Gymmet, med sina maskiner

för mer eller

mindre plågsamt

muskelbyggande,

kan ses som in-

dustrialismens

svar på behovet

av kroppsliga

utmaningar.”

man på ett effektivt sätt kan träna samtliga muskler i kroppen. Nackdelarna är uppenbara. I kunskapssamhället söker många efter roligare, mer stimulerande och kanske också äventyrligare utmaningar för kroppen. Gemensamt för sådana utmaningar är att de innefattar självständiga bedömningar av möjligheter och risker, att de ofta innebär att överskrida formella eller informel- la gränser och att de fullt ut utnyttjar de möjligheter som staden erbjuder. De praktiker vi tänker på här kan kallas ubisporter (Nilsson 2010), efter ubiquitous som betyder allestädes närva- rande. De kan utövas nästan var som helst i staden men deras allestädes närvaro har också en virtuell dimension: Utövarna är ofta närvarande på internet med hemsidor, facebookgrupper och videos på YouTube (Nilsson 2010, Wikström 2010).

Parkour är en rörelse- och förflyttningspraktik som har sin bakgrund i militärens träningsbanor. Men istället för att bygga särskilda hinder utnyttjar utövarna – traceurerna – de hinder som finns överallt i staden: staket, murar, väggar och tak. Det är inte svårt att förstå lockelsen med parkour. Att förflytta sig genom att ta sig fram på till synes omöjliga vägar och att över- vinna murhöjder och avstånd mellan byggnader ger en stark känsla av frihet (Nilsson 2010). Henri Lefebvre (1991) skriver om hur tunga materiella strukturer på ett närmast obevekligt sätt dominerar människors dagliga liv. Alla handlingar som det allra minsta förmår bryta mot denna sedimenterade tyngd upplevs därför som ytterligt befriande.

En annan välkänd gatuaktivitet är skateboard-åkning. Skejt- arna är mästare på att upptäcka platser som lämpar sig för olika trick: metallräcken, släta stenläggningar, trappsteg och ram- per. Även om de uppskattar riktigt fina tillrättalagda banor kan de utöva sin sport i stort sett var som helst, mitt i staden. Detsamma gäller de som gör trick på cykel och ser det som en utmaning att hitta en ny användning av den sorts betongkon- struktioner med räcken, lutningar och svängda former som hör modernismens arkitektur till.

Urban explorers är människor som finner sin utmaning i att utforska de delar av staden som är stängda för allmänheten. Ibland är allt som krävs att bortse från en förbudsskylt, medan det andra gånger är nödvändigt med omfattande förberedelser för att ta sig in, förbi stängsel och låssystem. Det man under- söker kan vara underjordiska system av grottor och gångar, övergivna industribyggnader eller andra anläggningar. Medan traceurerna dokumenterar sina språng och klättringar med vi-

•en ödslig gata med nyasfalterad cykelväg får oväntad använd- ning. entré, freds- gatan. malmö. foto: tomas wikström.

deo (se t ex YouTube) publicerar de urbana utforskarna gärna bilder på sina hemsidor. Likheter med urban explorers har den subkultur som ägnar sig åt att arrangera så kallade techno- och ravefester. Även denna är en kroppslig kultur som försöker fin- na platser för långa och mycket intensiva danssessioner. Nya kommunikationsmedia och sociala media är en förut- sättning för flash mobs eller smart mobs (Rheingold 2003). Det är ett annat slags fenomen än ubisporter och handlar om själva den kroppsliga närvaron av ett stort antal människor på en plats. Här är kanske inte den fysiska utmaningen så stor, men effekten av många människors plötsliga framträdande är kraftfull, inte minst visuellt. Vad det är fråga om är väl sam- ordnade upptåg i det offentliga rummet, där människor på ett givet klockslag exempelvis blir stående blickstilla, inleder ett kuddkrig med varandra eller gör något annat uppseendeväck- ande. Flash mobs har också en betydelse som taktik för poli- tiska demonstrationer. Genom att dyka upp snabbt och sedan lika fort försvinna igen är det möjligt att genomföra slagkrafti- ga demonstrationer utan att hindras av ordningsmakten. Flash mobs och liknande urbana taktiker har använts vid uppror och demonstrationer allt sedan mobiltelefonen blev allmän egen- dom, till exempel i länderna runt Medelhavet under 2011. Här har det också haft betydelse att mobilerna idag har inbyggd kamera med möjlighet att spela in video och skicka dokumen- tation t ex till tidningar och nyhetsbyråer.

Pervasive och ubiquitous gaming för dataspelen ut i stadslivet och utnyttjar gator och torg som spelplan. Det viktiga i båda fallen är vidgandet av spelplanen till det ”verkliga” rummet, vilket innebär att både kroppslig förflyttning och ”sinnesnär- varo” är förutsättningar. En annan förutsättning för båda for- merna är att deltagarna kan meddela sig med varandra på ett enkelt sätt. Även här spelar mobiltelefonen – ibland i kombi- nation med handdator och GPS – en avgörande roll.

De sätt på vilka flash mobs, skejtare, traceurer och urbana upp- täckare tar staden i anspråk är illustrativa exempel på taktiker. Michel de Certeau (1988) pekar på taktikens möjligheter när det gäller att handla i urbana miljöer utan att låta sig hindras av ordningsmakten.

Ubisporter och andra kollektiva fenomen i det offentliga rum- met kan verka exklusiva men har troligen större utbredning än vi tänker oss. Den första skejtar-generationen till exempel

består av personer födda på 1960- och 70-talen. Vi kan inte bortse från att människor mitt i karriären idag kan ha önske- mål om rekreationsmöjligheter som vi ibland lite oreflekterat associerar till ungdomar.

Men staden har också miljöer som erbjuder rekreation och lek av mindre spektakulärt slag. Ibland kan den fysiska inram- ningen för lekar vara av synnerligen enkelt slag. Några minns kanske sin barndoms skolgård med dess trista grusplan. Den tillät dock alla möjliga lekar som innebar att man ritade eller gjorde markeringar i gruset: hoppa hage, spela kula eller tripp- trapp-trull, leka världskrig. Väldigt få miljöer idag responde- rar på detta enkla sätt. Ett exempel är dock förortslandskapets mellanzoner, som å ena sidan skapar barriärer mellan mono- funktionella enklaver, å den andra erbjuder lättillgängliga frag- ment av natur för lek och avkoppling. Att välja att ta genvägen till jobbet genom ett skogsparti innebär också att – i viss likhet

”Ubisporter och