar bli sur på Kalle. Men jag förstår inte varför. För att liksom det finns ingen anledning för de hade så bra…
Elev 1: Ja men Håkan trodde… Jag tror att Håkan upplevde att Kalle då typ ljög för han. Elev 6: Fast hur vet han att Kalle inte bara trodde exakt samma sak?
Elev 1: Ja asså det vet jag inte, men jag tror att han upplevde det så. Elev 6: Han har ju ingen anledning att bli sur.
Elev 5: Asså jag tycker det var så många tankar som satte sig på en gång, så det första de sa var de här svordomarna då.
(skratt, de pratar i munnen på varandra) Elev 1: Asså vaddå, chocken?
Elev 5: Det var en chock, exakt.
Elev 1: För de har ju trott hela tiden att… att han var nån annan. Elev 5: Då han var tvungen att få ut nåt ord och då blev det det.
Elev 2: För till exempel, om man tar ett exempel då, att så argheten, vad heter det? Elev 6: Ilskan.
Elev 2: Ilskan går ju oftast före, innan det blir till sorg, asså om ni fattar. Så det var bara ett sånt litet tillstånd som det blev där…
Elev 3: Va? Näe… Okej nu ska jag inte ta från mitt eget perspektiv men jag är sån, jag blir skitledsen, sen blir jag skitsur.
Gruppen går sedan vidare med att utöka berättelsevärlden genom ett resonemang om vilka möjligheter karaktärerna har i framtiden som de förankrar i sin förståelse av karaktärernas upplevelser och personligheter.